KAPITEL XVIII — EPILOG
Regnet hade slutat falla med våldsam kraft, men det andades ännu i stuprören, i parkens låga lövverk och i trottoarens sprickor. Rue de la Paix Glorieuse, genomsköljd ända in till benet, liknade inte längre någon gata. Den såg ut som ett långt svart ärr, hopsytt av gatlyktornas darrande reflexer.
Damien satt kvar i lägenheten, tömd på sina spöken. Resväskan stod öppen vid hans fötter. Revolvern, nu onödig, låg ännu inlindad i en handduk. Allt hade granskats igen. Allt hade vänts upp och ned som sjuk jord. Nielle, Mylène, Lysianne, Marilyn, Bichoune, familjen Brouillette, stegen i trappan, rösterna från tredje våningen, de förlorade åren: lika många ansikten, lika många feberanfall, lika många skärvor som han trodde sig till sist ha lagt framför sig.
Han andades illa, men han andades.
Det var detta han nu kallade en seger.
En vindstöt lyfte det dåligt stängda fönstret. Några papper fladdrade på bordet. Morgontidningen, inskjuten under dörren enligt kvarterets anonyma vana, slog plötsligt upp sig som en mun som varit stängd alltför länge. Förstasidan reste sig och föll sedan tillbaka, rakt inför hans ögon.
DAMIEN D. IDENTIFIERAD SOM MISSTÄNKT SMITNINGSFÖRARE EFTER HEMLÖS MANS DÖD UNDER REGNKVÄLLEN
En hemlös man, som hittats död på en liten bostadsgata i Centre-Sud, uppges ha blivit påkörd av en bil under tisdag kvälls våldsamma skyfall. Enligt de första uppgifterna i utredningen ska föraren ha fortsatt sin färd utan att hjälpa offret.
Färgspår, ett vittnesmål från en taxichaufför och uppgifter från personer i grannskapet uppges ha lett utredarna till en Ford som tillhör Damien D., tidigare bosatt i området. När tidningen gick i tryck hade inget formellt åtal väckts. Polisen uppger emellertid att den misstänkte smitningsföraren har identifierats och vill förhöra mannen utan dröjsmål för att fastställa de exakta omständigheterna kring tragedin.
Offret, en man i femtioårsåldern, hade ännu inte identifierats formellt när tidningen gick i tryck. Myndigheterna tror dock att det rörde sig om en hemlös person som kvarterets handlare kände till och som ofta hade setts nära parken längs rue de la Paix Glorieuse.
Damien läste rubriken en gång. Sedan två. Den tredje gången upphörde orden att vara ord. De förvandlades till vitglödgade metallbitar som någon långsamt tryckte in under hans hud.
Kvällen då det regnade.
Forden.
Den dova stöten.
Den där skuggan som han vägrat se.
Han förde handen till munnen. Ingenting kom ut. Inget skrik, ingen bön, ingen svordom. Bara en kort, nästan skamsen utandning, andetaget från en man som sanningen just hunnit ikapp utan att behöva springa.
— Nej… viskade han. Nej. Inte det.
Men minnet, som hela natten tjänat honom som teater, domstol, altare och massgrav, vägrade denna gång att lyda. Det gick inte längre med på smärtans estetik. Det påtvingade honom faktumets brutala torrhet.
Han hade backat.
Han hade kört på.
Han hade fortsatt.
Han såg åter regnet på vindrutan, vindrutetorkarna som inte hann med, strålkastarna dränkta i vatten, gatan förvandlad till en tunnel av svart vatten. Han såg åter sitt eget ansikte i backspegeln som han inte hade tittat i. Han såg skuggan igen. Eller snarare skuggans avsiktliga frånvaro. För han hade sett den. Inte tillräckligt för att veta. Tillräckligt för att aldrig mer kunna hävda att han var helt ovetande.
— Jag tog en människa för ett föremål.
Meningen, så enkel, fyllde honom med större avsky än alla hans gamla tirader. Hela sitt liv hade han förvandlat kvinnor till musor, grannkvinnor till uppenbarelser, tystnader till budskap, avvisanden till öden. Och nu, i det mest verkliga ögonblicket i sitt liv, hade han gjort tvärtom: han hade förvandlat en människa till en sak.
Han hade trott sig komma hit för att slita loss Nielle ur sig själv. Rycka upp henne med rötterna. Driva ut henne ur minnet så som man driver bort feber, så som man avstår från en illusion som blivit alltför farlig. Men ju mer han försökte utplåna henne, desto skarpare och grymmare tog hon form igen.
Nielle var inte längre bara en kvinna. Hon hade blivit hans själs hemliga rum. En röst, en doft, en silhuett i trappan, ett andetag ovanför honom, och hela hans väsen hade störtat omkull. Han hade älskat henne med en omöjlig, oproportionerlig kärlek, nästan monstruös genom sin ensamhet. En kärlek som aldrig förmått bli kropp, som inte funnit någon plats i verkligheten och som, eftersom den aldrig fått levas, hade förvandlats till en inre religion.
Han hade älskat henne innan han ens lärt känna henne på riktigt. Det var detta som dömde honom. Han hade älskat uppenbarelsen före personen, tecknet före ansiktet, drömmen före kvinnan. Han hade älskat hennes steg i taket, tystnaden i hennes bostad, musiken som strömmade ur hennes fönster, dofterna som gick nedför trappan före henne. Han hade älskat det hon inte visste att hon gav. Han hade älskat det hon aldrig hade lovat honom.
Och ändå kunde han inte, trots denna insikt, reducera henne till en illusion. Nielle hade funnits. Hon hade andats ovanför honom, gått över gården, talat, skrattat, lidit, levt. Hon bar inte skulden för den sjuka katedral som han byggt kring hennes namn. Men detta namn hade i hans sinne kommit att ersätta allt: skönheten, skulden, väntan, saknaden, den omöjliga förlåtelsen.
Han hade älskat henne så som vilsna män ibland älskar: inte för att bli lyckliga, utan för att ge sin avgrund ett namn. Han hade älskat henne i strid med sig själv, med Mylène, med Marilyn, med vardagslivet, med tiden. Han hade älskat henne tills han förväxlat den verkliga kvinnan med den drömvarelse som han skulpterat under sina nätter.
Han hade älskat henne också som ett trots mot döden. Det var kanske det allra fruktansvärdaste. Under alla dessa år hade Nielle varit det inbillade beviset på att hans liv ännu inte var alldeles slut. Så länge han kunde lida av henne, så länge han kunde frammana hennes ansikte, så länge han kunde riva upp detta sår med en prästs noggrannhet när denne tänder ett ljus på nytt, trodde han sig fortfarande leva. Hans kärlek hade inte bara varit en passion. Den hade varit hans sista överlevnadssystem.
Och nu, vid slutet av denna färd, förstod han att han aldrig egentligen velat glömma Nielle. Han hade velat befrias från smärtan i att älska henne. En fruktansvärd skillnad. Ty själva kärleken förblev orörd, begravd under rasmassorna, lik en glöd som vägrar dö.
Tidningen darrade mellan hans händer. Den hemlöse, regnet, bilen, stöten, namnet på den misstänkte föraren: allt detta hörde till den verkliga världen. Men Nielle hörde till det större och obarmhärtigare landskap där Damien alltid hade levt. Hon var hans brott utan synligt offer, hans mirakel utan frälsning, hans privata himmel och hans alldeles egna helvete.
Han reste sig. Benen skakade. Han ville gå mot dörren, mot gatan, mot polisen, mot någon som helst form av konsekvens. Men lägenheten började snurra runt honom. Väggarna, dessa stumma medbrottslingar till hans minnen, kastade tillbaka ekot från hans egna personlighetsklyvningar.
Damien mindes denna gamla frestelse, kanske äldre till och med än Nielle: frestelsen att höja sig över sig själv, att förklä sig till ett tecken, en utvald, ett heligt offer. Under sina nätter, svällande av högmod och rök, hade han drömt om att vara mer än en människa. Inte bara en misslyckad konstnär. Inte en man på flykt från äktenskapet. Inte en klumpig far. Inte en liten sårad drömmare. Nej. Något större, farligare och mer absurt.
— Skulle en Kristusgestalts karisma, till och med en anonym sådan, förtrolla dig? hade han en gång frågat Nielles frånvaro.
Meningen återkom med vedervärdig skärpa. Om han hade tänkt den, skrivit den eller målat den spelade ingen roll. Den tillhörde honom. Detsamma gällde dessa groteska namn: Petrus Romanus, Kristos Anonymus, en låtsasprofet eller en antikrist i kammaren. I sina förvillelser hade han undrat om han borde rädda någon, störta Gud, straffa himlen, befrukta symbolerna, måla om världen i hädelsens färger.
Han mindes väggmålningen. De röda stänken. Rummet som stank av målarfärg. Marilyn förvandlad till Maria Magdalena, hans egen profil krönt av vansinne. Han mindes en mening som visat sig sannare än han avsett: »Jag erkänner en medveten benägenhet till mental upplösning.« Inte någon lärd diagnos, utan personlighetssplittringens obscena lockrop; den osunda lusten att sjunka tillräckligt djupt i galenskapen för att förändra sin uppfattning om världen — och, av högmod, själva världen.
Ingen tror på galningar. Det var detta som fascinerat honom. I det allmänna avvisandet hade han funnit en skamlig frihet. Eftersom ingen tog honom på allvar kunde han föreställa sig vad som helst. Eftersom ingen följde honom kunde han tro att himlen gick före honom. Eftersom ingen älskade honom så som han krävde kunde han själv utropa sig till kärlekens martyr.
Men den hemlöse hörde inte till symbolernas värld.
En människa hade dött.
Ingen inre rättegång, inget gycklarförsvar, ingen himmelsk domstol kunde frikänna honom. Ändå greps han, av gammal vana, av frestelsen att sammankalla sin inbillade domstol.
— Ers nåd! Mina damer och herrar i juryn! Betrakta min klient noggrant. Ser han verkligen skyldig ut? Hans hår, hans skägg, hans brända ögon, hans rökfärgade, gulnade hud, hans uppsyn som en nedgången profet… talar inte allt detta redan för att han inte kan hållas ansvarig?
Han avbröt sig själv med ett torrt skratt. Skrattet blev kort. Det snörde åt halsen på honom.
— Nej. Inte den här gången.
Det skulle inte bli något försvarstal. Ingen Kristos Anonymus. Ingen Petrus Romanus. Ingen utmattad antikrist, ingen eunucklik Kristus, ingen diskret gigolo ur evangeliet, ingen eländig kung, ingen hovnarr räddad av de fattigas kärlek. Alla dessa gestalter, dessa förklädnader för jaget, dessa religiösa rustningar, rasade samman kring honom med ljudet av våt gammal kartong.
Han var bara Damien.
Damien som hade gråtit i regnet.
Damien som inte hade sett sig om.
Damien som, för att rädda sin egen själ, kanske hade tagit någon annans.
Då framstod den klyvning av jaget som han förr hade sökt, framkallat, nästan uppvaktat, inte längre som en port till storhet utan som en vanlig spricka genom vilken människan flyr från sina handlingar. Han förstod hur avskyvärt lätt det var att säga att man var två: den som kör på, den som inget vet; den som älskar, den som förstör; den som drömmer, den som dödar; den som tror sig vara Kristus, den som lämnar en kropp på gatan.
Han ville inte längre ha det så enkelt.
Tidningen gled ur hans händer. På det uppslagna bladet stod rubriken kvar, läsbar, väldig, nästan levande. Regnet, som återkom i byar mot fönstret, tycktes vilja tvätta bort trycksvärtan. Det lyckades inte.
Damien hukade sig, plockade upp dagstidningen och lade den på bordet med ceremoniell långsamhet. Han gick fram till resväskan. Revolvern låg där som ett litet kallt djur, fortfarande inlindad i sin handduk. Han betraktade den länge. Den gamla lösningen. Ett bärbart svart hål. Den enkla utvägen förklädd till tragedi.
— Att dö nu vore att fortsätta drömma, sade han.
Han stängde resväskan utan att röra den något mer.
En oerhörd trötthet föll över hans axlar, men den här gången fanns ingenting lyriskt i den. Det var inte den sårade poetens utmattning eller den omöjlige älskarens. Det var den nakna tröttheten hos en man som skulle tvingas stå till svars. Inför polisen. Inför de levande. Inför de döda. Framför allt inför sig själv, detta obevekliga vittne som han alltid hade lyckats distrahera med bilder.
Han tog sin rock. I innerfickan fann fingrarna ett gammalt fotografi av Nielle. Han tog fram det och såg på det utan feber. Ansiktet som besatt honom under så många år tycktes plötsligt tillhöra en annan religion, en hemlig sekt vars dogmer han just hade förnekat.
Det var inte hennes fel.
Hon hade inte räddat honom.
Hon hade inte fördärvat honom.
Hon hade levt.
Det räckte.
— Vad finns kvar av dig? frågade han fotografiet.
Ingenting svarade. Och för första gången fanns ingen grymhet i tystnaden.
Han skulle ha velat be henne om förlåtelse. Inte för att han älskat henne — att älska, även illa, är inte alltid ett brott — utan för att han hade fängslat henne i sitt vanvett. Han hade gjort henne till ett tempel, ett sår, ett bevis, en dom. Nästan aldrig hade han tillåtit henne att bara vara en kvinna, med vanliga dagar, med sin likgiltighet, sina svagheter, sina begär som han inte kände till.
— Jag har drömt alldeles för mycket om dig, viskade han.
Den meningen föreföll honom sannare än alla andra. Han hade inte älskat Nielle för mycket. Han hade drömt för mycket om henne. Och i detta övermått av dröm hade han förlorat känslan för verklighetens mått. Han hade förväxlat kärlek med tillbedjan, väntan med trohet, lidande med djup. Han hade trott att känslans intensitet gav honom rättigheter. Den gav honom inga alls.
Han lade fotografiet på tidningen, nedanför rubriken. Den gamla kärleken och det nya brottet vidrörde varandra utan att förstå varandra.
Sedan gick han mot trappan.
Varje steg kostade på. Korridoren sträckte sig framför honom. Räcket böljade i halvmörkret. Högst upp vid trappan stannade Damien. De nötta trästegen löpte ned framför honom, mörka, smala, nästan flytande.
Han lade handen på räcket.
— Jag ska gå dit, sade han.
Vem talade han till? Den hemlöse? Nielle? Barnet han en gång varit? Den anonyme Kristus som han äntligen avskedade? Det visste han inte.
En våldsam våg av illamående steg i halsen. Avsatsen gungade till. Väggarna närmade sig. Det första trappsteget försvann framför hans ögon.
Damien försökte hålla sig fast. Han märkte inte att ett av hans skosnören hade gått upp.
När han försökte flytta foten fastnade det släpande skosnöret under den andra skon. Rörelsen tvärstannade. Foten miste sitt fäste.
Han föll.
Axeln slog i väggen. Handen grep efter tomma luften. Skallen slog mot ett trappsteg, sedan ett till, innan den krossades mot trappans nedersta del med ett dovt ljud.
Efter det: ingenting mer.
Utanför började himlen åter låta regnet falla.
--------------- SLUT ---------------