KAPITEL X
Ovädrets centrum har ännu inte nått honom. Dess våldsamhet växer förrädiskt. Den elektromagnetiska kraften förstärker spåren, märkena efter återfärden i tiden. Den tid som förflutit stryper nuet och gör det omtöcknat. Odjuret drömmer och vrider sig i smärta; utifrån syns ingenting.
Rösterna trängs, de hörselförnimmelser som saknar yttre källa försöker skoningslöst förgöra honom, men tvingar honom samtidigt att kämpa för sin överlevnad. Framför honom utmanar dessa förgiftade syner honom på duell, men hans uppfinningsrika sinne får honom att betrakta upplevelsen som ett slags psykologisk homeopati …
Snart arton. Den vanliga tiden för tv-nyheterna: ett upplevt ont som tycks nödvändigt. Alltför många är kvalen som kommer i flock. Överallt i världen har människor sedan oräkneliga århundraden slagit ihjäl varandra. (Seder och bruk? …)
Drömpaten behöver ingen annans hjälp för att plåga sig själv. Det räcker att öppna minnets ventiler och låta sig knuffas fram till den tid som kretsade kring hans musa. Bedragen i sin smärta av den mjuka soffan låter han Beethoven vagga honom genom hans odyssé.
Högerhanden vaknar och mjukas upp medan fingrarna utför en cirkelrörelse. Denna instinktiva gest upprepar omedvetet skrivandet, den handling som en gång kunde ge hans svåra timmar en örfil. Kommunikation föder förståelse …
— Kommunicera! Kommunicera! Det är det enda mål jag har kvar! utropade Damien och sände en lång, kraftig suck upp mot tredje våningen. — Skriva till henne? … Igen, utan svar? … Hur många brev har jag inte skrivit med ord som aldrig studsade tillbaka, vare sig som ett varmt tack eller ett mer officiellt mottagningsbevis? … Hur ska jag få henne att känna igen sig själv som en viljestark kvinna, en ”Hard Headed Woman”, den sanna musan för mitt skapande geni? Med vilket knep ska jag få henne att varsamt samla min lidelse som en skatt, låta mina meddelanden bli sammetslena för henne, tills hon förknippar sitt eget hem med min person? …
När hans inspiration blockerades av grannkvinnans oföränderliga flegma vägde han den skorpion som Nielle var på våg mot hennes ömma punkter. Han sökte den mest ändamålsenliga litterära formen, den som ofelbart och med behag kunde uttrycka hans avsikter, från de mest vankelmodiga till de mest uttalade.
— Jag har så mycket att säga henne. Så många bilder att förvandla till ord, så många känslor gömda längst inne i tankarna att anförtro henne. — Posera, utan prosa. — En dikt? … Kanske? … — Jag kommer inte att vara lika originell som Carlos; jag har varken hans kunskaper eller hans korta, direkta stil. Men lyriken ska bli en förlängning av min själ.
Utan att upphöra med sin vakthållning, och med en blick mot dörren då och då, satte sig Damien långsamt vid köksbordet. Framför honom låg ett enda pappersark och en alldeles vanlig penna. Han höll andan och drog fram ur magen den livskraft ur vilken en dikt värdig hans musa skulle födas. Så skrev han spontant, som en oskyldig rimsmidare, några disharmoniska strofer som han sedan putsade …
(Mötet med en fe …
En dröm i verklighetens sfär.
Hänförande skönhet!
Ljuv förtrollning …
eller omedveten grymhet?
Fort, få dig att glömma
Den stackare som på din tröskel
Sökte lindring åt sin plåga
Hos en själ, som i ett ögonblick …
… hade skakat honom.
Skynda! En galen idé att skänka!
En önskan att hjälpa
Alla häxor som bränts,
skoningslöst,
av främlingars lagar.
Och i en framtid så nära
Bada i dina himmelsblå ögon,
För att bli hel.
För evigt …
… trollkarl, rentav häxmästare!
Öppna din dörr för mig,
I min själs klara ljus!)
Pennan saktade ned när han skrev sitt namn under detta virrvarr av ord, ty några rader väckte minnet av en kränkning mot fén, en dumhet han hade glömt. Den litterära fantasins förtrollning skingrades och tvekan i skrivandets sista rörelse lät ett annat, motbjudande minne träda fram …
— Antingen älskar du mig! … Eller så går du!
Denna varning, slungad från hans lilla krypin mot Nielle, hade visat sig vara en småaktig handling av en högmodig, frustrerad machoman. Utan att ha vare sig anledning eller, än mindre, förutsättningarna att uppfylla den mansrollen hade han med sitt stridsrop velat dra till sig grannkvinnans uppmärksamhet, men också imponera på publiken: en liten grupp oprövade unga män med Bruce som andlig ledare.
De hade kommit för att fylla den frihet Damien nyligen vunnit efter sitt äktenskapliga nederlag och lät honom i gengäld gratis ta del av sina förbjudna apotek. Var det marijuanan, denna växtvärldens siren, som fått honom att stranda på högfärdens stränder? Eller en kärlek han redan anade var omöjlig?
Drömpatens själ genomgår en obestridlig förvirring som växer i minnets sammantrasslade förgreningar. Orsaken finns i återblicken som subjektivt smugit sig in medan dikten skrevs, närmare bestämt när han signerade den. Svindeln ger honom återigen känslan av att själv ha blivit någon annans minne … Som ett återuppflammande, ett eko, en knäpp på näsan åt hans besatthet av talet två: tvivlets konstruktion som obevekligen fordrar åtminstone två riktningar. Svullen av skepsis försvagar denna plåga hans självförtroende. Beslutsamheten tynar bort.
Samla sig med hjälp av en naiv lösning? … Varför inte! — Tiodubbla problemet för att försvaga det!
Hans tid var utmätt, eftersom han hade planerat ett helt dygn av djup självförsjunkenhet. Därför valde han att ljuga för sig själv genom att införa en anakronism i den tydligt avgränsade skildringen av det förflutna. Gräva i minnet, rota i de små hålrum där tvivelaktiga äventyr med gruppen av unga skojare låg dolda.
Drömpaten föreställer sig själv, Damien, sittande där framför rimmen på det blå papperet, medan han förleder sig själv. Lögnen om tiden är nödvändig, för det året förde minnet honom ännu längre tillbaka …
— Jag minns! …? …! Omkring två veckor efter det där hemska ultimatumet jag ställde Nielle! … Jag hade varit tvungen att lämna staden och bege mig ut på landet för att återhämta mig. Själva tanken på skilsmässan berörde mig inte, men jag saknade Mylènes mjuka hud och hennes små ömma smekningar.
Innan jag reste för att vila hos mina så generösa föräldrar hade jag gett nycklarna till mitt kyffe åt Bruce Brouillette och lättsinnigt sagt åt honom att utnyttja det så mycket han ville … Men den enes gränser är inte nödvändigtvis den andres. Relativiteten gällde till och med frihetens princip.
Följaktligen! … När jag kom tillbaka möttes jag av denna … vilda vidrighet som Bruce och hans brottsliga omgivning lämnat efter sig. — Fullständig förödelse. — Vid första anblicken var det bara två tomma champagneflaskor som gav min bostad ett uns högtidlighet. Sovrummet var uppochnedvänt; i köket torkade pizzakanter på tallrikarna, till glädje för några flugor; det mousserande vinet var uppdrucket; duschen däremot forsade för fullt. Någon stängde av vattnet …! — Ur det lilla rummet, knappt större än en flygplanstoalett, kom då en ung kvinna, insvept i min morgonrock. Naiv och besvärad av min närvaro tycktes hon omges av ett moln av ånga som följde med henne ut ur den lilla lådan, en fälla för varje hissklaustrofob. — Hon hade nyss duschat där.
Hon verkade vara ungefär sexton eller sjutton år och hade, om jag får säga så … ögon med en blå nyans av ”Nielle”. Den jämförelsen kittlade genast min fantasimekanism. Men hennes ungdom och hennes obehag gjorde framför allt en sak uppenbar: situationen krävde att hon skyddades.
Redan från början, inte det minsta överraskad av min återkomst, tilltalade Mike, gruppens knarklangare, mig och försökte dra in mig i vad de hade gjort, med den obscena självsäkerheten hos någon som inte såg något problem i det som nyss hade inträffat.
— … Hon är snygg! Va? … Din tur nu! … Vi andra har redan gjort vad vi ville! Visst, Bruce?!
— Precis, man! … Och du skulle bara höra allt vi har utsatt henne för! Ha! Ha!
Svarade Bruce utan skam eller förlägenhet av ren skrytsamhet? … Sanning, lögn eller skrävel? … Det spelade ingen roll! Bestört blev jag en ofrivillig medbrottsling till deras beteende.
Besatt av sin fixering upprepade Mike sitt oanständiga förslag …
— … Kom igen, Damien, din tur nu! … Hon säger inte ett ord! Visst, Sophie?
— Nej! Jag vill inte mer. Jag har fått nog …!
Sedan den unge perverslingens enträgna förslag hade hon inte talat om annat än att få gå. Orolig gav hon mig samma äcklade blick, samma avvisande uttryck som jag kände igen hos Nielle. Min fattigdom och alltför långa avhållsamhet lyste igenom mitt överspänt allvarliga ansikte. Säkert fann även hon mig frånstötande. Men hennes nej var tydligt och måste respekteras.
Likt unga rockare på en konsert som aldrig kommer igång började alla fyra klaga och protestera mot min passivitet och Sophies motstånd. De spetsade oss med hot och varningar som blivande maffiamedlemmar fast beslutna att påtvinga oss sitt låtsasskydd. Utan att veta vart jag skulle vända mig tog jag med den unga kvinnan in i bostadens enda andra rum som gick att stänga och låsa: min ateljé.
Jag stod stilla och betraktade henne, framför allt uppmärksam på hennes oro. Vad annat kunde jag göra? Jag frågade bara om hon mådde bra och vad hon ville göra.
Förvånad över att jag inte begärde något annat drog hon morgonrocken tätare omkring sig och berättade att hon bara ville därifrån. Den oskuldsfullheten väckte min sympati, men …!
Men jag tänkte på Nielle!
Bilden av Sophie upplöstes i en inbillad förvandling och i dess ställe uppenbarade sig min musa. Den mentala metamorfosen fick den oförutsedda verkan att göra mig falsk, till och med i min reaktion på illusionen.
Med tanke på den sena timmen övertygade jag mig själv om att Nielle låg utsträckt på sin säng, kanske läsande i en avslappnad ställning. Jag beräknade hur långt min röst kunde höras genom det stängda rummets akustik och utropade sedan med väl avvägd röst, så att den sovande eller läsande kvinnan säkert skulle höra mig, medan jag låtsades tala till den häpna tonåringen: ”Jag älskar kvinnan. Mitt uppdrag på jorden är att hjälpa henne. Jag älskar Kvinnan, med stort K!” Utan att avsikten egentligen var elak eller likgiltig inför kvinnosaken, skulle detta vanvett få Nielle att se mig som skapare i ett mer idealistiskt ljus.
När jag märkte hur Sophie häpnade inför denna koncentrerade galenskap började jag tala med henne mer uppriktigt, mindre obehindrat.
Faderligt och moraliserande varnade jag henne för faran i en sådan övermåttan vågad situation: en ensam ung flicka mitt i en flock lömska vargar. Sedan improviserade vi några ljud bakom dörren för att få de fyra andra att tro att de hade fått vad de ville och låta Sophie gå utan att utsättas för mer påtryckningar. Nöjda med skådespelet lät förtryckarna henne lämna bostaden. Därefter gick även de ut ur mitt kyffe, gav mig nyckeln tillbaka och återställde mitt oberoende.
Lättnad, på stående fot …! Ändå dröjde tanken kvar på Sophies sårbarhet och på den mänskliga omtanke hon tycktes ha slutat förvänta sig. Senare, vilse i sängens ömsinta omvårdnad, drömde jag djupt om Nielle … Inom mig själv förvandlades puritanen till en lastbar människa.
Nästa dag: vrede och utskällning! Nielle kom hem till mig och skrek sig hes medan hon förebrådde mig oväsendet under de föregående dagarna. En bedrövlig tillfällighet. Gästfri som hon var hade hon låtit två väninnor från Amsterdam, på besök i Montréal, bo hos sig; omtänksam som hon var hade hon själv sovit någon annanstans. Hon hade gjort allt för att de nederländska kvinnorna skulle få största möjliga glädje av hennes gästfrihet, hennes tillflyktsort och människokärlek, men framför allt den stillhet och vila de hade hoppats på.
Med all rätt hade de klagat hos Nielle över oljudet. De fann omgivningen farlig och sjaskig, uppmanade henne att flytta för sin egen säkerhets skull och reste sedan därifrån med sina bästa lyckönskningar.
— Jag är ledsen! Verkligen ledsen! … Jag var borta. Jag hade lämnat mina nycklar till Bruce Brouillette, och snälla, tro mig: om jag hade kunnat förutse …
— Försök inte övertyga mig om att du är oskyldig, Damien! Jag är säker på att hela det där oväsendet, alla era dumheter var planerade. Du ville ställa till det för mig med det där spektaklet! … Förgifta min tillvaro, som om det inte räckte med att du bara finns här!
Träffad!
Jag kunde varken förklara mig med ett ja eller ett nej. Hennes anklagelser splittrade stavelserna i orden som kom för mig; bara en undvikande förklaring återstod att ge henne, och det förolämpade henne ännu mer. Obefogade samvetskval vällde då fram och övermannade och krossade mina oskyldiga önskningar.
I själva verket hade jag tänkt göra mig uppmärksammad. Men enbart genom att vara frånvarande. (Naivt!) … Förkrossande ödets ironi. Detta knep att dra sig undan, att iscensätta frånvaron, är det Nielle som använder i dag. Det ogripbara hindret finns därför att hon tror sig ha sett mig sådan jag verkligen är. Ändå har det funnits ögonblick som inte utplånades, utan att jag velat visa mina mörkaste sidor. Eftersom jag inte kunde finna mig vacker, lång och stark närde jag den befängda tanken att hon till slut skulle falla för mina goda egenskaper när hon upptäckte dem. — Det löjliga dödar inte? … Fel! — Inom mig har vördnaden för det absurda dött.
Saga! … Fairy tale! … Märchen! — Jag trodde på berättelsen om prinsen som förvandlats till groda. Ack, medan jag väntade på en kyss rökte jag djävulens gräs. ”Rök! Rök, herr Grodprins! Fyll hela käften! Du kommer att svälla, svälla tills ditt öde, ditt ’fatum’, sliter dig i tusen stycken!” Så där! Jag är söndersplittrad. Jag är som tom, och detta intet som sadistiskt bor tillsammans med mig har jag själv bjudit in. Förr talade prinsessan med mig och såg åtminstone lite åt mitt håll. Nu är det intet! Noll! Ingenting! — Min kärlek lider av blindhet: jag ser henne inte längre, varken henne eller det ljus som hon gömmer med sina närmastes hjälp.
Efter denna korta betraktelse över den osynkroniserade återblicken läste Damien åter dikten som han just hade skrivit. Kvalen och skuldkänslorna hamrade på honom. Han tog pennan och strök, utan att tänka på följderna, verbet ”bada”. Hans samvete, vars mod vacklade på flykten, lät honom avsluta versen så här: ”Från dina himmelsblå ögon lösgöra mig …”
Sedan han lagt texten, som han omsorgsfullt hade skrivit rent, i ett blått kuvert, förde han enligt sina försåtliga ritualer det av damienism färgade meddelandet till den gamla brevlådan på tjugotre sjuttionio. Men först, för att förbättra sina chanser, hade han lämnat en kyss på pappershjärtat … just där den vackras namn stod, strax innan brevbäraren skulle komma.