KAPITEL VII
Damien stod på vakt i det ihärdiga hoppet att få skymta sin musa. Han vårdade ständigt sitt tålamod och skrev sekund för sekund kärlekshistorier där Nielle och han själv var de enda hjältarna. Han spelade på nytt upp alla dessa manus från barndomen för att rädda sin sköna ur drakens klor.
Sent på kvällen, lugnad och mätt efter dagens enda måltid, återupptog han sin vakthållning, sina begär …
Hans hjärta bultade: han hade just sett föremålet för sin besatthet återvända till hans närhet. — En liten besvikelse. — Lou följde med henne.
— Jag skulle vilja tala mjukt till dig, Nielle, låna en ängels röst och avslöja alla dessa drömmar … Men att se Lou en gång om dagen räcker för mig! Dessutom verkar du så tystlåten. Åt vilken plåga offrar du din livsglädje?
För att tydligt kunna höra sin älskades steg och tolka dem stod Damien alldeles stilla och undvek allt som kunde störa hans uppfattning av denna osynliga kommunikation, denna hemliga gemenskap som blivit hans vana.
Den onormalt snabba takten i yttertrappan tydde på bekymmer. Hennes nervösa trampande medan hon letade efter nycklarna längst ner i handväskan förrådde obehag. När spetsarna på Nielles skor slog mot stegens sättsteg i innertrappan var tecknen ännu tydligare. Hon var utom sig.
Hennes irritation steg ytterligare några grader. Hon gav ord åt sin frustration och lättade på adrenalinet med en våldsam spark mot trappans gemensamma vägg, medan hon utbrast: »Han! … Han! … Nu har jag fått nog!» Sedan gick hon hem med Lou, alltjämt muttrande ord som hon trodde var obegripliga för drömmaren, och tog sitt raseri med sig.
Den verbala aggressiviteten, sparken mot väggen, var verkligen riktade mot honom. Som om skiljeväggen mellan dem under en bråkdel av en sekund, just så länge att han hann såras, hade försvunnit.
Ekot av denna plötsliga vrede ringer ännu i drömpatens öron. Som om stöten aldrig hade slutat vibrera under alla dessa år. Med sitt sönderslagna jag och ett förvridet medvetande, spänt som ett gummiband från ett årtionde till nästa, håller han huvudet med båda händerna för att kväva det envisa ekot. Och tiden, allt dyrbarare, rinner undan medan analysen fortskrider …
— Vad hade fått Nielle att bli så våldsamt arg? — Hade kocken berättat om min dröm men ändrat dess innehåll, som när man anpassar ett recept? — Hade hon dragit felaktiga slutsatser om mig? — Trodde hon att drömmen bara var en simpel lögn? … En planerad provokation, en dunkel kalkyl som till och med förutsåg Lous reaktion? … Eller hade hon känt sig kvävd, översvämmad av mina vågor hela dagen? Dessa sagor, dessa berättelser, dessa drömmar — de enda smekningar jag kan ge henne.
Med sina överhettade nervceller står han knappt ut med den jäktade tröttheten och aggressiviteten hos sina medborgare som fastnat i rusningstrafiken. Detta organiserade tumult tar sig uttryck i allehanda mekaniska stämmor: små motorer och väldiga maskiner, hesa signalhorn och gälla sirener som retar upp folkmassan, också dem som behöver räddas; i radiostationernas kakofoni på alla frekvenser och det underjordiska krig mellan egon som pågår från bil till bil genom nedvevade rutor. Och ändå vet han, tack vare detta oväsen som till sist kommer att upphöra i brist på frivilliga, att hans undermedvetna aldrig har plågat Nielle. Annars skulle han genast ta det i bruk för att lugna samhället. — (Ett tillfälligt återuppvaknande av en Kristos som retats upp av trafikstockningen?)
Oförmögen att göra något åt saken stänger drömpaten fönsterluckorna trots den tryckande hettan. Han måste återhämta sig. För att låta sitt undermedvetna förhandla på bästa sätt mellan den läkande drömmen och hans jag sluter han sig till nattens tystnad, som liksom dagarna märker ut hans minnen. Han får till och med åter känna lyckan av att ha sovit nedanför sin älskades fötter. En oväntad men påtaglig fördel med resan bakåt: varje vila i det förflutna skänker honom en stunds ro i nuet.
Han måste förkorta denna illusoriska behandling trots dess välgörande verkan, även om andra minnen kommer att ropa på honom. Så godtar han sitt kluvna jag.
Nielle knackade på hans dörr.
— Hej, Damien! Mia har övertygat mig om din skicklighet som illustratör. Men innan jag bestämmer mig för ett eventuellt samarbete vill jag diskutera saken med en vän som kommer hit i kväll … Kan jag få låna originalteckningarna som min syster hade nöjet att titta på?
— Varför inte! Vänta här, så hämtar jag dem.
Damien gick inte till sin arbetsplats för att hämta teckningarna; han svävade mot sitt pass till framtiden. Han fruktade rentav att hon hade lagt märke till hans upprördhet. Därför tog han, medan han muttrade om höstens dystra väder, ett ögonblick på sig för att komma ner på jorden igen.
— Här är de! Jag är övertygad om att du kommer att tycka om att granska dem … Och om du har ett förstoringsglas, använd det. Då ser du långt fler detaljer än med blotta ögat.
— Bra, jag ringer dig.
Dagen var nästan grym i sin långsamhet. När kvällen kom satte besökarens ankomst, denne vän till Nielle, ångestens maskineri i rörelse.
De vanliga tecknen gjorde det möjligt för Damien att följa en intimitet som han lade beslag på, och därmed tygla sin oro. Porslin som klirrade, stolar som flyttades, Nielles steg och, helt i onödan, de andras, till sist brottstycken av samtal där bara hans musas röst lyste fram.
När måltiden var avslutad förflyttades handlingen märkligt nog till husets tre våningar, till de tre vardagsrummen ovanför varandra: Nielles, där hon samtalade vänskapligt med sin rådgivare; drömmarens, där han förtvivlat försökte följa deras kommentarer; och längst ner familjen Brouillettes, som också satt och lyssnade, med tv:n på så hög volym att rösterna från ovanför dränktes.
Till det analytiska virrvarret däruppe och mediernas pladder på bottenvåningen fogades telefonens ringning.
— Hallå, Damien! Det är Nielle. Kan du komma upp en stund? Ring inte på, det är bara att gå in. Dörren är olåst.
— Visst! Jag kommer genast!
Utan att bry sig om att ansa skägget eller byta kläder, avsikter eller sinnesstämning infann sig Damien på stört, lugnad av Nielles inbjudan och närheten till verket.
I sin älskades kök satt två andra personer och smuttade på kaffe. Mia, som höll sig i bakgrunden, och Nielles gäst.
— Hej, Damien! Du känner min syster. Men det här är Marc, han är min …!
Hon avslutade inte meningen och gav ingen förklaring. Som om hon ville väcka frågor, kanske rentav oro, hos drömmaren. Hon hade säkert lyckats: konstnären blev stum och kunde inte sluta tänka på presentationen: »Han är min …! Han är min …! Min vad? …»
Plötsligt försvann allt. Han befann sig åter i drömmen i Los Angeles, omgiven av pelare och genomskinliga slöjor. Och mannen som hans musa dansade med hette också Marc. Ett förfärligt förebud!
Denna syn, som bara varade en bråkdel av en sekund, hade trängt in bland orden som Nielle fortsatte att uttala.
— … och sedan, efter samtalet med Marc, vägde jag fördelarna mot nackdelarna. Jag väljer alltså att samarbeta, men på vissa villkor! … Sine qua non! Du måste ge min fantasi fria tyglar. Jag vill inte ha några skapande begränsningar. De övriga villkoren … berättar jag om senare.
— Vad ska jag säga? Jag litar fullständigt på dig. Du får behandla det redan existerande manuset hur du vill. Med risk för att låta skrytsam var jag så säker på att du skulle samarbeta att jag tog med mig en fotokopia, så att du kunde arbeta bekvämare. När tänker du börja?
— Jag vet inte, men ge mig tid.
— Nåväl! Då lämnar jag er. Ha en fortsatt trevlig kväll!
Efter att ha stängt dörren bakom sig kontrollerade han att han verkligen hade gjort det. Ingenting verkade längre skilja honom från hans musa. Inte ens nykomlingen vars relation till henne förblev outtalad. Det enda som betydde något just då var den bearbetning Nielle skulle göra av texten, medan han i fantasin såg ett helt annat slags scenario framför sig …
Drömpaten, märkt bland annat av sin långa väntans historia, ställer frågor till sig själv i tysthet. De minnessekvenser där han varken ser eller hör sin sköna kallar han svarta hål. Från ett tomrum till ett annat söker han upp minnesbilder från den tiden för att skingra tankarna. Han sluter ögonen utan att behöva koncentrera sig och ser åter Nielle gå, tala eller stiga uppför trappan. Han beundrar henne som man bläddrar igenom en tidskrift.
Ändå måste han uppleva dessa svarta hål på nytt. De är viktiga länkar i den störning som håller honom fjättrad.
— Nielle! Ge mig ett livstecken, jag börjar få grissvett av oro! … — Inga nyheter, inga upplysningar om hennes idéer, inte minsta lilla ord! Det är inte så mycket ovissheten om hur texten utvecklas som driver mig till vansinne, utan omöjligheten att känna hennes värme. Är det en hägring att jag känner mig vibrera tyst i hennes närhet, hon som ger mitt liv andan åter? Och dessa oroande steg, som likt blinkningar förebådar ett tänkbart besök, är bara en lång rad falsklarm.
Förlorad i sin tystnad vissnade allt. När Nielles steg väckte honom glittrade allt på nytt. Snabbt ställde han i ordning röran i lägenheten. Varje gång förgäves: hon fortsatte alltid rakt förbi.
En glädje som gick om intet, ett klubbslag mot illusionerna. Men humöret återkom snabbt: det var ju städat.
— Dessa fördummande telefonsamtal är oundvikliga! För övrigt har jag bara den här ljumma lösningen att lugna mig med.
— … Hej Mia, det är Damien! Är din syster hemma?
— Nej! Hon har gått ut!
— Kan du säga att jag är orolig? … Jag kommer inte vidare med mitt arbete eftersom jag ännu inte har fått hennes text.
— Visst, Damien! Jag lovar att lämna meddelandet. Jag ska till och med föreslå att hon besöker dig i morgon. Känns det bättre nu? …
— Ja, tusen tack, ha en bra dag, Mia!
Han lade försiktigt tillbaka luren och belönade denna gång Mia telepatiskt för hennes generositet, finkänslighet och framför allt hennes lyhördhet med fantasifulla tankar.
***
Drömpaten granskar sprickorna som löper längs bjälkarna, de enda svaren på hans många mentala meddelanden. Cyniskt nog påminner dessa sprickor den sjuke drömmaren om en annan bristning som han försökte laga så gott han kunde: sitt havererade äktenskap. Under Nielles frånvaro brukade han besöka den ombildade familjen för att tänka på annat och, som han sade, förnya sig: Mylène, François och Lysianne.
Han släpade på sitt lidande, men plikten drev honom framåt. För allas bästa, och framför allt för sin dotters skull, ville han bevara och förbättra deras samvaro genom att skapa så goda relationer som möjligt. Han slets mellan motstridiga känslor, mellan sorgen över skilsmässan och sin kärlek till Nielle.
Han talade för övrigt ofta med Mylène, sin rättvisa rådgivare i dessa nya förhållanden och förbryllande turer med grannen ovanpå. Nielle, en lika lockande siren men mer verklig än den andra gestalten som hade sin plats ännu högre upp … Marilyn.
Varje gång han återvände till ateljén avslutades hemkomsten med en kvävd kärleksförklaring …
— Damien är tillbaka, min älskling!
Sedan slog han sig ner där ljuden bäst kunde inspirera till andliga spekulationer.
— Jag känner på mig att du är däruppe, Nielle. Jag hör dina dyrbara steg.
Men vad gör Lou Jobim i smoking på min bakre balkong? Har han redan blivit din älskare och väntar han, av finkänslighet, på dig som jag själv skulle göra, förtvivlad och undrande över varför det inte finns en röd matta i trappan? För tusan! … Nyfikenheten sticker mig där jag är som känsligast: i logiken. Den bästa salvan mot denna gåta är att skaffa sig upplysningar.
Utan dröjsmål gick Damien ut till kocken som högt funderade över en enkel metod att skrubba sina köksredskap.
Dörren till tredje våningen stod öppen och blottade den branta trappan. Den trånga passagen väckte ett trauma hos drömmaren. En slumrande symbol för förtvivlan.
För att inte verka snoka tog Damien kontakt med matlagningsfenomenet genom att delge honom sina existentiella tvivel, men utan att nämna deras verkliga källa: deras gemensamma granne.
Inspirerad av sin eleganta klädsel och med en pretentiös blixt av genialitet löste kocken genast Damiens ångest.
— Du vet, när man står på avgrundens rand är det bäst att kasta sig ner! … Kommer man upp igen når man klippkanten och känner att man har lämnat allt bakom sig för gott. Klarar man sig inte får man göra ett nytt försök i ett annat liv.
Förbluffad över Lous påstående men ännu vid sina sinnens fulla bruk frågade Damien skickligt varför han bar så högtidliga kläder.
— Vi ska just gå på en provsmakning av sichuanska rätter …
— Vi?!
— … Ja, Nielle och jag. Vi ska träffa folk ur jetsetet. Jag har till och med satsat på riktigt eleganta och »inne» visitkort för att imponera på dessa höjdare. Att Nielle är med skadar knappast mina chanser …
… Där är hon förresten! … Nielle, kommer du? …
När samtalet avstannade återstod som strategi bara tystnaden i Damiens inåtvända slutsatser.
— Men varför kommer hon inte ner? Härifrån kan jag inte se henne. — Vad gör hon där, orörlig högst upp i trappan? Lous blick och några lätta knarr från översta trappsteget säger mig tydligt att hon verkligen är där! — Varför gömmer han henne för mig varje gång en rörelse kunde låta mig få syn på henne? Svartsjukt behåller han henne för sig själv.
Ingenting alls att se? Nej! Hon var utan tvivel beundransvärt vacker och förförisk, hon strålade. Damien förstod ingenting längre. Vanligtvis uppstod denna illusion bara i hans mest fulländade fantasier.
Genom fantasins förmåga att frigöra sig från kroppen beskrev och lovsjöng han henne, från ande till ande.
— Är det detta det innebär att stråla med sin frånvaro? … Jag urskiljer ett serafiskt ljus från platsen där du gömmer dig, lugn och fridfull som en mild morgon. Stilsäker och slank visar du dig stolt i en elegant aftonklänning av svart siden, djupt urringad i ryggen ända ner till höfterna. Ädelt bär du ett ovärderligt halsband som ett privilegium, ett återfunnet familjesmycke. Du kommer att bli den mest förtrollande kurtisanen på den där mondäna festen!
Tack, Nielle! Tack för att du låter mig uppleva ett så sällsamt oförglömligt ögonblick. Detta sagolika ljus förblir ointagligt i min själ, även om du undandrar dig mina ögon för evigt.
Besvikelsen över att inte få se musan skynda bort mot sina sociala erövringar rubbade honom inte: han hade just nått bortom det synliga.
— God kväll, Lou, jag går in. Åh! Hälsa Nielle från mig … är du snäll?
Den natten sov han mycket lite, upprymd över vad han uppfattat kvällen innan, men framför allt av tanken på att Nielle skulle närma sig honom på morgonen. En verklig syn och en högst levande verklighet. Strålande Nielle skulle lysa upp hela hans dag.
Men när han steg upp började tvivlen växa. Berodde det på hans ascendent i Kräftan? På en överaktiv svart måne? Eller, rent idiotiskt, på bristen på lyckokakor! … Vansinniga frågor.
Med sin kreativitet inriktad på att få till ett presentabelt, någorlunda fräscht utseende blev Damien allt nervösare. Den synliga orsaken var kaffet; den verkliga var ovissheten om hur samtalet skulle sluta. Sedan …! Äntligen kom Nielle till hans dörr och knackade varsamt tre gånger.
— God morgon! Kom in, är du snäll. Slå dig ner!
Fullträff? … Polarisen! — Aldrig hade han känt henne så kall, så fjärran, så högdragen. Följderna av den borgerliga sammankomsten? … Med tydligt förakt granskade hon stolen som Damien anvisade. Hon satte sig bara på sitsens yttersta kant, som om mindre kroppskontakt förhindrade band från att knytas och gjorde det lättare att ta sig loss. Ville hon tillintetgöra en djävulsk förförelsekraft värdig en Rasputin, något som konstnären uppenbarligen inte besatt?
Sedan tilltalade hon honom med en isande tunn röst.
— Nåväl! (Som en varning.)
— Jag är här för att reda ut några fler detaljer kring mitt samarbete. Hennes ögon saknade glans. Hon blinkade inte. — Först och främst! … Jag vill att det ska vara fullständigt klart mellan oss: en affärsrelation och ingenting annat! insisterade hon. — Förstått? … Om jag märker att du utvecklar några som helst känslor för mig avbryter jag samarbetet på stört. Förstår du? …
Orubblig, driven av stundens nödvändighet, tog han till den lilla andel pragmatism hans personlighet medgav. Med naiv min försökte han leda henne på andra tankar genom att gå rakt på sak, trots att han inte visste om Nielle hade någon författarbegåvning, även om han tillskrev henne stor lärdom.
— Har du börjat arbeta? … Skriva? …
— Nej! … Inte direkt … Men jag tror att jag har en mer originell idé än din. I stället för en häxa som blir en fé väljer vi motsatsen. En fé som förvandlas till häxa under berättelsens gång. — Nå! … Är det bra så? … Jag går nu. Hej då!
Utan ytterligare ett ord lämnade hon illustratörens kyffe, utan att räkna upp överenskommelsens övriga punkter. — Salig! — Förbryllad satt Damien kvar och såg sorgset på när hon gick. Sedan fortsatte han det grubbel han påbörjat före sin skönas ankomst.
— Varför var du så avvisande, Nielle? Varför? … Jag är motbjudande! Men har jag spetälska?
I grund och botten är det naturligt att komma med så bestämt yrkesmässiga avsikter. — Men var det nödvändigt att slå mig i huvudet med den där antydningen, det där »och ingenting annat!»?
Jag skulle inte ha kastat mig över dig eller, ännu värre, våldtagit dig! Dessutom sårade du mig genom att pressa ut varenda mänsklig känsla ur vårt möte; du som plötsligt var så stoisk och orubblig.
I ditt korta tal underskattade du den kärlek jag redan bar till dig! Syftet med ditt beteende, uppenbarligen planerat och medvetet valt för att kyla ner min framtida glöd, upphäver sig självt. Jag fick se dig igen. Åter kände jag doften som likt en mild junibris krönte din kropp. Jag kommer att se dig igen, och du ska fylla mina drömmar med ömma förnimmelser, med denna doft som i min själ förråder dig.
Detta minne, serverat »on the rocks», med alldeles för mycket is, bådar inte gott för de följande. Det stumma nuet ger vika för ett mångordigt förflutet. Nielles kyla hade träffat honom långt hårdare än han anat.
Med en zombies gestalt tar drömpaten en filtpenna som den nuvarande hyresgästen lämnat på ett av sina satsbord. Det minsta. — Han har fullständigt glömt att lägenheten inte längre är hans och drar två breda svarta streck på en tom vägg i vardagsrummet. Två lodräta linjer, två märken för två dagars väntan. Två oändliga dagar utan att få se Nielle. Fånge i sin kärlek, dränkt i fantasiernas malström, ser han nu bilden av en häxa med féskinn pryda sina minnens fängelsehåla och frammana en cell tapetserad med en enda oproportionerligt stor utvikningsbild.
Drömpaten ska just rita ett streck till när han tänker på den tredje dagen …!
Med sin fjärde kopp kaffe förlängde Damien njutningen av morgonens första klunk när han fick oväntat besök. Hans märkvärdiga medarbetare hade sällskap av »mästerkocken», som genast inledde samtalet.
— Här har vi konstnären! … Jag lämnar tillbaka den här antologin om humor som jag fick låna. Den var verkligen intressant! … Särskilt kapitlet om svart humor, närmare bestämt …
Lou talade, beskrev och skrattade högt, medan saliven stänkte åt alla håll.
Vilken form hade den litterära analysen? … Damien visste inte. — Ämnet som låg honom om hjärtat stod ju där framför honom. Nielle strålade igen.
Runtomkring? … Nästan fullständigt tomrum. Kockens röst tystnade på ett inbillat sätt. Verkligheten flydde, sprang iväg med möblerna! Om verkligheten flytt hade drömmen burit frukt. — Inte ett ord. Framför henne svävade Damien ut i sina tankar.
— Jag älskar dina ögon, Nielle. Min blick simmar i dem. Nej! … Den drunknar där, kämpar för sitt liv. De hänför mig och antyder en hängiven passion, vigd åt ömheten. Ett oratorium! — Jag älskar ditt lockiga hår. Mina fingrar skulle trivas där och dansa långsamt för alltid, snudda vid varandra längs samma böjningar, vackla när de vidrörde din hårbotten. — Jag älskar dina läppar, varken tunna eller fylliga. De kommunicerar vällustigt. I vila inbjuder de till kyssar; i rörelse underblåser de en farlig eld. Lika lockande som ditt liv! Om ödet hade låtit dig leva under renässansen skulle denna tid av konstnärligt uppvaknande ha blivit ännu storslagnare och mer minnesvärd. Boltraffio skulle ha kunnat måla din själs innersta spegling. Men vilken grym plåga mästaren Leonardo da Vinci skulle ha upplevt i sin rasande oförmåga att återge ditt leende.
Längre bort genom århundradena …! Nåd och inspirationens kraft i stenen, elegans och uttryck i volymerna, balans och trohet: det skulle ha varit målen för den legendariske grekiske skulptören Pygmalion om du hade stått modell för honom …
Där stod de, mitt emot varandra …; han såg henne le, hon kände honom resa bort i tankarna. Road av Damiens dyrkande uppträdande sade hon ingenting utan lät sig beundras.
Plötsligt splittrades den kristallklara dagdrömmen i tusen skärvor. Lou insåg den ofrivilliga isolering som drömmaren utsatt honom för och tog förolämpad till en högre ton när han sade adjö och tog Nielle med sig ut.
Han avundades kocken hans roll som närmaste granne. Situationen, rollen, lyckan gav honom möjlighet att umgås med Nielle varje dag.
— Alla dessa karlar som har lyckan att komma henne nära gör mig ursinnig. Jag rasar mot dem som till och med får känna hennes kropps doft, dessa utvalda som tack vare Nielle får tränga in i det förbannade evigt kvinnliga som hemsöker mig och klipper mina vingar.
Musa! Musa som sätter munkavle på min utveckling som förbannad hanne! Paradoxala kvinna, snål med uppmärksamhet men frikostig med tecken, varför skänker du mig en andra förälskelse vid första ögonkastet? … För att försäkra dig om min vördnad? avslutade Damien och vågade klistra ihop sina drömmar igen.
Tröttheten börjar fördumma drömpaten. Han kan inte längre vända sig till sin dagbok; han känner avsmak för föremålet. Han kan inte längre se på fotografiet: som en inkonsekvent domare avvisar det honom. När tålamodet med hans andra jag är slut — dubbelgångaren under hans hud, detta »han» som han fruktar — inser han att han i själva verket är rädd för sig själv. Han står inte längre ut med lägenheten, som förblindar honom med gamla scener utslitna till damm av alla upprepade minnen. Han blundar.
Sedan några timmar har musiken tystnat och lämnat plats åt gatans oväsen och vibrationerna från lägenhetens gamla kylskåp.