KAPITEL XI
Drömpaten avbryter sitt äventyr. Ovädrets mörka slöja och vindens häftighet får det att likna skymningen på en yttersta domens dag. Sedan han stängt fönsterluckorna glömmer han inte Beethoven, trots att vissa detaljer har fallit honom ur minnet. När blixten slår ned i en poppel alldeles i närheten, mellan ett allegro och ett andante, sorterar den desillusionerade drömmaren åter sina misstag och sina lysande ögonblick. De lyckliga sammanträffandena och de mest oförutsägbara bekymren …
Damien hade frivilligt stängt in sig i lägenheten i två dagar. Fånge i Nielles frånvaro och hennes flyktiga uppenbarelser gick han av och an när Carlos skugga skymde ljuset genom glasrutorna i dörren. Utan att ge honom tid att knacka bjöd han in studenten, vars ansikte var fullt av fåniga småleenden, som om han just hade slagit Guinnessrekordet i en dryckestävling.
— Hej, Damien! Jag har en halv flaska rött. Ja, eller … äh! Låt oss säga att jag har hälften kvar av en flaska. Jag tänkte att vi kunde dricka upp vinet tillsammans. Lite surt vin till ett gott snack. Nej, jag menar, ett gott snack till en skvätt surt vin … Snacka som kompisar, helt enkelt!
Utan att säga något lyssnade Damien förstrött till Carlos ändlösa utläggningar om den »… skitdåliga! …» pedagogiska kvaliteten hos de »… skitstövliga! …» lärarna på hans »… skituniversitet!». Han tog fram två omaka glas ur skåpet. Med en detektivs noggrannhet granskade han om de var rena och undrade om fyllbulten behövde tröst eller listigt hade kommit för att undersöka hans själsliga jämvikt och känna efter var det gjorde ont.
Carlos svepte vinet. Damien smuttade försiktigt. Så samtalade de om hur absint förr, skotsk whisky kring seklets mitt och vår tids droger hade påverkat stora konstnärer. Efter sin sista klunk lät drömmaren det starka vinet locka honom till högtravande uttalanden. Han såg sig en dag som seriekonstens främste skapare, till och med som mottagare av »Yellow Kid»-priset. Till slut kunde han inte låta bli att fråga Carlos vad som hänt med dikten som inte hade fått något gensvar. Men han undvek att nämna vilken sorts text det var, för att inte väcka misstankar om plagiat.
— Vet du om Nielle har fått mitt senaste brev? … Jag plågas av det här, jag får aldrig något svar!
— Ingen aning! … Nielle, henne ser jag aldrig! Det är mest hennes syster jag träffar. Det är hon som bor där nu, tror jag i alla fall …
Carlos hade rodnat, och den färg som gjorde hans ansikte lika rött som hans konjaksnäsa försvann inte förrän han avslutat sitt svar.
Det uppenbara hyckleriet tycktes också färga den häpne Damiens ansikte rött. Blodet steg honom till huvudet. Först verkade lögnen vara född ur berusningen, men den var uppenbart avsedd att så tvivel.
— Tror du verkligen att hon inte bor där uppe längre? … Men stegen och rösten som jag hör då …? Säg mig, Carlos, håller jag på att bli galen? …
— Ta det lugnt, till och med Metusalem visste att hela världen var vansinnig som fan. — Nå, … jag måste gå …! Tack för rödvinet, nästa omgång bjuder jag på.
En smula osammanhängande drog studenten, fördärvad av sin smutsiga lögn, sig skamset undan i lätt berusat tillstånd … (?)
Rasande och förbittrad över den osäkerhet som väckts följde och jagade Damien Carlos i tankarna uppför trappan. Han önskade rentav höra honom störta utför stegen och sedan lindra fallet med svordomar efter varje avslutad uppstigning.
— Så där ja, bara fyra trappsteg kvar innan han faller. Tre, två, och bara ett till …! — Så irriterande, han ramlar inte. Han står stilla på avsatsen. Stackars Carlos, han försöker väl samla sig för att inte tappa balansen. Nej! Han svänger till höger för att gå hem. Men höger! Det är ju vägen … till Nielles lägenhet!
Två röster där ovanför hördes tydligt som två värjstötar genom ett trumskinn, var och en med anspråk på en av hans trumhinnor. Hans musas röst utdelade den första stöten.
— Har Damien skrivit till mig? … Jag hörde det!
— Ja, han sa att han hade skickat dig en dikt.
— Men han använde aldrig det ordet! Han talade bara om brev. Hur vet du att det var en dikt? …
— Jag … jag bara sa så …! Va, kan man höra ända ner? …
— Ja, och vad är det med det …?! … Vem tror du att du är som tar dig friheten att lägga beslag på min post? Nielle var ursinnig. Hennes ord tycktes krama Carlos om halsen och kunde inte släppa taget förrän han bekände sin uselhet.
Avslöjad och maktlös bedyrade han sin oskuld genom att likgiltigt blotta ett intrigerande tilltag som han inte själv hade hittat på. Han angav någon annan.
— … Det var Lou! … Han tvingade mig. Han beordrade mig att göra så. Jag svär!
— Jag vill aldrig att det händer igen. Är det klart? … Vare sig det är brev från Damien eller från någon annan! … Har du fattat? … Och Lou, honom ska jag nog ta itu med. När tiden är inne ska jag fråga honom om du talar sanning!
Om upptäckten hade gjort Damien så häpen att hörseln fördunklades, fick det underförstådda avslöjandet — att Nielle också tjuvlyssnade på hans privatliv — hans blick att stelna. Trots allt han vunnit genom sin egen indiskretion försökte han inte uppfatta resten av det förvirrande och oroande samtalet mellan studenten och hans musa. Han kämpade för att bli kvitt bitterheten som fyllde honom. Vreden och hämndbegäret snubblade över varandra.
— Det gör ont! sade han och kvävdes nästan av tystnaden.
För att inte gråta, av rädsla för att hon skulle höra honom, tröstade han sig med slumpen som hade avslöjat gåtan kring hans försvunna ömma brev. Upptäckten av den giftiga taktiken hade hindrat honom från att gå under i ett avstående från musan och sina framtida elegier.
Denna illa vunna glädje förlorade sin styrka och rasade samman under trycket från en misstro som plågat honom den senaste tiden: de uppvisade hörselhallucinationerna. Hade hans längtan varit så mäktig, så våldsam, att han föreställde sig hur Nielle gick, virvlade runt, skrattade och levde i sin tillflykt, ja rentav talade med någon annan … som med Carlos nyss? Var det redan för sent? …
Damiens smärta var så stor och så besynnerligt bitter att han knappt kunde tygla sina fantasier, än mindre låta bli att spy sin ilska över grannar som var abstrakta och ändå antytt närvarande.
— Är det för att behaga djävulen, för att stryka odjuret medhårs, som ni har slutit en gemensam pakt? … Ett osynligt pergament nedsmutsat och undertecknat med era bedrägerier, som bevis på ert ovillkorliga stöd åt ondskan. Förintandet av ert samvete och mitt förnuft. Ett uppsåtligt mord på långsam helveteseld!
Ni vidriga varelser! … Hur ska jag undgå paranoian? Ni har fångat mig i en råttfälla, ni hyresgäster ovanför och ni grannar där nere. Ni visar mig alla grymhet.
Familjen Brouillette … Varje gång jag nämner »Nielle» för dem och frågar om de möjligen har fått besök av henne svarar de undvikande, varenda en: »Nielle? … Vilken Nielle? … Vem pratar du om, Damien? …» Men hallå! — Hon har regelbundet betalat hyra till dem i över två år. Pengar kanske inte luktar, men man kan ta på dem! — Vem tar ni mig för? … Vad vill ni uppnå? … Visst har en störning i min personlighet knådat sönder min själ, och jag förnekar inte att jag trodde mig vara Kristos! … Ni kanske inte vet det: jag har avskedat honom …! Bannlyst honom ur min galenskap.
Varför då fortsätta plåga mig i onödan? … En psykisk korsfästelse? … »En vad för något? …» skulle ni säga!
Damien tog sin tillflykt till sängen, dämpade gråtens ekon i kudden och avbröt klagan med alltmer plågsamma analyser. Återfå normal andning? Svårt! Mot hans ansträngningar stod glupska tankar som fortsatte i ologiska banor.
— Löjligt! De skär halsen av mig som på ett offerlamm medan de gömmer henne bakom ett skydd de inte förtjänar att ge. Det finns ingen fara att hålla tillbaka eller förebygga, för jag saknar både fasthet och mod att stå emot deras upptåg. Jag är rädd för konfrontationer; jag är en ynkrygg.
Hur ska jag hädanefter nå min kärlek, snudda vid hennes tankar, hänföra hennes själ? Skriva till henne? Till och med en episk dikt om mina känslor för henne vore förgäves; verket kunde bli uppsnappat trots alla varningar. — Träffa henne? De gömmer henne, begraver henne medan de själva sjunker ned i sitt föraktliga ränkspel.
Hur ska jag återfå de förlorade och stulna ord som höll hoppet vid liv om att kunna rätta till min tillvaro, de ord jag såg som en röd matta utrullad ända till min musa? … Övervinna deras förlust, upphöja deras förintelse genom att ge de fallna orden ny kropp med varje liten ton, med de mest meningsbärande vibrationerna. Aldrig tröttna på att skriva till henne … genom den musik jag ska tvinga henne att lyssna till. Var inte arg på mig, jag har så ont. »Hard Headed Woman.»
***
Solarplexus jämrar sig, som om det fått en egen identitet. Drömpaten kryper ihop på sin oskiljaktiga soffa. Det som spelas upp i hans synapser är minnet, sufflören i hans livs teater.
Ovädret är våldsamt. Regnet mångfaldigas i stänk mot marken, som oräkneliga små fontäner av tårar som sväljs tillbaka. Den inre pratsamheten återkommer i förväntan på en glädje som ska reta hans redan överansträngda nervceller. Vid horisonten tecknas siluetterna av oväntade budbärare från en annan värld, nästan från en annan planet. Radiovågornas värld.
Damien hade berikat sin skivsamling med nyheter, och med skivor lånade av vänner hade han utvidgat sina möjligheter att sända meddelanden i decibel. Han var redan kräsen, men skulle bli eklektisk. Han mätte varje sångs inverkan på musans känslor, vägde de emotioner musiken förmedlade. Han tänkte måla upp hela sina drömmars värld. Han räknade som en aktuarie, drog slutsatser som en framtidsforskare, övertygad om att åtminstone en ljudvåg efter dessa långa lyssningstimmar skulle nå Nielles hjärta. Skivälskaren jublade över sina musikaliska frammaningar. Sedan påbörjade han, likt en discjockey, den rytmiska uppvaktningen av den behagfulla kvinnan. Reaktionerna? Han visste att han varken skulle se eller höra dem och därför inte kunde glädjas åt dem, men av vana, nej, av besatt nyck, föreställde han sig dem.
Hans samvete och hederlighet vittrade sönder. Han mutade sin moral och frikände sig själv med oskyldiga, lugnande förevändningar, medveten om att han genom denna list gav sig in i ett förvridet och illojalt trakasseri. Ibland slog han orädd tre slag med näven mot bröstet. Vacklande i sin oförmåga att inse felet hånade han sig själv: »Har jag något val? … Har jag något val? Har jag ett riktigt stort val? … Amen!» Trots att han insåg hur motbjudande detta påhitt var bedömde han att det i grund och botten var det minsta han kunde göra.
Han tog till alla former och alla musikstilar. Popmusikens naivitet och rockens energi; själen som svävade i vissa jazzmelodier och otaliga blueslåtar; klassikernas anseende och de ibland messianska sanningarna hos stora vissångare. I sina föreställningar anropade han universums andra musor för att de skulle viska de ord hans själ ännu inte kände, ord som skulle ge honom mod att kämpa vidare.
— Nielle, min älskade! Ja, jag är fräck nog att fortsätta tala om den känsla som du helst skulle vilja operera bort genast och för alltid! Jag älskar dig, men det är för sent, för denna mångkulturella hymn börjar med din elektriske trubadur, Cat Stevens, hans texter och den röst du njuter av och som kommer att få dig ur balans. Det är han som inleder. Hör »Hard Headed Woman …!»
Den dagen, innan den sista tonen klingade ut i luften, tillät Damien sig en paus för att med tystnaden stödja, understryka och rättfärdiga sångens betydelse och sanning. Förmiddagen åldrades; några sekunder hade just grimaserat sig fram till elvaslaget. Under väntan lindrades inget av det sår hans uteslutning vållat, utom ljudet av Nielles steg. Men möjligheten till ett knep kunde omintetgöra vissheten.
— … Och tänk om dessa steg bara vore ett slags imiterande skådespel? Ett förbund av odlare av det stora tvivlet, som demonstrerar och arbetar för att lura mig? Nej! … Omöjligt!
Stegen liknar hennes alltför mycket … Mitt hjärta kan inte annat än känna igen hennes närvaro: det stämmer in och slår i takt med hennes rörelser. En rytmisk kod.
Där … hon äter frukost, och min puls livnär sig på hennes uppvaknande. Hon är klar; hon går till sovrummet för att klä på sig, sminka sig, parfymera sig … det bultar! — Nu kommer hon ut därifrån, går genom vardagsrummet, stannar alldeles vid stereon … mitt hjärta sänder inte längre …! Aldrig förr har hon lyssnat på musik om morgnarna!
Damien ställde sig på soffan med fötterna tätt ihop, nästan på tå, för att komma närmare musiken som svagt trängde genom taket. Denna ställning, på gränsen till att tappa balansen, var obekväm. Som om Nielle hade en spåmans klarsyn och anade olyckan höjde hon ljudet.
Utan att sluta spetsa öronen satte han sig ned igen och undrade om denna omtanke, hur oavsiktlig den än kunde vara, inte i själva verket vittnade om den ilska och förlägenhet som han själviskt hade störtat henne i. Han kände emellertid igen Beatles berömda »Let It Be».
Hans engelska var begränsad och även om han sjöng falskt hindrade det honom inte från att göra en egen tolkning av orden efter förmåga. »Så är det! Låt det vara! Det är som det är …!» Melodin påminde honom om tonåren, men också om ett intrång som aldrig hade skett och vilda, inbillade danser med Nielle som skulle få stjärnorna att rysa. Han mindes det som aldrig funnits.
Det var skönt att inte själv vara discjockey. Han njöt av detta nöje genom att lyssna till nästa stycke, »Across the Universe».
Plötsligt irriterades hans öron av att volymen växlade. Nielle roade sig med att sänka verserna och lägga tonvikten på refrängen. Dessa markerade förändringar retade honom, men han förklarade dem med Nielles särskilda uppskattning av just den raden: »Nothing’s gonna change my world» (Ingenting kommer att förändra min värld!). Meningen glänste, skilde sig tydligt från resten. Denna uppdelning av ljudet fick Damien att tro att hon gav honom svar på tal. Slut på notraden, slut på takterna. Bara två gamla hits. Nielle lyfte av skivan och valde en annan.
Förstummad! Förbluffad! Hans skönas nya val bländade honom så att han blev ett riktigt spöke. Men utan hans vetskap försökte hon driva ut honom med hjälp av Léo Ferré, den store poeten som fördömde sociala orättvisor och falsk extravagans: »Med tiden försvinner allt … man glömmer …»
Det ringde på hennes dörr och tvingade henne att röra sig. Hennes steg angav, som en metronom, takten i Damiens hjärta. Hon öppnade för Marc, sin vän och rådgivare … och gick sedan för att sänka volymen nästan omärkligt.
— Hur är det med dig, Marc?
— Bara bra, och du, Nielle, hur är det? … Är du klar? …
— … jag kommer genast! sade hon medan hon gick till sovrummet för att hämta sin handväska.
— Nielle, det står en skiva på. Vill du att jag stänger av stereon …?
— Nej! Jag låter sången spela färdigt.
— Varför?
— … mmm … därför att …! svarade hon Marc med en smeksam röst. Sedan undvek hon en rad retfulla kommentarer genom att listigt lägga till: »… vi riskerar också att bli försenade … med tiden, om vi inte går nu.»
För drömmaren var det glasklart. Svaret gav musans spel en påtaglig form. Hon hade försagt sig och oavsiktligt erkänt att hon medvetet ville kommunicera.
Nielle och Marc lämnade lägenheten. Dörren stängdes bakom dem.
Ferrés sång, inspelad under en konsert, högg av tidens små knutor som med en giljotin och bäddade in Damiens återgång till ensamheten, ända till applåderna och publikens inropningar, som avbröts av tekniken.
Plötsligt, som när en dröm smälter bort och en undermedveten slutsats gör sig gällande just före slutet, analyserade Damien händelserna och drog slutsatser om musans tillvägagångssätt. — Förlamad! — Hur ovanliga och ömtåliga hans förtäckta meddelanden än hade varit hade de burit frukt.
— Fullträff! Jag har träffat mitt förtjusande mål! Min teori om plastmeddelanden som bärs av högtalarens ljudvågor visar sig fungera, hur befängd och svekfull den än är! Jag jublar! — Även om Nielle har meddelat mig att »ingenting förändras, att allt suddas ut med tiden och att så är det!», har hon svarat mig!
Utesluter denna ömtåliga uppmärksamhet, denna dolda ömhet, nödvändigtvis medlidande? Är ömhet och medlidande oförenliga? Det spelar ingen roll. Jag som trodde att hon inte älskade mig alls … Vilket ljuvligt motbevis!
Men här har det blivit en miss! Bunden och illa tilltygad som spader ess är jag ändå hjärter kung, för tiden kommer aldrig att utplåna hennes ögon ur mitt minne. Kärleken kan inte avlägsnas ur en tillvaro, ur en människa, genom att skäras bort som vid en biopsi. Ingen kirurgi, hur exakt den än är, ingen skalpell, hur vass den än må vara, kan beskära eller avlägsna det ärr känslan lämnar efter sig. Ingreppet skulle bara riva upp såret utan att lindra patienten och smärtsamt påminna honom om att kärleken kommer att förbli gömd i hans sinne tills de båda dör.
***
Den femte symfonin genomkorsar drömpatens hörsel. De mäktiga, häftiga bastonerna kittlar membranen i hans usla högtalare. Störande vibrationer sliter sönder den enda njutning som står honom till buds.
Trots mängden hopträngda bilder har han, instängd i sitt gamla kyffe, ännu inte hittat felet: den bestämda punkt i rumtiden som skulle ha gripit tag i honom, spetsat hans liv och förhindrat andra band. Han är orolig; slutet på den djärva tidsfristen närmar sig …
Hans katt spann i famnen medan han spanade från fönstren; de gav varandra trygghet och tillgivenhet. Gatans och bakgårdens vyer kunde han ha tecknat med ögonen slutna, så noggrant hade han studerat och samlat deras detaljer för att fördriva tiden under väntan.
— Sedan den där föreningen mellan Beatles och Ferré lever du inom mig, sensuell, och fyller mig med en enastående och djupt gåtfull glädje. Jag behöver inte längre sluta ögonen eller ens blinka för att föreställa mig dig; du är här, lika ihärdigt inne i mig som utanför min andedräkt. Du är mer närvarande än någonsin. Paradoxalt nog låter jag ändå mitt ansikte lämna ringar av fett och svett på fönsterrutan medan jag väntar på att du ska komma.
Oroande var dessa fantasier som han närde sin tid med. Obönhörligt stärkte de den frätande oro som slet i honom. Den förstenade honom när han ställdes inför grannarnas svindlande upptåg. Inför deras lögner och förebråelser, sminkade med en fördömande moral, föredrog han att ljuga genom förtigande, bedra dem med sin tystnad och sina återhållna reaktioner, instängd i sitt hem.
— Vilken njutning att få ertappa Nielle och genomskåda Lou som gömmer henne. Hans stolthet skulle jag gärna skära halsen av, det struntar jag i! Men henne skulle jag aldrig skrämma! Ändå finner de båda ett elakt nöje i att lura min vaksamhet …
… Nästan varje morgon bär han, med armen uppsträckt, en kostym på en metallgalge, insvept i cellofan. Som om den just kom från kemtvätten. När han går nedför trappan flyttar han gradvis sin börda bakåt och ändrar vinkeln för varje steg. All denna disciplin för att dölja Nielles rörelser: hon gömmer sig bakom samma ständigt välpressade kostym. På kvällen, vid återkomsten … samma knep.
Dumheter! Sedan den första snön föll fungerar inte tricket längre. Man behöver knappast påpeka att fyra fotspår från en människa, som ju går på två ben, gör ett häpnadsväckande intryck.
Och vad ska man tänka om äggeffekten? … Vem kom först? … Hönan? … Är denna fråga ett tomt skal? — Mia upprepar samma refräng utan att ändra en enda stavelse för att få mig att tro att hennes syster kanske verkligen har flyttat. Vad driver då denna kurragömmalek? De iscensatta scenerna och dessa svar som pendlar mellan tvetydighet och visshet? — Hennes uttänkta utfall, som gränsar till samordning och är fulla av trots, får mig att anse att Nielle bor där uppe när hon inte är där, och att hon är närvarande när hon i själva verket andas någon annanstans. Är hennes avsikt beslutsamt att fördjupa min förtvivlan, mata den med tvetydigheter och driva mig till panik, tills den koncentreras till en farlig magma? … Så att jag senare får ett känsloutbrott utan att kunna identifiera orsaken?
Vem kan värdigt och uppriktigt berätta något för mig om Nielle? … Mia? Carlos? Lou? Familjen Brouillette, grannarna där nere? … En del av dem ljuger så häpnadsväckande lätt att de lyfter lögnen till en högre nivå genom sitt fördärvade beteende.
Som om jag knäppte med fingrarna … behöver jag bara uttala »Nielle» så lockar jag genast fram deras sofismer. I samma ögonblick som min älskades namn vibrerar i luften tecknar sig ett litet karakteristiskt leende långsamt på deras ansikten, och genom de glittrande ögonen släpper de ut ironin och sin fadda avsmak för mig.
Sedan kommer min förvåning. Deras munnar (… vem skulle ha trott att det var sådana …) öppnas helt; läpparna darrar i ett synkroniserat ryck. Slutligen syns smaklökarna i deras stinkande, vidöppna hål, som köttätande blommor som vecklar ut sig för att bättre njuta av sitt hat och sin förbittring. Deras hunger efter den svagaste.
***
Karajan och Berlins filharmoniker går vidare till andante con moto. Även om stormvindarna förlorar sin hastighet talar musikerna sanning genom sin lidelse. Dödens symbolik består som en konstant i ovädret, musiken och drömpatens själ. Ur förtvivlan växer hans önskan att medvetet skära bort det förflutnas tumörer …
Satt han i köket? … Låg han utsträckt på soffan? … I sängen? … Stod han framför fönstren? … Orörlig i ateljén? … Efter sina många förvandlingar arbetade han inte längre; fantasin förtvinade medan den försökte avkoda den förfalskade bilden av Nielles tillbakadragande.
— Den självständighet Nielle visar mig kan jag förstå, rentav dela … lite grann. Men hon rider den vilt. Hon trampar på mitt liv och betraktar mig som död, och däri ligger min dödskamp.
Med all min kraft håller jag de flesta av mina känslor tillbaka och låter dem kvävas. De som ändå kämpar bränns till slut upp i min passions eld. Detta bittra rus föds ur våra fördärvade möten och ödets olyckliga ingripanden.
Drömpaten lider mindre än förr, men mer än han borde. Han avtjänar det hårda straff ödet har ålagt honom: att vara dömd till påtvingade minnen i det straffläger som hans sinne är.
Symfonin går mot sitt slut … Av åskan hörs bara avlägsna morrningar. Tiden fortsätter, som den alltid gör, att flyta i olika uppfattningar, liksom allt mänskligt.
Det svåraste, det mest smärtsamma, har ännu inte uppenbarat sig. Processionen av de sista »återminnelserna»: svävande ögonblick, bilder han ska plocka fram och försöka återvinna till extas i sitt vägledande minne.
Han öppnar fönstret. Den förorenade luften glömmer han. För att torka ut sin bitterhet drar han in en fläkt fukt och mild svalka som stormen naturligt dragit ur sina cumulonimbusmoln. Sedan återvänder han till soffan och går runt den flera gånger. Inte för att mjuka upp kroppen, utan för att ge sig själv lov att stelna medan han gör sig yr, förslöad och alltmer okänslig. Söka bortom det orimliga och samtidigt slå sig ned mitt i det.