KAPITEL II
Mörkret är fullständigt; till det fogas bakgrundsmusik. En banal jazz. Minuterna går medan sextiofjärdedelsnoterna, en efter en, går förlorade mot hans alltför sköra trumhinnor.
I den svala kvällsluften faller en djup suck och härjar redan bland de lugna grundvalarna för denna introspektiva stämning. En efterlängtad, livsviktig självanalys som blivit långt försenad. Men nu börjar jazzen ”bluesa till sig” och vägrar vältra sig i det banala.
— Förbannade karma! … Öde, du kväver mig! Det gör ont i själen. Mitt hjärta är ett bedrägeri och mina tårar förångas i mitt fördömda hara.
Ändå hålls hans gråt tillbaka, spärrad av hans ofattbara naivitet, grodden till ett riggat vad. Möjlig vinst: en ouppnåelig förbindelse.
— Min djuriska kraft bleknar i de svallande strömmarna av hån från mina uttorkade drömmar. Hur vild den än är, är min skaparkraft ingen bottenlös brunn. Fan! Varför är jag obotligt dödlig? Är det den enda uppenbara förklaringen till mina misstag? … Den grymma utvägen, självmordet, skulle inte förändra ett dugg!
Alla dessa år då jag väntat på miraklet av ett möjligt möte, till och med ett banalt replikskifte, dessa oräkneliga timmar som smält bort för alltid i en inbillad rumtid. — Minnet. — De outplånliga kval de lämnat efter sig, inristade i mina rynkor, förlamar mig. Jag måste för gott radera ur mitt minne alla dessa stunder av röd måne, av blinda och barnsliga passioner! … Glömma dig för alltid, mitt livs kärlek, för att äntligen kunna värdera mitt eget liv. För jag är trött på att ”autodaféra” tiden. Min tid!
Inspelningen var gammal. Skivan bar tidens märken… Tidens märken… Märkena… Trots slitaget tilltar melodins tempo. Saxofonisten improviserar i det låga registret. Minnenas mörker skulle skäras itu av instinkten.
Damien kallade sig själv drömpat. Ett ord han hade hittat på. Han hade skapat det för att beskriva sin livssmärta: en nästan sjuklig oförmåga att ta emot verkligheten utan att omedelbart förvandla den till en dröm. Född drömmande, och sedan alltid buren av en fantasi i hyperinflation, betraktade han verkligheten som en förevändning för uppfinningsrikedom.
(Född drömmande; under sin utveckling upplevde han en ”hyperinflation” av sin redan från början överflödande fantasi; han såg verkligheten som en förevändning för att drömma: allt detta fick honom att skapa denna nybildning.
Vad han inte visste var att när kärleken eller begäret efter att ligga med någon sätter eld på en drömgalning, mångdubblas hans karaktärsmässiga symtom. Men allt blir svårbegripligt, grumligt, när hans önskningar avvisas. Drömpatin blir akut. Då formas en ond triangel i hans psyke: trohet mot frånvaron, en askes som tilldelats honom och det oundvikliga fallet ned i besattheten av ett anakronistiskt liv.)
— Var gömmer sig alla som lider av en kärlekssorg lik min? I mörkret, som jag? Släpar de sig genom dyn för att sjunka ned i den som i ett träsk? — Bär inte hela samhället den skrattande Jans masker? … Och när kvällen kommer och det kryper ihop i ensamheten för att läka sina sår, uppskakat av stress, darrar det då inte och jämrar sig: ”Aj! Min älskade, vad det gör ont!”
Improvisationen känner inga gränser. I takt med jazzmusikerns toner fäster drömpaten ord vid musiken, alldeles i otakt.
”Var är du? Vad gör du? … Tänker du på mig ibland? … Du som jag älskar, … du vars frånvaro jag vördar med underdånig hängivenhet; bara för att den visar sig vara avbilden av din tillvaro i min! — Hör du mig inte viska mina begär till dig i drömmen?
(Hallå! … Här är blå draken. Jag anropar min kärlekssorg… Hallå! …
Men svara då! … Ingenting! … Fan! … Koden har ändrats med de motsträviga vågorna.
Hallå! … Hallå! … Här är mörkrets sfinx. Jag anropar min kärlekssorg… Hallå! …
Säg något! … Där! … Jag hör, … ja! Jag hör, men det blir suddigt igen, nästan omärkligt; intet! Ohörbart!
Ohörbart? Återigen du, grymma tystnad, som kommer tillbaka till mig som en bumerang. Jag är trött på att lyssna på dig, förtvivlans språk. Vad väntar du på innan du flyr?
Hallå! … Här är en blues i mörkret. Ett tomrum skiljer oss åt… din röst som jag saknar. Var är du, galna okända kvinna? … Här är han som inte orkar mer!)”
Som ett tecken på en sjuk drömmares dumdristighet ger han sig alldeles för lite tid att se över och älta allt. En enda dag! De kommande tjugofyra timmarna, som reser sig framför honom som ett osynligt hinder, blir de enda vittnena till denna utskärning. Även in extremis sätter han i första rummet att lyckas skära bort denna egendomliga kärlek, men tvivlet på ett misslyckande försvinner inte. I hans ögon skulle en katastrof inte bero på självrannsakan, utan snarare på en framtid styrd av försynen.
— Jag ska utplåna våra gemensamma minnen, ända ned till minsta molekyl. Jag ska mörda varje kärlek som försöker återfödas i mig. Jag ska slita den i stycken som en ursinnig urmänniska. Står inte mitt liv på spel? … Sikta! — Eld!
Ur den gamla stereoanläggningen stiger de sista tremolona. Skivan snurrar inte längre. — Tystnaden återtar sin plats och smeker mörkret. Endast drömpatens andning, denne damienske plågade, försöker frånta dem förmånen att få uttrycka sig.
Tårarna vid ögonens kant, färdiga att brista, förkunnar med ett utrop prövningens namn.
— Nielle!
Kontakt! En lampa tänds.
Med nervösa fingertoppar har han rufsat till sitt hår; handflatorna ligger mot den heta pannan, huvudet är böjt mellan benen. Han bär en blå morgonrock av frotté. Namnet som broderats i vitt på ryggen får honom att likna en besegrad boxare. Av sarkasm skulle han gärna ha lagt till ordet skräck, men Damien är ganska liten och undviker därför slagsmål. Ändå koncentrerar han sig på en sista rond.
Arenan: ett gammalt hus med fönsterluckor. Ljuset är blåaktigt. Atmosfären är blå. Vardagsrummet är vitt. Ett trångt rum med tak så lågt som i en bur med gardiner. Bara en gulnad affisch tävlar med stadsljusens lek genom fönstret: Marilyn Monroe i ”Troublez-moi ce soir”. Ett oumbärligt föremål för hans resa bakåt i tiden.
Damien ligger utsträckt på en divan, liknande dem psykiatriker brukar ha. Ett familjearv. Slumpen! Hans föräldrar var jordnära människor. Fadern mer arbetare än far; modern mer än hushållerska. Ändå är möbeln klädd i ett tyg av hög kvalitet. — Men kärleken bryr sig inte! Offret frågar sig!
”Genom vilken förtrollning har jag blivit förälskad, till och med i din frånvaro? Himlen har skänkt mig lyckan att verkligen få se dig högst en timme under mitt plågsamma liv: korta stunder, snålt utspridda över flera månader. Vågar jag tillägga: oändliga? Hur kunde du stjäla min själ? … Var? … När? … En kuggfråga. Varför? En fråga vars följder överstiger min förmåga att besvara den.
I dag… eller i morgon måste jag välja: fortsätta och dö i drömmen, eller födas på nytt och leva. Jag kan inte längre vara utlämnad åt den svindlande verklighet som styr mitt liv. Som ett ljus som brinner i båda ändar och ropar till två undergivna skuggor förtärs mitt liv alltför snabbt och utan urskillning.
Jag känner redan den oroande bitterheten i att behöva välja mellan det levda livets original och en dröms faksimil. Är jag redan kluven… i samma ögonblick som du dök upp i mitt liv, Nielle?
Jag minns att jag vid den tiden, i mina stunder av klarsyn, identifierade mig med en naken apa, medlem av ett samhälle i förfall. Under drogernas inflytande såg jag mig däremot som en gud som av misstag hade blivit medlem i ett samhälle av apor i förvandling, i McLuhans berömda globala by. Så småningom rycktes jag upp med rötterna från detta klot där penningfebern, som för all evighet befäste en förutbestämd manikeism ad vitam aeternam, inte hindrade tredje världen från att svälta ihjäl. De övriga delarna av planeten, som glömt vad det goda var och försökte hålla sig undan det onda, ägnade sig med sina uppblåsta siffror åt att jämföra sina skygglappar.
Ändå betraktade jag det som ett privilegium att vara fattig, nästan utan ett öre. Fattig, men inte utblottad. Försynens nycker lät mig till och med hyra två bostäder. Den första, där jag inte längre kunde skilja på lycka och sorg, var familjens bo. Där bodde jag med Mylène, min ängel till hustru, som outtröttligt fortsatte att stå ut med mig med ett tålamod vars hemlighet bara hon känner. Där bodde också Lysianne, vår ljuva dotter. Hennes närvaro är den enda förbindelse som ännu håller mig kvar vid sanningen.
Den andra bostaden använde vi alla tre som ateljé. Där var vi inte alltför olyckliga. Mylène analyserade sina drömmar och uttydde sina automatiska skrifter. Lysianne gjorde vad hon ville där, utan begränsningar. Själv satt jag och grubblade.”
Damien tycks posera. Orörlig befinner han sig ljusår bort… på samma plats. Lugn och frid härskar som kung och drottning i familjens ateljé.
Lysianne, en förtjusande liten flicka med bruna ögon och kastanjebrunt hår med dragning åt rött, full av charm, närmade sig mig, sin far, där jag mediterade i min allra heligaste vrå.
— Pappa, får jag låna dina tuschpennor, snälla? Jag vill rita något åt dig.
— Självklart får du använda dem, men glöm inte att sätta på korken varje gång du har använt en penna… Nu kom jag att tänka på en sak! Vad vill du rita åt mig?
— Åh! Det är en överraskning.
— Det blir säkert jättefint; jag vet ju att du har talang.
Lika glad över att få använda de vackra färgerna som uppmuntrad av mitt smicker skyndade hon sig att slå sig ned i rummet som var avsett för hennes lekar.
Medan min ängel rådfrågade sina två eller tre böcker av Carl Jung för att ge sin drömanalys en mer vetenskaplig inriktning, fortsatte jag mina funderingar.
Inspirerad av läsning om alkemi uppfann jag, likt en ofarlig trollkarlselev, filosofiska maximer, tvetydiga formler med haltande språk. Jag roade mig till och med med att använda dem på middagar bland vänner, smusslade in dem så diskret i samtalen att ingen reagerade. Då skröt jag med att få deklamera min käpphäst: ”Föreställa sig för att förutsäga, för att förverkliga”, och lät därmed mina åhörare förstå att berömmelsen väntade på mig. Inte heller det framkallade någon kommentar. Det gjorde detsamma. Mina profetiska tankars ockulta funktion hade som främsta syfte att fastställa platsen därifrån jag skrev dem: Cogito ergo sum. Då slapp jag nypa mig själv för att kontrollera om jag fortfarande fanns.
När jag byggde vidare på mina korta meningar, noga övervakad av Hermes Trismegistos vålnad, förvandlade jag dessa möjliga tänkespråk till serierutor som ett sätt att förklara dem.
— Titta, pappa, nu är jag färdig med min teckning.
— Var är jag…? … Åh! Lysianne, du skrämde mig… Är du klar? … Åh! Så vackert, du har valt så fina färger. Jag älskar din överraskning. Har du visat den för mamma?
— Nej, jag vill inte störa henne, hon läser.
Med ett samförståndets leende bjöd jag in Lysianne att följa mig tyst bort till Mylène, som var uppslukad av sitt mödosamma arbete. Jag smög mig som en katt fram till min hustru, lät fingrarna glida genom läsarens hår och kysste henne, nöjd med att ha brutit hennes koncentration. Utan att lyfta blicken från sin läromästare Carl Jungs skrifter svarade hon genom att ömt slå armarna om mig.
— Hör du, min kanin! Jag vill visa dig vad fint Lysianne har gjort åt mig.
När hon riktade blicken mot den mångfärgade överraskningen brast hon ut i ett uppriktigt skratt. Sedan smekte hon vårt barn och kommenterade:
— En karikatyr av pappas seriefigur. Lysianne, vilken fin present du har gjort, min lilla kattunge. — Bravo, min lilla sötnos!
Drömpaten ser den ljuva bilden dra sig undan med vemod. Ett lyckligt ögonblick bland många andra, som injicerade små doser lycka i en misär som bara lättades något av socialbidragen. Men den axel hans sökande ska kretsa kring är på plats. En plats. Ateljén.
— Jag hade en särskild förkärlek för denna tillflyktsort. Jag tillbringade faktiskt större delen av min tid där med att utarbeta projekt som kunde tillfredsställa min skaparlust. För att ha något att göra, eftersom jag brutit med arbetslivet. Jag hade blivit lat och omotiverad trots mina uppenbara skyldigheter. Hade jag fått nog av produktivitet?… — Tillsammans med kamrater från universitetet upplevde jag ett spännande äventyr i animationsfilmens värld. Allt började bra, allt slutade illa… Däremellan hade jag lärt mig att ta droger. Men i den här bostaden som inte längre är min, på platsen som var min ateljé, vad gjorde jag mer? … Vad då? …
Jag sov där ibland; ofta flydde jag dit för att i hemlighet dyrka ett inbillat harem, mer eggande än en encyklopedi utan bilder… Vad mer?
Där kommer det!… Ja! Minnena börjar värma mitt minne som underjordiska rörelser när lava stiger.
Nielle! … Nielle, vacker och intressant, men inte mer än så. Hon hade just flyttat in i en lägenhet på tredje våningen, precis ovanför ateljén. Mellan flyttkartongerna, som inte tömdes fort nog, gick hon ut för att få luft, upptäcka eventuella egendomligheter och lära känna sitt nya grannskap. Själv tog jag tillfället i ensamheten att låta blicken vandra dit ögonlockens fladder förde den, över redan utforskade vrår i en innergård utan hemligheter. Vi stod båda lutade mot räcket på våra respektive balkonger och betraktade allt och ingenting. Hon av nyfikenhet, för att upptäcka. Jag av gammal vana.
Vår första kommunikation, det första språk vi talade, var våra överlappande skuggors. Bara så länge som det tog för fullmånen att välsigna dem båda. Hennes galna, ogripbara silhuett drog sig undan, bestört, när den upptäckte min som betraktade den. Vem vet om inte våra mörka sidor i tysthet just hade älskat med varandra, i hemlighet?
Ett ögonblicks paus. Mineralvattnet förvandlar glaset som hindrar det från att fly till ett prisma. En törstsläckande pose. Kort.
”Gift och kroppsligt trogen, men likväl svettades jag av de konstgjorda paradisens flyktighet. Tack vare hennes närvaro insåg jag möjligheten att förverkliga dammiga fantasier, medan min libido ivrigt skyndade sig att återställa dem. Men min förmåga att förföra var stympad av drogerna och min fantasi befann sig i en bioritmisk svacka; jag hade därför knappt någon förevändning att tilltala den nyinflyttade. Ett kulturellt kännetecken.
Det var fortfarande sommar. Gatan låg öde. Det var sent. Ljudet från bilarna på boulevarden, förstärkt till ett prassel av vingar, dränkte cikadornas ljud; bara de diskuterade sinsemellan sina senaste ekologiska insatser. Långt borta kom Nielle gående längs genvägen genom parken där jag satt, på väg tillbaka från gud vet var. Från arbetet kanske? Från något nöje? Det spelade ingen roll, jag hade en diskret chans att presentera mig.
Utan att hon tycktes känna minsta rädsla lät jag våra vägar mötas. Under gatlyktan halvvägs mellan mitt hem och ateljén hejdade jag henne. En aning nervositet i rösten och ett stråk av tvekan i kroppsspråket tvingade mig att leverera mina ord i telegramtakt.
— Hej! Jag heter Damien. Jag är granne. Jag bor där, alldeles intill. Men jag har också en ateljé. Där du bor. På andra våningen, precis under din lägenhet… Vad heter du?
— Nielle.
Hon uttalade det som om hon samlade alla de stopp jag hade utelämnat ur vad som liknade uppläsningen av ett telegram. Eftersom detta första möte på tu man hand höll på att bli löjligt och jag ville göra ett bättre intryck på henne, avslutade jag samtalet i förtid och försökte bli lite mer poetisk.
— Är det Cat Stevens, den där avfällingen från rockens kyrka — ”…it’s a wild world…” — som sjunger musiken jag så ofta hör på kvällarna när du är ensam? Är det verkligen honom du lyssnar på genom dina öppna fönster?
— Javisst! Hej då, kastade hon ur sig i ett raskt men trotsigt avslut och vände mig ryggen, som om hon verkligen trodde att hon visade mig det minst vackra hon hade…
Förbryllad över denna snobbiga reträtt men stoisk drog jag, med läpparna förseglade av förvåning, vidare slutsatser av mina första frågor och hennes andra flykt: ”Min sköna, jag anar vemodet som omger dig när du lyssnar på de här sångerna. Finns där smärtsamma minnen? … Vem har inte sådana? … Livet är hårt och att ta sin tillflykt till älskog skulle inte förändra ett dugg. Eller hur, Spiritus Sancti?” Plötsligt! Jag var inte längre jag! Jag var en annan. — Avvisandet hade lockat fram en vedervärdig varelse som bodde inom mig.
Som en andra själ under min hud hade denna dubbelgångare begått sitt övergrepp genom att stjäla mina känslor och påtvinga mig sina egna. Han kunde dyka upp när som helst, till och med vid minsta tecken på lycka, och skulle upprepa sitt brott och förvandla allt han grep tag i till ett plågat medvetande.”
Gershwins ”Rhapsody in Blue” hörs dämpat. Hans minnen, tydligare och verkligare, verkar uthuggna i tiden. Kvävda skratt och tårar; fortfarande samma tillagningsmetod för känslorna. Drömpaten ser sig själv helt enkelt drömma om Nielle igen.
— Genom ateljéns fönster brukade jag spana på henne när hon promenerade förbi med ett så upphetsande steg att man ville vissla av beundran. Hon gömde sig, kamouflerade sig bakom alltför stora glasögon i ett förtvivlat försök att göra sig fulare. Förgäves! Uppenbarligen berodde denna klumpiga koketteri på rädslan för hennes nya kvarter. Hon visste vilken inverkan hennes upprörande skönhet skulle få på en manlig befolkning fostrad i aggressivitet eller vanära. Hon satte all sin tilltro till denna tvivelaktigt sinnrika förklädnad och lät sig trots sin rädsla betraktas.
En lång kvinna med gripande proportioner. Hår färgat blont, en lätt galenskap i lockarna. Sminket lätt som en spetsmask; hon avstämde klädernas färger med den änglalika blå färgen i sina lyriska ögon, … ständigt dolda bakom de där fasansfulla bågarna.
Hennes förflyttningar störde mig, eftersom hon liknade den fixering som gav näring åt mina utopiska strävanden. Nielle var omgiven av samma karisma som Marilyn Monroe. — En subtil sex appeal. En lockande naivitet. — Utan att det var obehagligt spädde dessa ryckiga, ofrivilligt nyfikna blickar hon framkallade ut detta Hollywoodelixir. Ett bestående arv från de vällustiga föraningar som fötts under min tidiga ungdom. Marilyn, min andliga moder, hade alstrat en outsinlig pastellfärgad fantasi inom mig. När drogerna förvandlade hägringar till mirakel anade jag att hon snart skulle återuppstå. Under detta ofruktbara hopp låg i själva verket min vilja att hålla mig vid liv så länge som möjligt.
När jag sökte skydd i arbetet i ateljén beundrade jag mina skapande impulser. Övermodig njöt jag av dem ända in i märgen. I min högra hand, erövrarens, … en pensel. I den andra, desertörens, … en haschcigarett. Ett streck av bläck följt av ett drag av harts. Från den geniala stunden till den usla prestationen var varje rörelse ett halleluja till illusionen, en andaktsrit till den blonda skådespelerskan som fortfarande sover, ovetande om den möjliga rival som Nielle blivit.
Jag fruktade det oundvikliga sammanbrottet inom mig. Det ögonblick då min själ, bunden av en inbillad pakt, skulle finna döden genom att min nya granne slog definitiva rötter. Sedan hennes ankomst upprepade jag som motreaktion en lögn som ständigt växte: ”Du ska aldrig tränga undan Marilyn.” Till och med Mylène, som knappt älskade mig längre, hade misslyckats med sina ikonoklastiska ansträngningar. Hur skulle då Nielle kunna lyckas? Förbudet hon förkroppsligade blev mer lockande för varje dag och klädde sig i oåterkallelighet. Hade jag, som en uppfinningsrik men tafatt råtta, fastnat i min egen fälla?
Av lojalitet mot Marilyn, för att säkra hennes tron, stärkte jag mina dåliga sidor och visade upp det värsta hos mig. Högljudd och alltför energisk, slarvig, udda, med ett flyktigt samvete. För att inte tala om några paranoida utfall mot inbillade lärjungar till Karl Marx. — En lustig episod om dessa politiska människor! Mot dem förenade jag fräckhet och illvilja, helt enkelt därför att de demonstrerade i parken mitt emot hennes bostad, och delade ut anarkistiska flygblad. Jag hade klätt mig i en vit arbetsrock översållad med grovt ritade frågetecken och bar en skyddshjälm för byggnadsarbetare som jag smyckat med plastblommor. På deras eget område delade jag ut vita papper som hånade propagandan i deras röda partiblad.
De mest lättstötta aktivisterna, som tvivlade på nyttan och värdet av min närvaro, skyndade sig att utsätta mig för ett indoktrinerande förhör.
— Vad fan gör du här, sabotör? Vad är det här, din småborgerliga kapitalist?
— Det här? … Mitt politiska program för R.D.T., partiet för Rent och skärt Ingenting!
På mina ideologiskt tomma papper skrev den lilla kommunistgruppen då in sin vrede. Allt detta spektakel bara för att försäkra mig om att sjunka i den förmodade aktning hon kanske skulle hysa för mig, om hon blev vittne, och därmed förebygga alla möjligheter.
Jag älskade! Jag älskar ännu! Ack! Skinnet av ett rasande vilddjur tjänade som mitt frikort. — Dubbel identitet! — Nielle kunde omöjligen ana mitt verkliga jag. På höjden av absurditet förutsåg jag mina goda egenskapers oavsiktliga och fullständiga uppror. En vansinnig och oväntad förvandling av en alldaglig människa. Med detta omedvetna hopp som tog makten över mig, hur kunde jag övertyga mig om att jag behärskade mina känslor? Kan kärleken styras med viljans fjärrkontroll?
Damien, drömpaten, vrider och kastar sig på divanen som för att driva ut en smitta ur kroppen. Han driver ut sina demoner! Han besvär sig själv att glömma ett av sina dyrbaraste minnen när han väl har återkallat det helt.
— För andra året i rad var jag engagerad i samhällslivet och utnyttjade mitt deltagande i arrangemanget av nationaldagsfirandet i kvarteret för att finna min roll som konstnär där. Men ännu mer för att finna mig själv som en förlorare.
Fullt upptagen med att utforma en maskot som jag hade föreslagit för den lokala kommittén stod jag ensam mitt på gården, med ryggen mot det gamla röda tegelhuset som rymde min ateljé, och arbetade med att stärka stommen till det som skulle bli en groda ridande på en bagge.
Som vanligt när jag arbetade låg allting utspritt runt omkring mig. Hammare och såg, krokiga spikar och burkar med skruvar, träbitar och sågspån. (Ur kaos föds ljuset.) Inspirerad av solen på sommarens första dag slarvade jag snabbt ihop dessa förstärkningar. Medan jag ivrigt försökte forma figurerna med ståltråd smektes mina slemhinnor plötsligt, ömt, av de förrädiska ångorna från en parfym som bjöd mig att vända mig om.
Klädd i en vacker sommarklänning med blommönster kom Nielle leende nedför den utvändiga trappan som ledde direkt till gården och ropade ett vänligt ”Hej!” Tack vare röran jag kämpade i var det nu uppenbart för henne att mitt märkliga uppförande helt enkelt berodde på att jag var konstnär. Föga metodisk och extravagant.
Hänförd av det som skulle bli en av de behagligaste omfamningarna i mitt minne satt jag fången i essensen av det ljuva ögonblicket, i en parfym som för ett ögonblick hade gjort mig försvarslös. Några sekunder dog bort innan jag lyckades besvara hennes hälsning.
Hundra! Tusen gånger under dagen spelade jag upp scenen igen som på video. Denna utsökta europeiska doft, den vänliga rösten, en stämning lik den i en av mina favoritfilmer med Marilyn: ”Flickan ovanpå” (”The Seven Year Itch”). (Berättelsen om en trogen make som överväldigas av sina fantasier och drömmer om grannen på våningen ovanför.)
Allteftersom jag upprepade scenen utan uppehåll insåg jag min svaghet inför den oemotståndliga charm som parfymen svepte in henne i. Iakttagelsen lät mig också förstå att medan Nielle hade upptäckt konstnären, började jag nu skönja en levande musa i henne.
”Rhapsody in Blue” har nått sin marschfart. Minnena visar sig i tanken i klassisk form. Deras flöde har jazzens smak. Crescendo, inspiration från den judiske tonsättaren i New York.
Mineralvattenflaskan visar sin bakdel. Ett uppehåll, ett ögonblicks lyssnande. Vardagsrummet har inga fler hemligheter; inte ens dess minsta skrymsle undgår den utstöttes spanande blick, där han söker nödvändiga lidanden. Damien kommenterar högt sina intryck.
— Lida! Kyssa smärtan! När det onda stillnar samlar jag ihop gamla sår som ligger här och där. Masochistiska drömpat! Måste jag amputera mitt hjärta, om jag i dag sår morgondagens precisa drömmar genom minnesbilder som dyker upp i staccato?
Jag har varit långt borta från detta förbannade hus och plågat mig själv i så många år, hållit de bilder av dig som jag hade kvar kära, de som ännu seglar under min hjärnbark i takt med mina drömmerier. När jag har några!… När du är där!… Eller där!…
Applåder! En utmärkt prestation av pianisten och orkestern. Liveinspelning. Slut på lovorden. Ljuset har somnat. Allt svävar i väntan. Allt, till och med spöket av ”återerinringen” av de föregående ögonblicken, en grund för nya fantasmagoriska ryckningar.