KAPITEL VIII
För ett kort ögonblick smyger sig en djävulsk frestelse in. Att framkalla symtom på mental söndring. Att få höra åtminstone ett ord från sin musa. Att återse sin kärlek, om så bara genomskinlig som ett spöklikt ljus.
Bli galen eller återvända från det som galen? Detta tillstånd av själslig söndring kvittar honom, oavsett följderna. Två steg från den eviga natten, åtminstone hoppas han det, menar han att bara helvetet återstår som en utväg ur hans psykiska tortyr. Därute störs han ännu mer av stadens »falska ordning». Olyckor, olika brott och besvikelser förstärker det uppskakade förloppet hos dessa bilder från en annan tid, som jagar varandra, ökar farten och trakasserar honom nästan muntert. Hans kryckor — dagboken, fotot och till och med hans kluvna jag — förklarar sig själva obrukbara. Det är uppenbart att dessa hjälpmedel är till ingen nytta: han har fastnat i maskineriet.
— Men vad håller Nielle på med? … Tre veckor bortkastade på att vänta på ens en kort glimt av hennes arbete! — Hon låter mig sitta här och vänta, försmäkta i ovisshet om ett resultat. Ett osäkert resultat. Försöker hon isolera mig? Äsch, för tusan! … Vi kan vara två om att provocera!
Jag ska hota med att ta tillbaka den fotokopierade handlingen. Då kanske hon äntligen anstränger sig med arbetet? … Detta ultimatum tvingar henne att träffa mig oftare. Säkert.
När han tyckte att stunden var lämplig gick den nervöse Damien ut och ringde på tredje våningen, allt inom loppet av några sekunder. Rakt på sak och utan diplomati tilltalade han Nielle ännu snabbare. Hans upphetsning hade gjort honom frän.
— Hej! Jag kommer för att hämta min handling. Du tar för lång tid på dig. Din takt bromsar min produktivitet. Jag avslutar vårt samarbete.
Nielle blev förmodligen skrämd av Damiens nästan aggressiva attityd och försvarade sig inte. Inte minsta förklaring.
— Du vill ha din handling …? Vänta! … Jag ska hämta den.
Tystnaden mellan dem avgränsade vars och ens sidotankar och funderingar. Sedan kom hon tillbaka.
— Här! Här har du ditt förbannade jävla projekt till amatörserieskapare. Ett riktigt lågklassigt dilettantverk! Hej då!
Nielle hade tvärt ändrat inställning och hennes verkliga slutord bestod av tandagnisslan och en dörr som smälldes igen.
Damien gick tillbaka till sitt kyffe, till hälften nöjd och till hälften besviken. Tillfredsställelsen kom av den enkla glädjen att ha fått se sin sköna. Besvikelsen berodde däremot på hans eget uppträdande: stor otålighet, skamlös respektlöshet och slutligen dumheten att inte fråga efter minsta gnista av inspiration, hur obetydlig den än var, som Nielle kanske hade antecknat.
Samvetskvalen nådde honom redan mitt i dagdrömmandet.
— … och om verket inte blir någon framgång? … Om det blir en monumental flopp? … Orsakad av min egen otålighet!
Mellan detta misstag och försöken att gottgöra det förflöt några dagar fulla av mea culpa.
Ensam i köket, med armbågarna på bordskanten och knytnävarna som stöd under det skuldtyngda huvudet, en handspegel framför sig, ångrade han sig och bekände sina fel som i en biktstol inför en tillfällig själasörjare: sin egen spegelbild.
— Som botgöring … ska ni baka henne en chokladtårta.
— Va! … Vadå?
— Är vi inte i november? Är hon inte Skorpion? Fyller hon inte år nu i dagarna? …
— Men jag har nästan inga pengar kvar; jag har knappt tio dollar i fickorna och maten är slut!
— Då får det vara så! Tomheten i er mage får göra sällskap med tomheten i er själ … Hmm! Vad säger ni om »ungerska skivor»? … Nej! Hellre det berömda österrikiska receptet, »Sachertorte»! Jag känner faktiskt till några av ingredienserna.
— Jaså! Vilka då?
— Bakchoklad, den sötaste och fylligaste förstås. Socker, ägg och, som oumbärlig personlig touche, väl sammanblandade positiva tankar!
När han med all erforderlig omsorg hade bakat den wienska tårtan väntade han på att stämningen skulle svalna … så att han kunde överlämna den vid den idealiska temperaturen. Så gick en hel dag.
Nielles steg. Hans enda trofasta kontakter däruppe varskodde honom om att musan var hemma. Stegen, dessa självupptagna angivare, förrådde henne ständigt och drev sin oförskämdhet till rent skvaller, nöjda med en enda belöning: att Damien ville förbli tyst medan de lämnade sina slingrande avslöjanden.
Utan att tveka gick han upp till henne.
— Hej, Nielle! (Översättning: »Jag älskar dig, min älskling, men jag är en idiot!») Jag väntade på dig hela dagen i går. Kom du aldrig hem? … (Tolkning: »Helvete! Vad har jag med det att göra!») Här! Det är en tårta till dig. En Sachertorte som jag har bakat till din födelsedag. Du är Skorpion, eller hur?
— Ja.
— Eftersom jag inte visste exakt vilket datum du föddes och jag hade lite tid över …
— Och sedan då!
— Uppriktigt sagt? … Jag skulle kalla överraskningen fyllig. Fylld av ånger. — Samtidigt försöker jag få förlåtelse för allt jag skäms över, till exempel min liderliga önskan att få sova med dig. Det var länge sedan! … Minns du? … Men framför allt ångrar jag bittert att jag tog tillbaka mitt förtroende för dig.
— Nåväl. Jag godtar din ursäkt, men bara om jag får ta hälften av Sachertårtan.
— Nej, Nielle! Jag bakade den åt dig. Adjö och tack!
Han slängde ur sig orden, lycklig över att grannens humör hade mildrats, även om Nielle knappast visade någon entusiasm. Redan räknade han ut hur stor procent förlåtelse hon skulle ge honom utifrån antalet välsmakande tuggor hon åt.
Inzoomning i den sjuke drömmarens huvud, den otillfredsställde älskarens. Bilderna rullar fram i takt med hans hjärtslag.
Frågorna? … Ingenting nytt. — Svaren? … Vänta!
Från sömn till sömn, varje gång hans musa visade sig, exploderade drömmarna i hans nätter. Från verklighet till verklighet skyndade ovärdiga nätter till för att ge honom nya krafter i hans längtansfyllda fantasier.
Verklig tidsangivelse: en sekund. Minnets tidsangivelse: en vecka.
— Någon vid dörren?! … Kan det vara min älskling som nedlåter sig till att ge ett omdöme om den praktfulla chokladöverraskningen? — Shit! — Det är kockens silhuett. Äsch! Jag öppnar.
Han såg häpen ut när han fick syn på Lou med tallriken som han hade överlämnat tårtan på till Nielle, inte minst därför att Lou liknade ett av dessa illmariga barn som bara blir lyckliga när de får leka med andras leksaker.
— Hej, Damien! … Din Sachertorte var utsökt. Ganska mäktig, men väldigt god …!
— …!
— Nielle gav mig en stor bit; faktiskt mycket mer än hälften, nästan tre fjärdedelar. Hennes syster och en av hennes väninnor åt resten. Hon sade att hon ändå föredrog mycket lättare efterrätter.
— Så där! Nu måste jag gå. Här är tallriken! … Verkligen utmärkt! … Verkligen! avslutade Lou, och hans leende rapade fram belåtenheten över att se hur Damien hade fått en besvikelse som var betydligt svårare att svälja än desserten.
Ensam. Tillfälligt lamslagen. Damien stirrade på tallriken, tom på den glädje han hoppats att en dag få uppleva. Han reagerade onaturligt snabbt, som för att utmana ödet, och utbrast till sin katt, som spanade på föremålet i tron att det fanns några intressanta rester.
— Nåväl, då får det vara! Inga fler tårtor! Jag är ju ingen konditor. Det får bli den stora kärleksförklaringen! Du vet att jag aldrig tydligt har bekänt mina känslor för henne … Nu har jag det perfekta tillfället och ett originellt sätt att uppvakta henne!
Har jag inte direkt kontakt med det kollektiva omedvetna just därför att jag är konstnär? Är hon inte en bildad kvinna, en kvinna med smak?
Jag ska förföra henne subtilt med ett unikt verk som hon säkert kommer att tycka om.
Katten lyssnade inte längre, eftersom den föredrog torrfoder framför människans märkliga jamanden. Han däremot fortsatte sin hänförda utläggning.
— Enkelt till formen. Sofistikerat till budskapet. En teckning i svartvitt. Tusch. Frammana en stämning av frid och dröm; en lantlig hänförelse; en aning damienism. Många detaljer! … Mycket raffinerade! Tvinga fram ett betraktande.
Om fyra dagar måste den vara färdig, för då är det den tjugofemte november, Katarinadagen. De gamla ungmörnas skyddshelgon. Är inte Nielle en ogift kvinna över tjugofem? — Genialiskt, Damien! … Ett förtäckt frieri. Nåja, nästan. Jag tar en stor risk. Hur kommer hon att reagera?
Han undvek att söka svaret som kunde såra honom och satte genast i gång med arbetet. Verket skulle behandlas omsorgsfullt och färdigställas med största finess. (Fem fjärilar som fladdrar runt en vildrosbuske; en intresserad katt förbereder sig på att fånga en av de flyktiga insekterna.
Det centrala motivet och ledmotivet: Nielle, som han föreställer sig henne … sittande i skydd för solen under ett träd utan skugga.
I händerna håller hon en bok, en symbolisk framställning av drömmarens konstnärliga projekt. På en av de uppslagna sidorna står det med små bokstäver: »Jag älskar dig, Nielle!»
I fjärran, i bakgrunden till vänster, en vik som bjuder in havet att äkta den. Till höger en lövskog där alla äventyr skulle kunna bli möjliga …)
Under drömpatens inre resa blir timmarna till sekunder. Han gör om samma val: att överlämna denna okonventionella gåva på Nielles nya arbetsplats för att överraska henne utan att riskera kritik och förebråelser.
Samma rörelser, samma väg, allt är mekaniskt identiskt.
Stadskärnan. Det regnar! Varje regndroppe mot hans ansikte förenas med framtida planer eller kommande ångest … när allt skulle bli bättre eller allt skulle bli värre.
Nära de stora varuhusen ligger ett kontorshus. På sjätte våningen fanns en universitetsavdelning där de båda för övrigt hade tagit sina kandidatexamina. Den exakta platsen: ett centrum för intereuropeiska studier.
I sin nervcellsteater analyserar han sig själv: oro i magen, plågad intuition. Han lägger märke till sin illa dolda blyghet som plågar honom när han ska tilltala receptionisten i tjänst.
— God dag! Är … Nielle … här?
— Hon är inte här för tillfället. Kan jag hjälpa er med något?
— Jag … jag … skulle gärna ha velat träffa henne. Skulle ni vilja … lämna det här kuvertet … med en teckning … till henne … är ni snäll!
— Inga problem!
— Var försiktig, hantera det varsamt … tack!
Han avslutade med en långsam gest som manade till största försiktighet, som om det hade varit en bomb. Sedan gick han därifrån och tog en längre och annorlunda väg hem.
Han utnyttjade det häftiga regnet som en reningskur och svettades ut den tvekan som han trodde att receptionisten ofelbart skulle berätta om. Men när han kom tillbaka till sin håla flyttade tvivlet in samtidigt med honom. Paranoia eller ett frö till passionerad kärlek? … En viss skepsis styrde honom. Skulle kuvertet verkligen nå fram?
Övertygad om att oturen förföljde hans försök att kommunicera med Nielle bestämde han sig för att vänta på henne och hålla utkik genom fönstret hela dagen, tills hon kom tillbaka.
Han drog fördel av denna plikt som han så villigt pålagt sig och fortsatte att drömma om henne. Som vanligt spann han vidare på orealistiska scenarier och skapade nya. Han förädlade kärnan i sina fantasier och förvandlade den sedan till sagor. Sina vackra berättelser återgav han för sig själv och spelade upp med gester. Han hade kommit till de fantastiska historierna när han genom lätta ljud märkte att musan hade kommit hem. Hans ömma fantasier tog ofta glansen av verkligheten, särskilt när de väcktes av den motspänstiga inspirationskällan.
Eftersom hon kanske skulle ana hans avsikter och inte nedlåta sig till att svara när han ringde på, närmade han sig försiktigt. Taktiken lönade sig; hon öppnade. Men när hon fick se Damien inledde hon samtalet … kall som den morgon då hon hade bestämt villkoren …
— Hej! Vad vill du?
— Bara höra om du verkligen har fått ett stort beige kuvert med en illustration i.
— Ja! Jag kom till kontoret just efter att du gått. Din hiss var på väg ner. Min var på väg upp! … Folk gjorde narr av mig. Du vet att du kunde ha väntat på mig? …
— Förlåt mig.
— Det är okej! … Tack för teckningen, den var … väldigt vacker.
En kort tystnad uppstod mellan dem. Hon hade just sänt ett budskap i form av en felsägning; han hade uppfattat det. Efter ett ögonblick då ingen sade något följde de vanliga avskedsfraserna.
Han gick hem, modfälld, och tolkade den imperfektform hans musa använt när hon talade om teckningen. Bekymrad lade han sig på soffan och spetsade öronen, lyssnade … sonderade, sökte efter minsta ljud, urskilde till och med Nielles allra lättaste rörelser.
Det bittraste skulle komma senare. Han skulle uppbjuda all sin uppfinningsförmåga för att hitta ett sätt att kontakta henne, se henne, höra henne på närmare håll utan detta träfilter som taket utgjorde. Ofta skulle han fråga om hon var hemma. Svar: borta! Ett outhärdligt svar, eftersom han kunde urskilja hennes steg, de finaste av alla.