Det var en gång, i drömmarnas oändliga land, en liten fiskare som hette Jacko. Han fiskade framför allt i den stora sjön utanför sitt hus. En sjö som på morgnarna liknade en spegel.

Jacko tyckte också om de starka vindarna som reste vågorna, som om himlens andedräkt sög dem uppåt. Och när han hade tagit upp sina nät vilade han medan han betraktade slottet på andra sidan sjön. På senare tid hade det fått öknamnet »slottet med de oåtkomliga människorna«.

Det ryktet hade det fått på grund av trollkarlen Rostre och hans glupska varg, som spärrade vägen till slottet. Ingen kom in. Ingen kom ut.

När Jacko kom hem delade han fångsten i tre delar. En del gick till marknaden, en till hans egen måltid och den tredje till en blandning med hemliga örter.

Receptet var fulländat! Stor som liten, ingen mage kunde motstå pamplito. Vilket besynnerligt namn Jacko hade valt åt sin fiskblandning!

Jacko åt aldrig pamplito själv. Han lagade den för att fånga måsar.

När en mås fastnade i buren började Jacko prata med den. Under några minuter blev den hans ofrivilliga förtrogna.

Först talade han om fiske, poesi och lite av varje. Sedan hittade han på historier om de ouppnåeliga människorna på slottet. När pratstunden var över belönade han fågeln med en bit bröd med honung innan han släppte den fri.

Men en dag fångade han en mås som verkade fientligare än de andra.

Med den gjorde han ett undantag och berättade bara fantasier om människorna i slottet. Den vilda fågeln inspirerade honom inte till något annat.

Måsen, som hade kämpat våldsamt, slutade gnaga på burens galler. Jacko hade aldrig haft en mer uppmärksam åhörare. Men fiskaren lade inte märke till det, utan avslutade sin rad av berättelser med att släppa fågeln fri.

Nästa dag var den vilda måsen tillbaka. Med ett vingslag jagade den bort de andra fåglarna och skrek för att väcka uppmärksamhet. Måsen ville rentav göra det lättare att fånga den!

Jacko log, för han började ana att fågeln kunde tämjas. Han bjöd den därför på lite pamplito och till och med på honungssmörgåsar.

Sedan hittade han på nya sagor åt det djärva lilla djuret.

Måsen försökte inte längre fly utan lyssnade uppmärksamt på sin fångvaktares ord. Den kvällen kände sig Jacko inspirerad. Han hittade på trettiosex berättelser. Det var nog för mycket. Den lille fiskaren var så utmattad att han gick och lade sig utan att släppa ut fågeln.

Mitt i natten stördes Jacko av klagan och gråt. Han låg kvar eftersom han trodde att det bara var en ond dröm.

Vid gryningen upptäckte han att fågeln fortfarande satt fången i buren. Han öppnade luckan och släppte ut måsen. Den såg på Jacko utan att flyga sin väg. Sedan skrev den följande ord i sanden med näbben.

— »Lås in mig! Vaka med mig under natten som kommer.«

Något förvånad lydde han fågeln och satte tillbaka den i buren.

Fisket gick dåligt. Han tänkte alltför mycket på fågeln som kunde skriva. Jacko kom tillbaka med en enda fisk till sig själv och måsen som väntade på honom.

Jacko gjorde sig redo att tillbringa natten vaken. Han tände en eld och hittade på ytterligare trettiosex historier om de där ouppnåeliga människorna.

— »Nog är det tokigt att tillbringa natten med en fågel som kan skriva!« sade han gång på gång mellan sagorna.

Natten hade just fallit när en häpnadsväckande förvandling ägde rum. Måsen förvandlades till en förtjusande ung kvinna.

— »Var snäll och öppna buren. Det är alldeles för trångt, jag skadar mig här inne«, sade den förnämt klädda unga kvinnan med bestämd röst.

Han öppnade åt henne. Tusen frågor for genom Jackos huvud. Han var så bländad att han inte fick fram ett ord.

— »Jag heter Marie-Anne och bor på slottet på andra sidan sjön«, fortsatte hon när hon steg ut ur sitt trånga fängelse.

— Jag heter Jacko, och jag är väl inte särskilt intressant om ni verkligen bor där borta.

— Inte intressant? Å jo! Er berättarkonst har lindrat sorgen i min själ.

— Ni är lika vacker som en himmel i dagsljus. Genom vilken magi kan ni flyga där uppe som en mås?

— Rostre, den gamle trollkarlen! Det är hans trolldom! Rostre ville att min far, kungen, skulle ge honom mina två systrar och mig som lärlingar och hustrur. Min far vägrade blankt. Då kastade Rostre en förbannelse över oss.

Varje morgon förvandlas vi till fåglar. Till olika slags fåglar. Han var rädd att vi skulle kunna dela samma läte! När natten kommer och vi återfår våra människokroppar förvandlas han till en enorm varg och hindrar oss från att lämna slottet och söka hjälp.

Inte ens i fågelgestalt kan vi fly, för vår instinkt för oss tillbaka till slottet, vårt bo, avslutade Marie-Anne.

Sedan tillade hon, medan hon såg eldskenet dansa över fiskarens ansikte: »Jag visste att ni inte skulle försöka sälja mig till en kringresande tivoliägare om jag skrev i sanden.«

Eftersom hennes bekännelse påminde en smula om hans egna sagor hittade Jacko snabbt på en lösning.

— »Jag måste gå och lägga mig om jag ska få god fångst«, sade han och log mot Marie-Anne. »... och jag bjuder er att stiga in i min enkla bostad. Jag hoppas att ni inte blir rädd när ni är mås. Mitt lilla hus är den största bur jag har.«

Några timmar senare sjöng Jacko i solskenet medan han drog upp sina första nät. Aldrig förr hade han varit så skicklig och haft sådan tur. Under dagen fick han så mycket fisk att han knappt orkade dra upp båten på stranden.

Marie-Anne skulle gärna ha hjälpt fiskaren, men som väntat hade fjädrarna kommit tillbaka... Prinsessan Marie-Anne skulle inte bli människa igen förrän natten föll.

Han hade så mycket fisk att han tillagade sin pamplito direkt i båten. Sedan formade han hela blandningen till människogestalter. Det såg ut som ett jättelikt fat fullt av små gubbar.

Jacko hade precis tillräckligt med utrymme kvar för att styra båten. Bredvid sig hade han bara två välfyllda säckar med samma blandning.

Med seglet hissat gav sig Jacko utan fruktan ut i natten: han kände sjön väl. Vinden blåste precis som han hade hoppats. Ingenting hindrade överfarten.

När han lagt till inte långt från slottet grep han de två säckarna. Han gick några steg, stannade och tog fram lite pamplito. Av den formade han en liten sittande människa.

Lite längre bort gjorde han likadant. Varje portion hade fått formen av en liten människa, och de såg ut som en rad tomtar som betraktade stjärnorna.

— »Vilka goda kakor till slottets räddning«, tänkte Jacko.

När han närmade sig slottsmurarna smorde han in sig med pamplito. Han täckte sig så grundligt att vargen, som just hade fått syn på honom, plötsligt fann honom mycket aptitlig.

— »Vad gott ni luktar, lille man!« sade vargen till Jacko. »Jag tror att jag ska äta upp er!«

— »Äta upp mig?« svarade Jacko. »Jag hoppas att ni skonar mig, mina småbröder och dem som är nere i båten.«

Vargen tog sats, men förvånades över att se bytet rusa därifrån så snabbt. Den vaksamme Jacko sprang innan odjurets klor hann gripa tag i honom.

Varje gång vargen började komma nära låg där en oemotståndlig pamplitokaka som sinkade honom. Varken måsar, människor eller vargar kunde motstå doften och smaken av Jackos läckra fälla.

Ju oftare vargen stannade för att glufsa i sig pamplito, desto längre bort kom Jacko. Han flydde, och odjuret hade nu bara ögon för den aptitliga måltiden som fyllde båten! Jacko väntade medan fällan krympte.

Vargen åt upp alltsammans i ett enda svep.

Precis som Jacko hade förutsett åt vargen alldeles för mycket, och båten blev en bädd åt den glupske. På ett ögonblick bröts nattens tystnad av högljudda snarkningar.

Medan vargen sov förde Jacko ut båten till mitten av sjön, där vattnet var som djupast.

Han tog en spetsig påle och gjorde hål i skrovet. Vattnet strömmade snabbt in. Båten sjönk och drog med sig vargen till sjöns botten, alltför omtöcknad för att kunna kämpa emot.

Jacko simmade mot ett ljus som närmade sig honom. Det var Marie-Anne, som med möda rodde en liten båt.

De skyndade sig båda hem före gryningen. Jacko var rädd att Marie-Anne skulle flyga tillbaka till slottet när hon återtog sin fågelgestalt.

Solen gick upp och fick sjön att glittra. Den lyste upp Marie-Annes vackra ansikte, och hon hade fortfarande kvar sin mänskliga gestalt.

Utan dröjsmål gav de sig åter av mot slottet. Den här gången rodde Jacko hela vägen.

Halvvägs, på platsen där vargen hade drunknat, fick de syn på något häpnadsväckande. Trollkarlen Rostres kläder flöt där Jacko hade sänkt båten.

Jacko upptäckte fläckar på kläderna och förde dem till näsan för att lukta. Sedan började han skratta.

— »Varför skrattar ni?« frågade Marie-Anne.

— »Om ni blev en mås om dagen, så blev Rostre en varg om natten. Och jag skrattar av stolthet, för ingen kan motstå min pamplito. Inte ens elaka trollkarlar!«

När Marie-Anne kom fram till slottet återfann hon sin familj, vars medlemmar sprang åt alla håll för att hitta henne. De var inte längre offer för trollkarlen, som nu låg drunknad. Marie-Anne presenterade Jacko och berättade hur han hade hjälpt henne.

Några dagar senare bjöd kungen och hans närmaste in alla och envar till en stor fest. På menyn stod ett bröllop, utsökt pamplito och sagor av prins Jacko om slottet med de välkomnande människorna.