Texten är skriven av en artificiell intelligens enligt Côme FELX noggranna anvisningar.

Idéerna, gestalterna, berättelsens inriktning, de grundläggande besluten och verkets värld tillhör Côme FELX. Den artificiella intelligensen har använts som ett verktyg för att skriva, strukturera och formulera texten i enlighet med författarens precisa instruktioner.

”Som en lindansare utan skyddsnät skrev jag utan någon på förhand uttänkt intrig. Jag kände mig ensam, alltför isolerad för att fortsätta skriva en rad berättelser. Då fick min själ syn på henne.”

Pascal Pascal läste meningen för tolfte gången.

Den var bra. Kanske rentav utmärkt. Den hade det där lilla djupet som förlänar en banalitet en uppenbarelses anseende. Han tyckte om den. Han tyckte mycket om den. Meningar som tycktes lida i hans ställe besparade honom ofta verkligt lidande.

– Så jag kommer aldrig att lyckas? mumlade han.

Han sköt undan pappersarket och drog genast tillbaka det. Gesten var teatralisk. Det visste han. Till och med när han var ensam spelade han teater. Särskilt då.

Vid fyrtiosju års ålder hade Pascal inte gett ut en enda bok, men han ägde den dunkla elegansen hos män som redan anser sig förrådda av eftervärlden. Han hade inga läsare, eller mycket få, men han hade en författares manér. En författares tystnader. En författares vredesutbrott. Till och med en författares fattigdom, som han bar så som andra bär en militär utmärkelse.

Ändå kom han ingenstans den morgonen.

Han hade några idéer. Fragment av dialoger. Bilder. Två eller tre oväntade slut som han tyckte var tillräckligt lysande för att rättfärdiga en hel roman. Men han saknade drivkraften. Elden. Förevändningen. Offret, kanske.

Ända sedan gryningen hade han kretsat kring meningen: ”Som en lindansare utan skyddsnät …”

Den kom från en dröm.

I drömmen såg han sig själv klädd i en extravagant cirkusdräkt. En dräkt någonstans mellan Fellini, en venetiansk karneval och en gammal teaterridå som glömts kvar i en fuktig källare. På huvudet bar han en väldig hatt. På fötterna alltför spetsiga skor. I handen höll han inte någon balansstång utan en enorm träblyertspenna, lång som en fartygsmast, som han använde för att hålla balansen på en lina spänd högt uppe i luften.

Under honom fanns ingenting.

Runt honom föll flingor. Först hade han trott att det var snö. Sedan hade han förstått att det var vita pappersark. Oskrivna blad. Tusentals blad. De dalade långsamt och ljudlöst, som om himlen tömdes på alla böcker som aldrig hade skrivits.

Nej, de var inte alldeles vita.

På några av dem fanns ett ansikte.

Ett kvinnoansikte.

När Pascal vaknade hade han bestämt sig för att drömmen var ett tecken. Han tyckte mycket om tecken, särskilt när de gav honom rätt. Därför hade han dragit slutsatsen att han inte skulle planera någonting. Inte bygga upp någonting. Inte organisera någonting. För en gångs skull skulle han skriva utan någon på förhand uttänkt intrig. Han skulle gå ut på linan ovanför tomrummet, med blyertspennan som sitt enda vapen.

Men eftersom det var söndagsmorgon och litterärt mod går illa ihop med ljummet kaffe i en fattig lägenhet, bestämde han sig för att gå och spela poet på sin vanliga lilla restaurang.

Fem minuter från hans bostad, på rue Saint-Denis, låg ett anspråkslöst, något bedagat kafé, nästan hemtrevligt trots de alltför tätt stående borden, de trötta växterna och de gulnade reproduktionerna på väggarna. Av gammal vana kallade man det fortfarande monsieur Prahallis restaurang, fast han ägnade mer tid åt att hålla ögonen på kassan än åt att hälsa på gästerna.

Pascal var stammis där.

Närmare bestämt hade han erövrat ett territorium.

Bord femton.

Ett litet runt bord nära nödutgången, mellan två speglar där han kunde se sig själv träda in i sin egen rollfigur. Det var ett löjligt, obekvämt och nästan avsides bord, men Pascal hade gjort det till sitt. Sedan dess tålde han inte att någon annan slog sig ned där före honom.

Han sade att bordet var hans arbetsrum.

I själva verket var det hans tron.

Den morgonen gjorde han sig omsorgsfullt i ordning. Han valde ett par svarta byxor, alltför slitna för att vara eleganta, en vit skjorta som sett bättre dagar och en mörk mantel som han bara bar dagen efter fullmånen, under förevändningen att nattens inflytanden krävde en passande klädsel. Till sist satte han på sig sin bredbrättade filthatt, den med den långa gåsfjädern som gav honom skepnaden av en fallen musketör.

Han betraktade sig i spegeln i hallen.

– Löjligt, sade han.

Sedan gick han ut, nöjd med sig själv.

Utanför verkade Montréal ännu inte ha bestämt sig för om staden ville vara en stad eller en kuliss. Himlen var klar. En mild vind drog nedför rue Saint-Denis. Skyltfönstren glänste med den där kalla artigheten som hör söndagsmorgnar till, när butikerna ännu inte öppnat och de förbipasserande tycks undra varför de redan existerar.

Pascal gick långsamt med anteckningsboken under armen, en fjäder instucken bakom örat och manteln fladdrande precis så mycket att den drog blickarna till sig. Han låtsades inte märka dem. Det var en av hans specialiteter: att väcka uppmärksamhet och sedan bete sig som ett offer för den.

Halvvägs, utanför apoteket, trädde han in i sitt scenjag.

Omvärlden blev kulisser. Skyltfönstren blev speglar. Förbipasserande blev statister. Han var inte på väg att dricka kaffe. Han var på väg att göra entré.

Han föreställde sig redan hur servitrisen Claire himlade med ögonen.

Han hörde redan Pierrette ropa inåt lokalen:

– Hörru, Claire! Han som pudrar sig i ögonen har kommit!

Så hade de retat honom alltsedan de insåg att hans egenheter inte var alldeles farliga. Eller snarare alltsedan den dag då han fått dem att tro att de inte var det.

Det var hans lilla begåvning.

Han bröt inte upp några dörrar. Han fick dem som vaktade dörrarna att le. Sedan gled han försiktigt in.

Claire och Pierrette tyckte om honom trots sina suckar. Han roade dem. Han fick dem att känna att deras kafé var intressantare än det egentligen var. Ibland sjöng de några takter ur Carmen när hans entré blev alltför teatralisk. Ibland blev de oroliga om han var tyst i mer än fem minuter. Han hade gjort sig oumbärlig, inte genom godhet utan genom skådespel.

Det visste Pascal.

Han visste att människor förlåter mycket hos dem som underhåller dem.

Men just den morgonen bröts mönstret när han närmade sig kaféet.

Framför skyltfönstret stod en kvinna.

Först såg han henne i profil.

En lätt beige klänning, blommig utan att vara överlastad. En sommarklänning som tycktes skapad för att inte behöva be någon om lov att vara vacker. Mjukt hår som föll över axlarna. En rak men inte stel hållning. Det fanns en naturlig elegans i hennes kropp, den sortens ofrivilliga precision som verkligt vackra kvinnor äger utan att behöva lära sig den.

Hon vände sig en aning.

Pascal saktade in.

Ögonen.

Till en början tänkte han bara på dem.

Gröna ögon. Nej. Inte bara gröna. En grönska som rörde sig. En grönska fuktad av blått. En grönska som tycktes rymma en flod, eller ännu hellre en mening som han ännu inte hade skrivit.

– Svindlande grönt, mumlade han.

Kvinnan hörde honom inte.

Lyckligtvis.

Han såg henne gå in på kaféet. Hon svepte med nyfiken blick över lokalen, tvekade en sekund och slog sig sedan ned vid bord femton.

Bord femton.

Pascal tvärstannade.

Ödet hade verkligen usla manér.

Därinne sänkte sig tystnaden lika snabbt som en ridå. Claire stod orörlig bakom disken med en kaffekanna i handen. Pierrette, nära kassan, öppnade munnen på glänt. Två stamgäster vände sig mot Pascal, redan beredda att njuta av dramat.

Bord femton var inte bara upptaget.

Det var upptaget av en uppenbarelse.

Pascal steg in.

Ingen drog något skämt. Till och med teskedarna tycktes ha förstått att det var bäst att inte klinga.

Han gick fram till disken.

– Pierrette. En kopp kaffe, är du snäll.

Servitrisen serverade honom under tystnad. Hon kände igen den där rösten. Det var Pascals röst när han smidde planer. En alltför lugn röst. Alltför artig. Nästan byråkratisk.

– Pascal, sade hon stilla, du tänker väl uppföra dig?

Han såg förvånat på henne, som en oskyldig människa utsatt för ogrundade misstankar.

– Men jag är ju alltid vänlig.

Vilket var osant.

Han tog koppen.

I hans huvud dök flera tänkbara scenarier genast upp. Han kunde hosta. Han kunde låtsas bli sjuk. Han kunde gå fram till bordet med ett vansinnigt uttryck och fråga om stolen hade talat till honom. Eller helt enkelt spilla lite kaffe nära kvinnan så att hon reste sig. Inget allvarligt. En liten skakning i verkligheten. Ett barnsligt knep.

Han ville inte göra henne illa.

Han ville bara få tillbaka sin plats.

Eller kanske redan nu tvinga henne att lägga märke till honom.

Han gick framåt.

Kvinnan lyfte blicken mot honom i exakt samma ögonblick som han nådde fram till bordet. Den där blicken, öppen och oskyddad, fick hans skådespel att falla sönder. Han hade planerat en manöver. Han möttes av en människa.

– Ursäkta mig, sade hon. Vet ni vad klockan är?

Hennes röst fullbordade det som ögonen hade påbörjat.

Pascal spillde inte kaffet med flit.

Inte riktigt.

Det kom en tvekan, en ytterst liten darrning, en klumpig rörelse med handleden. Men djupt inom honom noterade en liten klarsynt del, en liten protokollförare i hans samvete, att olyckan inte var helt oskyldig. Han hade kunnat hålla kvar koppen. Han hade inte gjort det snabbt nog.

Kaffet rann ut över den beige klänningen.

Kvinnan gav till ett kort skrik.

– Ah! Kunde ni inte ha sett er för? Min klänning!

Pascal stod orörlig med koppen fortfarande i handen, som en absurd staty över skulden.

Kaffet hade stänkt över tyget i höjd med låren och magen. En mörk fläck spred sig långsamt över de ljusa blommorna, som om någon hade förstört en hel förmiddag med en enda illa skriven mening.

Claire och Pierrette skyndade fram.

– Men frun! Er klänning! utbrast Claire.

– Där ser du, Pascal, den här gången gick du för långt! tillade Pierrette.

Kvinnan såg upp på honom igen. Hennes ögon var inte längre gröna och blå. De var sårade.

– Ni har just förstört min dag, sade hon. Min vän ska hämta mig om några minuter. Vi skulle äta lunch tillsammans.

Pascal ville be om ursäkt. Verkligen. Men han led av en moralisk sjukdom: till och med hans ånger sökte efter en lysande formulering.

– Jag är ledsen, frun. Verkligen. Det är bara det att … under en sekund försvann hela världen.

– Tydligen ert kaffe också.

Svaret var vasst men inte vulgärt. Pascal beundrade henne nästan för det.

– Jag betalar kemtvätten, sade han.

– Spara pengarna till att bleka fjädern i hatten. Det kanske var den som kittlade ert ego.

Pierrette kvävde ett skratt. Claire gav henne en armbåge i sidan.

Pascal rodnade.

Han kunde ha accepterat förödmjukelsen. Han kunde ha hållit sig enkel. Han kunde ha sagt: ”Ni har rätt, jag var klumpig.” Men Pascal hade den olycksaliga gåvan att smutsa ned till och med sina ursäkter med litteratur.

– Jag drömde om er i natt, sade han.

Tystnaden sänkte sig igen.

Kvinnan stirrade på honom.

– Ursäkta?

– Jag vet inte vad ni heter. Jag hade aldrig sett er. Men jag drömde om ett ansikte. Ert, tror jag. Pappersark föll runt omkring mig. Sidor. Och ni fanns på varenda en.

Claire slöt ögonen, som en kvinna som ser katastrofen närma sig men inte längre orkar förhindra den.

Kvinnan reste sig långsamt.

– Ni spiller kaffe på främmande kvinnor och säger sedan att de har varit med i era drömmar?

– Det är ingen strategi.

Medan han sade det visste Pascal att han ljög.

Kanske inte precis den här gången. Men i hans liv, jo. Allting blev till strategi så snart han kände sig hotad: hans fattigdom, hans ensamhet, hans meningar, hans nedslagna blickar, hans sätt att verka alltför ömtålig för att kunna hållas ansvarig.

Kvinnan var däremot inte naiv.

– Vem är ni?

Han förde handen till hatten som om han presenterade sig för en hertiginna.

– Pascal Pascal. Författare.

– Publicerad?

Frågan träffade honom hårdare än en förolämpning.

– Inte än.

– Nåväl, Pascal Pascal, ännu opublicerad, då råder jag er att skriva upp följande någonstans: kvinnor är inga tecken som skickats till män för att ge näring åt deras romaner.

Hon tog sin väska.

Pascal kände hur något spändes inom honom. Han borde ha bugat sig. Låtit henne gå. Men hon hade just träffat honom precis där han trodde sig vara skyddad: i sin inbillade storhet.

– Och ni, frun? frågade han. Vem är ni som kliver in i människors liv som om ni redan visste vad de är värda?

Hon vände sig om.

– En nedfläckad kund.

– Nej. Ni är mycket mer än så.

– Och ni mycket mindre än ni tror.

Den här gången dolde de båda servitriserna inte sin belåtenhet. Pascal märkte det. Han hade förlorat publiken. Än värre: han hade förlorat sin egen föreställning.

Då gjorde han det han alltid gjorde när han kände sig avslöjad.

Han blev ömklig.

– Jag ber er om förlåtelse, sade han tystare. Jag ville inte såra er. Jag är ibland löjlig, men jag är inte grym.

Den meningen brukade han ta till. Den fungerade väl. Den tvingade andra att välja mellan att fortsätta angripa honom och att erkänna att han var en känslig människa. De flesta valde det senare. Människor tycker inte om att känna sig som bödlar inför en man som sänker rösten.

Kvinnan tvekade.

Bara en sekund.

Men Pascal såg tvekan. Han noterade den. Han lade den på minnet för sig själv.

Hon hade medkänsla.

Alltså hade hon en svag punkt.

– Oroa er inte, sade hon till slut. Även om jag bor långt härifrån får min vän ta en omväg. Jag ska byta om. Han tycker ändå inte om den här klänningen.

Hon såg ned på det fläckade tyget. Hennes ansikte miste sin hårdhet.

– Men jag tyckte om den. Jag tyckte den var magisk.

– Magisk?

– Ja. Varje gång jag bär den händer något oväntat. Ofta något lyckligt. I dag får man väl tro att magin hade dålig smak.

Pascal betraktade fläcken.

Sedan klänningen.

Sedan henne.

– Magin kanske inte alltid är vänlig vid första kontakten.

– En mycket behändig formulering för en man som just har gjort bort sig.

– Behändiga formuleringar är ibland de sannaste.

Hon skakade på huvudet, nästan mot sin vilja. Hon log inte. Inte riktigt. Men skuggan av ett leende drog förbi, och Pascal grep efter den med en tjuvs diskreta lystnad.

Pierrette, som fortfarande torkade tyget med en fuktig servett, lyfte plötsligt blicken mot kunden.

– Frun, jag måste säga er en sak. Ni ska inte lyssna alltför mycket på honom när han blir så här.

– Pierrette, nej, sade Pascal.

– Jo, Pascal. Jo. För nu spelar du den stackars martyren, och det är inte hederligt.

Kvinnan såg uppmärksamt på servitrisen.

– Nästan varje söndag, fortsatte Pierrette, kommer herr Pascal hit och sätter sig vid just det här bordet. Om någon sitter på hans plats ställer han till med små scener tills den personen går därifrån. Han har aldrig spillt ut kaffe förut, men …

– Pierrette, sade Pascal, det var en olyckshändelse.

– Kanske det. Men med dig ser olyckshändelserna ofta ut att ha varit repeterade.

Orden blev hängande i luften.

Pascal kände en kall vrede stiga inom sig. Inte mot Pierrette. Inte direkt. Mot träffsäkerheten. Mot hennes sätt att klä av honom inför den främmande kvinnan.

Kvinnan tog upp sin väska.

– Nu förstår jag bättre.

– Nej, sade Pascal. Ni förstår inte. De överdriver. De tycker om att göra karikatyrer av mig. Det är deras sätt att älska mig.

– Och ni? Vad är ert sätt att älska? Att skrämma bort människor från deras platser?

Han ville svara. Men hittade inget att säga.

Kvinnan gick mot utgången. Innan hon klev ut vände hon sig om en sista gång.

– Nästa gång ni ser mig, herr Pascal, behåll era drömmar för er själv. Och håll er ur vägen för mig.

Hon gick ut.

Pascal stod kvar mitt i kaféet.

Utanför omslöts hon genast av morgonljuset. Kvinnan stannade på trottoaren som om hon inte riktigt visste var hon skulle göra av sin ilska. Pascal betraktade henne genom fönstret. Han skulle vilja springa efter henne. Han skulle vilja be om ursäkt utan stilfigurer. Han skulle vilja vara en enkel människa.

Det förmådde han inte.

En grå BMW stannade framför henne.

En elegant man steg genast ur. Tunn mustasch, oklanderlig rock, snabba men beräknade rörelser. Han hade brådskan hos den som kommer för sent men säkerheten hos den som tror att världen ändå väntar. Han gick runt bilen och öppnade dörren med en så minutiöst utförd artighet att den tycktes inlärd ur en handbok i hövligt herravälde.

– God morgon, Louise, sade han. Förlåt att jag är sen. Jag var tvungen att gå förbi kontoret. Några samtal från andra sidan havet. Handlingar att gå igenom. Du vet hur det är.

Louise.

Pascal tog emot namnet som en mild örfil.

Louise.

Han upprepade det tyst för sig själv, redan i färd med att stjäla det.

Jean Chauvet såg till en början bara klänningen.

– Men vad är det där för fläck?

– Kaffe.

– Du kunde ha varit försiktigare.

Louise stelnade till.

Pascal betraktade scenen genom fönstret. Den där Jean var en obehaglig man. Uppenbarligen. Nästan betryggande i sin medelmåttighet. En klassisk egoist. En manipulatör från god familj. En sådan man som sårar medan han tror att han styr.

Pascal föraktade honom genast.

Då kunde han behändigt glömma att också han själv just hade sårat Louise.

– Vi måste åka hem till mig, sade hon. Jag måste byta om.

– Vi har verkligen inte tid. William Lee väntar på oss på Ritz.

– William Lee?

– En investerare. Jag har berättat om honom.

– Nej.

– Jaså. Jag måste ha glömt det. Men det är viktigt, Louise. Mycket viktigt. För oss båda.

Hon sänkte blicken mot klänningen.

Jean lade en ägande hand mot hennes ryggslut.

– Efteråt åker vi till stugan så att jag kan gottgöra dig. Jag ska laga vaktlar med dragon åt dig.

Pascal såg gesten. Handen. Sättet att fösa Louises kropp mot bilen och få en befallning att se ut som omtanke.

Jean vände plötsligt huvudet mot honom.

Deras blickar möttes.

– Den där typen går mig på nerverna, sade Jean.

Louise följde hans blick. Hon såg Pascal inramad av kafédörren. Han såg ännu löjligare ut än förut med hatten, fjädern, manteln och den dåligt dolda skammen.

– Känner du honom? frågade Jean.

– Nej.

Det var knappt ens en lögn. Hon kände honom inte. Hon hade bara stött på honom som man stöter på ett dåligt omen.

– Han ser ut som en stackars galning, tillade Jean. Eller en poet, vilket ofta är samma sak.

Louise satte sig i bilen.

Hon svarade inte.

Pascal stod orörlig och såg dem köra därifrån.

När BMW:n rullade bort greps han av en underlig känsla. Inte bara ånger. Inte bara begär. Något mer svårgripbart. Han hade velat ha sitt bord. Han hade fått ett förnamn. Han hade förlorat förmiddagen, men vunnit en början.

Han gick långsamt tillbaka till bord femton.

Nu var det ledigt.

Kaffefläcken fanns fortfarande kvar på golvet intill stolen. Claire torkade upp den med en trasa.

– Du borde skämmas, sade hon.

– Jag skäms.

– Nej. Du spelar skamsen.

Han såg på henne.

Den här gången fann han ingen replik.

Han satte sig på Louises plats.

I en av speglarna framför sig såg han sitt eget ansikte under den groteska hatten. En fyrtiosjuårig man, fattig, fåfäng, sårad och redan sysselsatt med att förvandla sitt felsteg till litterärt stoff.

Han tog fram anteckningsboken.

På den första raden skrev han:

”Hon hette Louise, och jag hade stulit hennes klänning innan jag ens vågade stjäla hennes hjärta.”

Han läste om meningen.

Alltför vacker.

Alltför skuldbelastad.

Alltför användbar.

Han log mot sin vilja.

Sedan behöll han den.

SLUT PÅ KAPITEL I

Nästa »