Nästa morgon presenterade sig Louise Lang på Maison Valombre under namnet Louis Lange.

Hon hade sovit dåligt, men den oroliga natten hade lämnat henne med ett slags nervös klarsyn. Framför hotellspegeln hade hon före avfärden rättat till knuten på sin scarf tre gånger, justerat hatten, tonat ned munnens kontur ytterligare och försökt härma den raka blick hon så ofta sett hos män som aldrig frågade sig om de hade rätt att gå in någonstans.

Hon liknade egentligen inte en man.

Hon liknade snarare en hypotes.

En elegant, tvetydig, skör men förvånansvärt övertygande hypotes.

På gatan stirrade ingen på henne. Det var den första överraskningen. I Montréal skulle hon ha känt sig utklädd. I Paris såg hon bara lite genomarbetad ut. Lite stiliserad. Lite som om hon kom från en miljö där människor tillåter sig att skapa sin egen gestalt.

Hon gick till Maison Valombre och upprepade sin replik.

— God dag. Jag söker tjänsten som ateljéassistent.

För korthugget.

— God dag. Jag skulle vilja presentera mig som sökande till tjänsten som ateljéassistent.

För artigt.

— God dag. Jag har hört att ni söker någon till ateljén.

För vagt.

När hon skulle gå in glömde hon alla varianterna.

I receptionen satt en ung kvinna med svart hår och snabb blick. Hon såg upp.

— God dag, min herre.

Min herre.

Orden gick genom Louise som en tunn knappnål. Inte smärtsamt. Precist.

— God dag, svarade hon med något mörkare röst. Jag kommer angående annonsen. Tjänsten som ateljéassistent.

Receptionisten betraktade henne och antecknade sedan något i en liggare.

— Har ni bokat tid?

— Nej. Jag såg anslaget i går.

— Har ni erfarenhet?

Louise tvekade en halv sekund.

— Jag har arbetat med kläder. Mycket. Skärning, material, presentation, ändringsarbeten, samordning.

Det var ingen lögn. Det var en sanning med en annan frisyr.

— Ert namn?

— Louis Lange.

Den här gången föll namnet naturligare. Som om det hade funnits längre än sedan föregående kväll.

Receptionisten ringde någon. Några snabba meningar. Sedan log hon.

— Herr Vidal kommer att ta emot er.

Louise böjde huvudet.

— Tack.

Hon följde en assistent genom en smal korridor med inramade skisser på väggarna. Svarta silhuetter, vita klänningar, modellprofiler, blyertsanteckningar. Hon ville stanna framför var och en, men hon var inte där som besökare. Hon hade kommit för att försöka göra ett varsamt intrång.

Hon visades in i ett rum badande i kallt ljus. Tygrullar slumrade mot en vägg. Två provdockor stod mitt i rummet som huvudlösa damer försjunkna i ett stumt samtal.

En man i femtioårsåldern vände sig mot henne. Smal, silvergrått hår, oklanderlig skjorta, otålig blick.

— Louis Lange?

— Ja, herrn.

— Armand Vidal. Ateljéchef. Jag hörde att ni söker tjänsten.

— Ja.

— Kan ni sy?

— Ja.

— Kan ni lyssna?

— Jag lär mig snabbt.

— Fel svar. Här brukar de som lär sig snabbt ställa till dumheter lika snabbt.

Louise sänkte blicken en aning.

— Då kan jag lära mig långsamt.

Armand Vidal granskade henne noggrannare.

Ett litet leende visade sig.

— Det var bättre. Kan ni börja omedelbart?

— Ja.

— Hur länge?

Louise anade fällan.

Hon skulle bara vara i Paris några dagar. Butiken väntade. Hennes anställda. Skulderna. Pascal på övervåningen. Jean hemma i Montréal, alltid redo att döma.

— Några dagar till att börja med, svarade hon. Längre om arbetet motiverar det.

— Är ni utlänning?

— Kanadensare.

— Ingen är fullkomlig.

Han pekade på ett bord med fastnålade tygbitar, kartongbitar, trådrullar, bandstumpar och en ofärdig ärm.

— Visa mig era händer.

Louise gick närmare.

— Ursäkta?

— Era händer. Pratmakare tråkar ut mig. Händer ljuger mindre.

Hon lade händerna på bordet.

Armand Vidal studerade dem. Han såg de små märkena, de säkra fingrarna, de korta naglarna, vanan vid materialet.

— Ni har arbetat.

— Ja.

— Inte bara pratat.

— Nej.

— Bra.

Han räckte henne den ofärdiga ärmen.

— Den faller fel. Varför?

Louise tog varsamt emot plaggets del. Hon kände genast att felet inte låg i tyget utan i en ojämnt fördelad spänning.

— Ärmhålet stramar här. Lutningen är för brant. Tyget vill falla nedåt, men skärningen tvingar det att hålla sig för högt.

Vidal stirrade på henne.

— Fortsätt.

För ett ögonblick glömde hon Louis. Utan att märka det blev hon Louise igen, fast en lugnare Louise, gömd bakom Louis yttre.

— Om vi släpper efter en aning här och tar in där, behåller ärmen sin linje utan att se ut som om den bestraffats.

Den här gången log Armand Vidal öppet.

— En bestraffad ärm. Dumt sagt, men träffande.

Han tog tillbaka arbetet.

— Ni börjar i dag.

Louise stod orörlig.

— I dag?

— Har ni något bättre för er?

— Nej.

— Ta då av er kappan.

Så fick Louis Lange anställning.

________________________________________

Ateljén på Maison Valombre liknade inte någon svävande dröm.

Det var ett spänt, lysande och utmattande mänskligt maskineri. Saxar klippte till. Maskiner spann. Lågmälda röster utbytte mått, brådskande besked, förebråelser. Tyger vandrade från hand till hand med större respekt än vissa människor fick. Allt tycktes både ömtåligt och obarmhärtigt.

Louise presenterades i all hast.

— Louis Lange. Han ska hjälpa oss några dagar.

Några huvuden vändes om.

Där fanns Camille, biträdande förste ateljéansvarig, en rundlagd, livlig kvinna med glasögonen hängande i en röd kedja. Där fanns Noé, den blekhårige assistenten som Louise lagt märke till dagen innan. Där fanns Baptiste, finlemmad och nervös, med smala ringar på nästan alla fingrar. Där fanns Sara, tyst och snabb, som verkade kunna nåla upp en fåll medan hon höll andan en hel minut.

— Kanadensare? frågade Noé.

— Från Montréal, svarade Louise.

— Jaså! Så ni har upplevt vintern och söker er ändå till modet. Det är hjältemodigt.

— Eller tanklöst.

— Båda delarna behövs här.

Baptiste betraktade hennes scarf.

— Snygg knut. Lite väl försvarsinriktad, men snygg.

Louise förde handen till halsen.

— Försvarsinriktad?

— Ja. Som någon som döljer ett ärr som han inte har.

Camille klappade i händerna.

— Slut på poesin. Nu arbetar vi.

Louise arbetade.

Först var hon rädd att förklädnaden skulle vara i vägen. Tvärtom skyddade den henne. Louis talade mindre. Louis iakttog mer. Louis behövde inte försvara en butik i kris, lugna leverantörer, le mot Jean eller hålla Pascal i schack. Louis fanns där för att göra nytta. Det var vilsamt att bara behöva vara användbar.

Hon bar tygrullar. Sorterade prover. Rättade till fållar. Hjälpte till att klä en provdocka. Kontrollerade färgnyansernas samspel. Hon uträttade ingenting uppseendeväckande, men gjorde allt med en sådan noggrannhet att man snart slutade behandla henne som en tillfällig kuriositet.

Vid lunchtid räckte Noé henne en kopp kaffe.

— Ni ser ut som någon som ännu inte bestämt sig för om han vill överleva oss.

— Jag trodde att jag var diskret.

— Här märks diskretion.

Baptiste satte sig på bordskanten trots Camilles ogillande blick.

— Ni har ett märkligt sätt att röra vid tygerna.

— Märkligt på vilket sätt?

— Som om ni bad dem om deras åsikt.

Louise log.

— Ibland svarar de.

— Jaså, utmärkt. En textilmystiker.

— Nej. Bara någon som ofta har sett kläder hämnas en dålig skärning.

Noé brast i skratt.

— Den där tycker jag om.

Camille passerade bakom dem.

— Vi är inte här för att tycka om honom. Vi är här för att slita ut honom.

— Det är ateljéns variant av tillgivenhet, mumlade Baptiste.

Louise kände en oväntad värme sprida sig genom kroppen. Ingen storartad tacksamhet. Något mer anspråkslöst. Hon hade blivit upptagen i rytmen. I tröttheten. I skämten.

I Montréal hade hon på sistone känt sig som ägare till ett misslyckande.

Här, under sitt lånade namn, blev hon åter en hand bland andra händer.

________________________________________

Sent på eftermiddagen kom Solange Arvay in i ateljén.

Louise spände sig genast.

Solange bar samma precision som dagen före: mörka glasögon, grå dräkt och en blick som tycktes skära innan saxarna hunnit fram.

— Herr Vidal, sade hon, jag vill se förslaget till utgång nummer tolv.

— Det är inte färdigt.

— Jag frågar inte om det är färdigt. Jag ber att få se det.

Ateljén drog ihop sig.

En klänning under arbete sattes på en provdocka. Vacker, visst, men tung. Överdelen hade kraft, kjolen rörelse, ändå tycktes helheten tveka mellan två oförenliga kvinnor.

Solange gick runt den.

— Nej.

Ett enda ord.

Alla förstod det.

Armand Vidal drog långsamt efter andan.

— Den ursprungliga skissen krävde den här volymen.

— Den ursprungliga skissen ljög.

Tystnad.

Louise ville inte tala. Louis ännu mindre.

Men hon såg problemet. Alldeles för tydligt. Klänningen ville fly från sin egen betydelsefullhet.

Solange lade märke till hennes blick.

— Ni där, den nye. Vad ser ni?

Louise kände allas ögon vändas mot henne.

— Kanske ingenting användbart.

— Dålig inledning. Börja om.

Hon svalde.

— Jag ser en klänning som försöker imponera innan den ens kan andas.

Noé sänkte huvudet för att dölja ett leende.

Solange log inte.

— Och?

Louise närmade sig försiktigt provdockan.

— Kjolen är vacker, men den kommer för tidigt. Volymen borde börja längre ned, inte här. Nu sväller den som ett försvar. Om vi håller den här linjen närmare kroppen fram till den här punkten och först sedan låter den vidga sig, kommer det att se ut som om den själv väljer sin vidd i stället för att tvingas bära den.

Armand Vidal såg på henne.

— Visa.

Louise tog några knappnålar. Med en gest bad hon om lov. Vidal nickade.

Hennes fingrar arbetade snabbt men utan brådska. Hon lyfte ett veck, lossade på spänningen och flyttade början på vidden en aning. Klänningen förändrades. Inte helt. Precis lagom.

Ett sorl gick genom ateljén.

Baptiste andades fram:

— Där är den ju.

Solange gick närmare.

Hon betraktade den länge.

— Bättre.

Ur hennes mun var det nästan en kärleksförklaring.

— Har ni studerat? frågade hon.

— Inte här.

— Det var inte det jag frågade.

Louise tvekade.

— Jag har framför allt lärt mig genom att arbeta.

— Och genom att teckna?

Frågan träffade henne.

— Ja.

— Ni tecknar?

Armand Vidal ingrep:

— Han har blick för det, i alla fall.

Solange sträckte fram handen.

— Visa mig.

— Jag har inte …

Louise avbröt sig. Hon hade sitt skissblock. Naturligtvis. Även utklädd, även under falskt namn, även i en parisisk ateljé hade hon tagit med sig några teckningar hoprullade i en mapp.

— Jag har några skisser.

— Hämta dem.

Hon lydde.

Händerna darrade lätt när hon tog fram arken. Klänningen L’Échappée. Kappan med nedhasade axlar. En svart klänning med spräckta ärmar. En elfenbensvit silhuett. Två varianter inspirerade av butiken, ritade en kväll när modet sviktat.

Hon lade dem på bordet.

Tystnaden ändrade karaktär.

Noé lutade sig fram.

— Åh.

Baptiste närmade sig också.

— Har ni gjort det här?

— Ja.

Camille tog upp ett ark, bryskt men respektfullt.

— Den här kragen är smart.

Armand Vidal granskade ett annat.

— Skärningen är ibland naiv, men linjen är äkta.

Solange stod kvar framför L’Échappée.

— Jag känner igen den här teckningen.

Louise kände blodet dra sig undan.

— Madame?

— Ni visade mig den i går.

En brutal tystnad föll.

Louise rörde sig inte.

Till sist lyfte Solange blicken mot henne. Hon granskade scarfen, hatten, det förändrade ansiktet, den behärskade hållningen.

Sedan sade hon, med nästan grym långsamhet:

— Madame Lang?

Noé gapade.

Baptiste blinkade.

Camille satte händerna i sidorna.

Louise kunde ha nekat. Men lögnen hade redan tjänat hennes djärvhet. Den fick inte också tjäna hennes feghet.

Hon tog av sig hatten.

Det lågt uppsatta håret föll egentligen inte ut, men gesten räckte.

— Ja.

Ingen sade något på några sekunder.

Sedan viskade Noé:

— Magnifikt.

Camille slog honom lätt på armen.

— Tyst med dig.

Solange verkade varken chockad eller road. Bara intresserad.

— Förklara er.

Louise drog efter andan.

— I går kom jag för att visa mina teckningar. Jag var för nervös. För mycket butiksägare. För ivrig att bli accepterad. Jag såg anslaget om assistenttjänsten. Jag såg också era unga män i ateljén, deras frihet, deras sätt att höra hemma här utan att be om ursäkt. Jag tänkte att om jag antog en annan gestalt kanske jag skulle våga gå in lättare.

— Ni ljög.

— Ja.

— Varför skulle jag behålla någon som ljuger redan första dagen?

Louise sänkte blicken mot sina skisser.

— Därför att Louis Lange inte finns, men han hade det mod som Louise Lang inte längre hade.

Tystnaden djupnade.

Baptiste mumlade:

— Det är nästan för vackert.

Camille gav honom en mördande blick.

Armand Vidal studerade fortfarande teckningarna.

— Jag tycker egentligen att det kvittar. Man, kvinna, ängel, bedragare eller kanadensare: den här personen rättade till utgång tolv på fem minuter.

Solange gav honom en skarp blick.

— Tack för er filosofi, Armand.

— Det handlar om logistik.

Solange tog åter upp L’Échappée.

— Madame Lang, era teckningar är bättre när ni inte försöker sälja dem. Varför?

Louise skrattade till sorgset.

— För att jag inte kan sälja mig själv.

— Det märks.

— Tack.

— Det var ingen komplimang.

— Jag vet.

Solange lade teckningen på bordet.

— Nåväl. Ni stannar i ateljén den här veckan. Som kvinnlig assistent. Eller manlig, om det hjälper er i arbetet. Dräkten spelar ingen roll för mig så länge idéerna står på egna ben.

Louise såg upp.

— Får jag stanna?

— Jag ska hålla ögonen på er.

— Det är redan mycket.

— Var inte tacksam. Jag har ju sagt att sådant tröttar ut mig.

Noé applåderade försiktigt med fingertopparna.

— Välkommen, Louis-Louise.

Baptiste tillade:

— Kan vi säga Lou? Det är praktiskt, elegant och lagom tvetydigt.

Louise log mot sin vilja.

— Lou passar mig.

Camille tog åter skisserna.

— Och nu, Lou, ska ni förklara den här slitsade ärmen för oss. Om den går att sy kan den rädda utgång sjutton.

________________________________________

Dagarna som följde blev bland de märkligaste och lyckligaste i Louises liv.

Hon arbetade under två förnamn men med en enda kraft. På morgonen anlände hon som Louis: byxor, skjorta, scarf, återhållen silhuett. I ateljén kallade man henne Lou. Ingen verkade vilja lösa gåtan fullständigt. Tvärtom blev tvetydigheten en bekvämlighet, nästan en gemensam elegans.

Noé brukade säga:

— Lou ser på klänningar som på sårade djur.

Baptiste svarade:

— Ja, men han vårdar dem.

Camille rättade honom:

— Hon tämjer dem.

Armand Vidal avgjorde:

— Lou arbetar. Gör likadant.

Snart föreslog Louise justeringar och sedan varianter. En alltför sträng klänning fick en oväntad öppning i ryggen. En formlös jacka fick en mjukare linje när en söm flyttades. En aftonklänning, som ansetts kall, fick en innerpanel som bara syntes i rörelse, som en hemlighet i färg.

Solange gav nästan aldrig beröm.

Hon sade:

— Måste ses över.

Eller:

— Möjligt.

Eller:

— Vi behåller den idén.

På Valombre var orden ”vi behåller den idén” nästan som en kyss på pannan.

En eftermiddag, vid ett bord fullt av tyger, vågade Louise gå längre.

— Till er nästa visning har ni många starka silhuetter. Mycket formade. Mycket självsäkra. Men kanske saknas en klänning som först verkar tveka.

Solange fäste sin knivskarpa blick på henne.

— En klänning som tvekar?

— Ja. Inte svag. Inte obeslutsam. En klänning som håller något tillbaka. Som ger intrycket att en kvinna kan ändra sig mitt under sin egen entré.

Baptiste lade handen på hjärtat.

— Jag vill dö inne i den meningen.

Camille suckade.

— Ni kommer att ta livet av mig, hela bunten.

Solange släppte inte Louise med blicken.

— Rita den.

Louise tog en penna.

Hon ritade stående, snabbt. En lång, ljus, nästan enkel silhuett. Sedan en förskjuten linje vid höften. En osynlig knäppning som inte riktigt var någon knäppning. En ärm som delvis kunde lossas. Klänningen hade två tillstånd: det ena behärskat, det andra öppet, som om plagget avslöjade sin andra tanke under promenadens gång.

Noé kikade över hennes axel.

— En ångerklänning.

— Nej, sade Louise. En klänning för ett sent beslut.

Solange tog skissen.

— Utgång tjugoett.

Armand Vidal höjde ögonbrynen.

— Redan?

— Ja.

— Vi måste göra om ordningen.

— Gör då om den.

Ingen protesterade.

Louise stod stilla, med handen ännu svävande ovanför bordet.

En av hennes teckningar hade just tagit plats i en Valombre-visning.

Inte officiellt. Inte med pukor och trumpeter. Inte ännu under hennes eget namn. Men där fanns den.

Gestalten, tänkte hon, hade förändrat allt.

Louise Lang, orolig butiksägare, hade bönfallit andra att se hennes arbete.

Louis Lange, den tvetydige assistenten, hade visat vad han kunde.

Skillnaden var orättvis.

Men den var verklig.

________________________________________

Varje kväll ringde hon till Montréal.

På grund av tidsskillnaden ringde hon ofta sent på dagen i Paris, när det fortfarande var full fart i butiken där hemma. Det första samtalet var lugnande. Élodie hade sålt två scarfar och en jacka. Claire hade hindrat en kund från att gå genom att säga att en klänning inte skulle dömas i provrummets lysrörssken. Marie-Soleil hade gjort om skyltfönstret ”efter en mer välkomnande vibration”, något som uppenbarligen hade fungerat.

— Och Pascal? frågade Louise.

Det blev tyst.

— Han lyder, svarade Élodie.

— Vad innebär det?

— Han lyder på sitt sätt.

Louise nöp sig över näsroten.

— Vad har han gjort?

Claire tog telefonen.

— Inget allvarligt. Han erbjöd bara en haiku till en kund som provade en kappa.

— Claire.

— Hon köpte kappan.

— Jaså.

— Men hon frågade också om poeten ingick.

— Det är inte roligt.

— Lite.

Sedan tog Marie-Soleil luren.

— Oroa dig inte. Jag håller ett öga på honom.

— Det oroar mig också.

— Din butik klarar sig. Koncentrera dig på Paris.

Louise kunde andas lättare.

— Kanske har jag en chans här.

— Det visste jag.

— Det kunde du inte veta.

— Jag kunde känna det.

— Naturligtvis.

— Och Jean har ringt två gånger.

Louise stelnade.

— Vad ville han?

— Veta exakt var du var. Jag svarade: hon håller på att bli svårare att kontrollera.

— Marie!

— Hade du hellre velat att jag ljög?

— Ja.

— Nästa gång ska jag ljuga poetiskt.

Louise lade på, nästan lätt om hjärtat.

Nästa dag ringde hon igen. Allt gick fortfarande någorlunda. Försäljningen var inte fantastisk, men butiken andades. En kund hade beställt en ändring. En annan hade frågat om den röda klänningen fanns i svart. Pascal hade hjälpt till att bära lådor utan att hålla något offentligt tal. Det var ett framsteg.

Det tredje samtalet förändrade allt.

Louise var på väg ut från Maison Valombre. Regnet föll över Paris, ett fint regn som fick stenarna att se klokare ut. Hon sökte skydd under ett skärmtak och slog butikens nummer.

Élodie svarade.

— Cœur de tissus, god dag.

— Det är jag.

Tystnad.

För lång.

— Élodie?

— Madame Lang …

Den unga kvinnans röst darrade.

— Vad har hänt?

— Jag vet inte hur jag ska säga det.

Gatans ljud verkade avlägsna sig.

— Butiken?

— Nej. Det är inte butiken.

— Vad då?

Élodie kämpade för att andas.

— Det gäller herr Chauvet.

Louise kände magen dra ihop sig.

— Jean?

— Ja.

— Vad har han gjort?

Frågan hade kommit av sig själv. Med Jean hade katastroferna ofta formen av en handling.

Men den här gången svarade Élodie inte genast.

— Han är död, madame Lang.

Louise förstod inte.

— Vad?

— Han är död. Plötsligt. I morse.

Parisregnet fortsatte att falla.

Louise betraktade människorna som gick förbi, paraplyerna, taxibilarna, de gula reflexerna i vattenpölarna. Allt fortsatte sin rörelse med en obscen likgiltighet.

— Hur?

— Vi vet inte exakt ännu. Marie-Soleil säger att det kan ha varit hjärtat. Han var på sitt kontor. Någon hittade honom. Jag beklagar.

Louise lutade sig mot väggen.

Jean.

Jean Chauvet, med sina yttranden som om han ägde världen, sina råd som liknade hot, sina kyssar som liknade underskrifter, sina pengar, sina villkor, sitt sätt att vilja hjälpa henne genom att binda henne.

Död.

Ordet passade inte honom. Jean var för upptagen för att dö. För säker på att det fanns ärenden att ta itu med. För övertygad om att det viktiga måste vänta tills han själv kom in i rummet.

— Madame Lang? Är ni kvar?

— Ja.

Hennes röst verkade komma från någon annanstans.

— Ska … ska ni komma tillbaka?

Louise slöt ögonen.

Komma tillbaka.

Cœur de tissus. De anställda. Skulderna. Pascal. Jeans död. Maison Valombre. Hennes teckningar. Louis. Lou. Allt började snurra inom henne.

— Jag vet inte.

Då hörde hon en annan röst i telefonen. Marie-Soleil tog luren.

— Louise?

— Ja.

— Andas.

— Jag andas.

— Nej. Du svarar. Det är inte samma sak.

Louise drog långsamt in luft.

— Vad har hänt?

— Jean hittades död på sitt kontor. Man talar om en hjärtattack. Det kom mycket plötsligt. William Lee ringde. Han ville nå dig.

— William Lee …

— Ja.

— Varför?

— Jag tror att det finns handlingar. Kanske saker som rör butiken. Jag förstod inte allt. Han vill absolut tala med dig.

Louise kände en ny oro stiga.

Till och med död lyckades Jean lämna papper efter sig.

— Och Pascal?

— Han är tyst.

— Pascal?

— Ja. Det är ovanligt.

— Vet han?

— Hela kvarteret börjar få veta.

Louise lade en hand för munnen.

Hon älskade inte längre Jean som man älskar en man. Kanske hade hon aldrig älskat honom så. Men han hade tagit en väldig plats i hennes liv. Han hade stöttat henne, sårat henne, imponerat på henne, förminskat henne och drivit henne framåt. Han hade trott på henne under förutsättning att hon stannade inom de ramar där han kunde förstå henne.

Och nu var han borta.

Hon skulle ha velat gråta.

Ingenting kom.

Bara en oerhörd trötthet.

— Louise, sade Marie-Soleil, fatta inga beslut genast.

— Jag är i Paris.

— Just det.

— Jag arbetar hos Valombre.

— Arbeta då i dag. Gråt senare, om gråten kommer.

— Vilket förfärligt råd.

— Nej. Det är praktiskt. De döda har inga tider att passa längre. Det har de levande.

Louise gav ifrån sig ett brustet skratt.

— Du är omöjlig.

— Jag vet. Ring William Lee när du orkar. Inte före det.

— Okej.

Hon lade på.

Länge stod hon orörlig under skärmtaket, klädd som Louis, med Louises skisser i väskan.

Jean var död.

Och runt henne fortsatte Paris att sälja klänningar.

________________________________________

När hon kom tillbaka till ateljén lade Solange Arvay genast märke till hennes ansikte.

— Vad har hänt?

Louise tvekade.

— Någon har dött i Montréal.

Solange ställde inte de frågor många andra skulle ha ställt. Var det någon närstående? Hade det skett plötsligt? Hon nöjde sig med att säga:

— Ni kan gå.

Louise såg på tygerna på bordet. Skissen till utgång tjugoett. Knappnålarna. Provdockan.

— Nej.

— Nej?

— Jag vill arbeta.

Solange betraktade henne länge.

— Nåväl. Men rör inte saxarna om händerna darrar.

— De darrar inte.

Det var inte sant.

Baptiste kom försiktigt närmare.

— Jag kan tråckla.

Noé tillade:

— Och jag kan låtsas att jag inte är orolig. Det är jag lysande på.

Camille ställde en kopp te intill Louise.

— Drick det här. Sedan arbetar vi.

Louise såg på dessa människor som hon knappt kände. Kollegor sedan några dagar. Ateljékamrater som förts samman av en lögn och en nödvändighet. Ingen bad henne berätta om sin sorg. Ingen försökte trösta henne med stora ord. De gav henne utrymme.

Det grep henne djupare än kondoleanser.

Hon drack teet.

Sedan återvände hon till provdockan.

Klänningen för det sena beslutet väntade.

Louise drog fingrarna över tyget som man vidrör pannan på en levande varelse.

— Vi tar om det här, sade hon. Linjen måste hålla, men får inte stänga in.

Armand Vidal mumlade bakom henne:

— Precis.

Hon arbetade till kvällen.

Jean Chauvet hade dött på morgonen.

Och i en ateljé i Paris började en klänning som han kanske skulle ha bedömt som osäljbar att finna sin form.

SLUT PÅ KAPITEL V

Nästa »