Louise bad om några dagars ledighet från Maison Valombre.

Hon hade väntat sig att behöva förklara sig länge, rättfärdiga sin avresa och lugna Solange, Armand, Camille, Noé och Baptiste, som om Paris riskerade att störta samman bara för att hon återvände till Montréal för att begrava en man som hon inte ens längre visste hur hon skulle älska.

Men Solange Arvay ställde bara en enda fråga.

— Kommer ni tillbaka?

Louise tvekade.

Inte för att hon inte ville återvända. Tvärtom. Hon var rädd för att svara alltför snabbt.

— Ja, sade hon till slut. Jag tror det.

— Tro inte. Kom tillbaka.

Det var hennes sätt att visa ömhet.

Armand Vidal räckte henne ett kuvert med vikta skisser.

— Till flyget. Ni kan rätta dem om ni inte sover.

— Ni är sällsynt finkänslig, monsieur Vidal.

— Jag vet. Det brukar jag få höra som en förebråelse.

Noé kysste henne på båda kinderna med dramatisk intensitet.

— Låt ingen stoppa tillbaka er i en låda från Montréal. Inte ens en vacker låda.

Baptiste smög en liten fyrkant av blekt tyg i hennes hand.

— En bit av den fantastiska klänningen. Så att ni minns att Lou finns.

Camille, som aldrig blev rörd i onödan, nöjde sig med att rätta till kragen på Louises kappa.

— Begravningar är mindre utmattande om man är ordentligt klädd.

Louise log.

— Det låter nästan som en levnadsregel.

— Nej. En instruktion.

Hon reste nästa dag.

På flyget sov hon knappt. Genom fönstret tyckte hon att molnen var gjorda av samma tyg som den fantastiska klänningen: ett lätt material, nästan omöjligt att sy i men ändå i stånd att bära skuggor.

Hon tänkte på Jean Chauvet.

Inte bara på hans död.

På hur han steg in i ett rum som om möblerna var skyldiga att lämna plats åt honom. På hans korta skratt. Hans beräknande tystnader. Hans pengar. Hans förebråelser. Hans händer, som skrev under checkar med mindre känsla än andra skriver under ett födelsedagskort. Hans sällsynta komplimanger, ibland så klumpiga att de lät som order.

Jean hade varit ett hinder, ett stöd, ett hot, en trygghet. En man med makt. En man fylld av rädsla. En man som velat skydda henne genom att äga henne.

Som död blev han svårare att döma.

Det var ytterst irriterande.

________________________________________

I Montréal kändes luften råare.

Paris hade sina eleganta grå nyanser; Montréals gråtoner var rättframma, fuktigare, mindre artiga. Louise åkte direkt hem, ställde ifrån sig väskan, duschade, bytte kläder och begav sig till Tygernas hjärta.

Butiken var öppen.

Det enkla faktumet rörde henne mer än hon hade trott.

Skyltfönstret hade gjorts om. Den röda klänningen stod inte längre ensam. Runt den hade Marie-Soleil arrangerat mörka tyger, sjalar, en elfenbensfärgad kavaj och en handskriven skylt:

EN KVINNA BEHÖVER INTE ALLTID EN ANLEDNING FÖR ATT VARA VACKER.

Louise stod kvar ute i några sekunder.

— Det där har inte jag skrivit, sade hon.

Bakom henne svarade en röst:

— Nej. Men du kunde ha gjort det.

Hon vände sig om. Där stod Marie-Soleil, insvept i en violett kappa, med trötta men lysande ögon.

Louise omfamnade henne.

Sedan kom Élodie ut ur butiken och kastade sig nästan i hennes famn. Claire dök upp med två kaffe. Till och med den gamle mannen från kemtvätten intill stack ut huvudet genom dörren och ropade:

— Nu har hon kommit tillbaka, parisiskan!

Butiken hade klarat sig.

Inte bara klarat sig. Den hade levt.

Försäljningen hade inte skjutit i höjden, men de anställda hade lärt sig fatta beslut utan att darra. Élodie hade sålt bättre än hon trodde sig kunna. Claire hade utvecklat en märklig metod: hon frågade kunderna vad de ville dölja och lät dem sedan prova raka motsatsen. Marie-Soleil kom varje dag, officiellt för att ”hålla koll på vibrationerna”, inofficiellt för att hindra Pascal Pascal från att lägga beslag på hela atmosfären.

— Och Pascal? frågade Louise.

Namnet fick stämningen att kylas en aning.

Élodie sänkte blicken.

Claire tog en klunk kaffe.

Marie-Soleil svarade:

— Han har inte varit här i dag.

— Vet han att jag kommer tillbaka?

— Förmodligen.

— Hur var han efter Jeans död?

— För lugn.

Louise rynkade pannan.

— För lugn?

— Ja. Han sade att vissa män inte dör, utan drar sig tillbaka från scenen för att bättre kunna bedöma sista akten.

— Typiskt Pascal.

— Sedan försvann han.

— När då?

— I går kväll.

Louise såg upp mot våningen ovanför butiken.

— Hans saker?

— De är kvar, tror jag. Men inte ens en skymt av hans halsduk har synts till.

Frånvaron borde ha gjort henne lättad.

I stället oroade den henne.

Pascal Pascal var lömsk, fåfäng, inställsam och farlig på sitt eget vis. Men han älskade scener alltför mycket för att missa en hemkomst, en begravning eller en kris. Hans frånvaro var inte tomhet. Den var en avbruten mening.

— Vi får se senare, sade Louise.

Hon gick in i butiken.

Doften av tyger välkomnade henne som ett hem.

________________________________________

Jean Chauvets begravning ägde rum följande morgon.

Antalet gäster hade reglerats strängt. Det förvånade ingen. Inte ens död tycktes Jean vilja släppa in vem som helst i ett rum där han själv stod i centrum.

Ceremonin hölls i ett enkelt, nästan kyligt kapell. Vita blommor. Mörkt trä. Den sedvanliga tystnaden. Några män i dyra kostymer. Två kvinnor som Louise inte kände, eleganta och utan synlig sorg. William Lee, Jeans affärspartner, satt på första raden med slutet ansikte. Notarien, maître Delaunay, diskret och lätt kutryggig, fanns redan där, som en juridisk paragraf mitt bland bönerna.

Louise hade blivit inbjuden.

Hon var inte ensam.

Élodie, Claire och Marie-Soleil följde med henne. De hade ställt sig nära utan att fråga, som en liten mur av trofasthet runt hennes osäkra sorg. Där fanns något stadigare än en familj på papperet.

— Är vi malplacerade? hade Élodie viskat innan de gick in.

— Nej, hade Louise svarat. Ni är precis där ni ska vara.

Pascal var inte där.

Louise lade genast märke till det.

Hon letade efter honom utan att vilja leta, granskade hattar, kappor och profiler. Ingenting. Ingen poetisk gestalt i ett hörn. Ingen road blick bakom en pelare. Ingen teatralisk närvaro redo att förvandla Jeans död till en kuliss för sina egna formuleringar.

Den frånvaron kastade en annan sorts skugga.

Ceremonin blev kort.

En präst talade om ansvar, generositet och vad mannen hade åstadkommit i sin omgivning. Louise lyssnade tyst och kunde inte riktigt förena orden med Jean. Generositet? Ja, ibland. Ansvar? Säkert. Men ingen nämnde hans kontrollbehov, hans stolthet, hans sätt att ge utan att släppa greppet om det han skänkte.

Hon klandrade inte prästen för det.

Begravningar är inte till för att säga hela sanningen. Bara för att de levande ska orka fortsätta.

På kyrkogården bet vinden vasst.

Kistan sänktes långsamt ned i graven. I det ögonblicket kände Louise hur något slöts. Inte hennes sorg. Inte hennes historia med Jean. Något mer administrativt och djupare. En dörr som hon inte hade någon nyckel till hade just låsts från andra sidan.

Élodie grät lite.

Claire stod med armarna i kors.

Marie-Soleil betraktade hålet som om hon försökte läsa ett meddelande där.

William Lee kom fram till Louise efter de sista orden.

— Madame Lang.

— Monsieur Lee.

— Jean satte stort värde på er.

Louise mötte hans blick.

— Han hade ett alldeles särskilt sätt att visa det.

— Ja. Han var speciell.

— Det var försiktigt uttryckt.

William Lee såg ut att nästan le, men hejdade sig.

— Ni kommer förmodligen att få några meddelanden de närmaste dagarna.

— Om vad då?

— Om vissa bestämmelser.

— Ni kunde vara tydligare.

Han såg sig omkring.

— Inte här.

Innan hon hann insistera kom en ung man i svart kappa fram. Han verkade inte höra till begravningssällskapet. För bråttom. För rak i ryggen. För levande.

— Madame Louise Lang?

— Ja.

Han räckte henne ett tjockt, gräddfärgat kuvert med hennes namn handskrivet på framsidan.

— Från maître Delaunay.

Louise tog kuvertet.

— Tack.

Budet bugade lätt och gick därifrån.

Marie-Soleil lutade sig fram.

— Vad är det?

Louise öppnade det.

Inuti låg ett kort med några få rader.

Madame,

I enlighet med framlidne herr Jean Chauvets instruktioner ombeds ni att infinna er på mitt kontor redan i dag, klockan fjorton trettio, för uppläsning av vissa testamentariska förordnanden som berör er.

Med uttryck för min djupa respekt.

Maître Augustin Delaunay, notarie

Louise läste kortet två gånger till.

— I dag? frågade Claire.

— Ja.

Élodie bleknade.

— Testamentariska förordnanden … betyder det att han har lämnat något till er?

Louise vek ihop kortet igen.

— Förmodligen en moralisk skuld.

Marie-Soleil log inte.

— Du ska gå dit.

— Ja.

— Vi följer med dig.

— Nej.

— Louise.

— Nej, Marie. Inte den här gången.

Hon såg på kistan längst ned i graven.

— Jean talade tillräckligt ofta med mig på tu man hand när han levde. Jag kan lyssna till honom på samma sätt en sista gång.

________________________________________

Maître Delaunays kontor låg i ett gammalt hus i centrum, med ett alltför tyst väntrum och fåtöljer som tycktes ha hört åtskilliga dåliga nyheter.

Louise kom tio minuter för tidigt.

Hon bar en enkel svart klänning och en lång kappa. I fickan hade hon den lilla tygbiten från den fantastiska klänningen som Baptiste gett henne. Varje gång andningen kom ur takt lät hon fingrarna söka sig till den.

Maître Delaunay kom själv för att hämta henne.

— Madame Lang.

— Maître.

Han förde in henne i ett arbetsrum där allt verkade ha varit sorterat i ett sekel. Träpaneler, inbundna böcker, grön lampa, pärmar i prydliga rader. William Lee satt redan där vid fönstret. Det tyckte Louise inte om.

— Är ni här också?

— Ja, svarade han. På Jeans begäran.

Notarien visade på en stol.

— Varsågod.

Louise satte sig.

— Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår varför jag är här.

Maître Delaunay knäppte händerna.

— Herr Chauvet hade förutsett att ni skulle säga så.

Louise kände hur irritationen for genom bröstet.

— Till och med som död rättar han mig.

Notarien log mycket svagt.

— Herr Chauvet ändrade sitt testamente för ungefär sex månader sedan. Han var fullständigt klar i huvudet. Handlingarna har granskats, undertecknats och registrerats enligt gällande regler.

— Gott och väl. Men vad har det med mig att göra?

William Lee sänkte blicken.

Maître Delaunay öppnade en akt.

— Madame Lang, Jean Chauvet har utsett er till sin universella testamentstagare.

Louise satt alldeles stilla.

— Ursäkta?

— Ni ärver samtliga hans personliga tillgångar, affärsandelar, finansiella tillgångar, fastigheter och lösöre, med undantag för några redan föreskrivna särskilda legat.

Rummet tycktes glida bort.

— Nej.

— Jag förstår att detta är ett omvälvande besked.

— Nej, upprepade Louise. Ni måste ha tagit fel.

— Det föreligger inget misstag.

— Jean skulle aldrig …

Hon tystnade.

För i själva verket visste hon ingenting om det.

Jean skulle ha kunnat göra det.

Jean var kapabel till väldiga gester, bara han själv fick behålla kontrollen över dem. Att testamentera bort en förmögenhet efter sin död var ännu ett sätt att stanna kvar i rummet.

— Hela hans förmögenhet? frågade hon.

— Ja.

— Hans företag?

— Även dem.

— Hans fastigheter?

— Ja.

— Hans investeringar?

— Ja.

— Hans andelar i bolagen?

— Ja.

Louise började andas allt kortare andetag.

— Jag kan inte.

William Lee ingrep försiktigt.

— Rent juridiskt kan ni det.

— Det handlar inte om juridik.

Maître Delaunay räckte henne ett glas vatten.

Hon tog emot det, men hennes hand darrade så kraftigt att vattnet skvalpade.

— Varför? frågade hon.

Notarien tog fram ett andra kuvert.

— Herr Chauvet har lämnat ett brev som skulle överlämnas till er efter det huvudsakliga beskedet.

Louise stirrade på kuvertet.

— Läs det.

— Skulle ni hellre vilja att jag …

— Läs det.

Maître Delaunay öppnade kuvertet och läste.

”Louise,

Om du hör detta brev uppläst av Delaunay betyder det att jag är död, vilket redan irriterar mig. Jag avskyr att lämna saker oavslutade.

Du kommer att tro att jag testamenterar allt till dig av skuldkänslor. Det skulle vara smickrande för dig och alltför enkelt för mig. Jag lämnar dig allt därför att du är den enda i min närhet som fortfarande har modet att skapa något som inte bara är nyttigt.

Jag har ägnat mitt liv åt att bygga, köpa, skydda, kontrollera. Du har rätt: jag har ofta förväxlat att hjälpa med att äga. Jag tänker inte be om förlåtelse. Ödmjukhet har aldrig varit min starka sida, och det vore löjligt att börja i ett brev efter min död.

Men jag känner igen styrka när jag ser den.

Du har varit mer rädd för att lyckas än för att misslyckas. Jag ville driva dig framåt. Ibland tryckte jag ner dig. Du tog dig igenom det ändå.

Gör något av mina pengar som jag själv inte skulle ha kunnat göra.

Och framför allt: låt ingen övertyga dig om att du är skyldig mig ditt liv. Jag är död. Det är mycket praktiskt: jag kan inte längre kräva någon ränta av dig.

Jean”

Tystnaden varade länge.

Louise stirrade på skrivbordets yta. Hon kände hur blodet försvann från ansiktet.

— Madame Lang? frågade notarien.

Hon försökte svara, men rummet lutade en aning.

William Lee reste sig.

— Hon kommer att falla.

— Nej, viskade Louise.

Men kroppen lyssnade inte längre.

Notarien skyndade runt skrivbordet. William Lee stödde henne vid axeln. De fick henne att böja ned huvudet. Någon öppnade ett fönster. Kall luft strömmade in.

Louise förlorade inte riktigt medvetandet. Hon stannade vid gränsen, på den märkliga plats där alla ljud tycks komma underifrån vattnet.

Hela Jeans förmögenhet.

Alla hans företag.

Allt.

Makten som hade skrämt henne hade just bytt händer.

Och den handen var hennes egen.

________________________________________

Under dagarna som följde upptäckte Louise att pengar inte kommer som ett regn av guld.

De kommer som en lavin av dokument.

Konton. Bolag. Fastigheter. Investeringar. Avtal. Försäkringar. Fullmakter. Skatter. Underskrifter. Möten. Rådgivare. Inventeringar. Ansvar.

Jean Chauvet hade inte lämnat efter sig en förmögenhet.

Han hade lämnat ett imperium.

Inte det största. Inte ett sådant imperium som i en roman. Men stort nog att förändra Louises liv bortom allt hon trott möjligt.

William Lee hjälpte henne genom de första stegen med en skicklighet som lugnade henne och en återhållsamhet som förvånade henne.

— Visste ni? frågade hon honom en dag.

— Delvis.

— Sedan när?

— Några månader tillbaka.

— Och ni sade ingenting.

— Jean hade förmodligen stämt mig från andra sidan graven.

— Skämtar ni?

— Jag försöker. Det är nytt för mig.

Louise visste ännu inte om hon litade på honom. Men han kunde handlingarna. Och framför allt försökte han inte tala i hennes ställe.

Tygernas hjärta räddades först.

Inte av stolthet.

Av tacksamhet.

Louise betalade skulderna. Löste krediterna. Betalade leverantörerna. Lät reparera fasaden. Bytte ut belysningen. Inrättade en fond för att skapa butikens första lilla egen kollektion.

Sedan samlade hon Élodie, Claire och Marie-Soleil i rummet bakom butiken.

På bordet låg tre kuvert.

Élodie såg på sitt som om hon fruktade dåliga nyheter.

— Vad är det här?

— En gåva, sade Louise.

— Man tycker inte om det ordet när det kommer från en chef, förklarade Claire.

— Då kallar vi det ett bevis.

Marie-Soleil, som redan förstått, förblev tyst.

— Ni höll butiken öppen när jag reste, fortsatte Louise. Ni stöttade mig innan ni ens visste om jag förtjänade ert stöd. Ni gav mig tid. Ni gav mig luft. Nu ger jag er något som låter er andas lite lättare i er tur.

Élodie öppnade sitt kuvert och förde genast handen till munnen.

— Madame Lang …

— Louise.

— Jag kan inte ta emot det här.

— Jo, det kan du.

Claire öppnade sitt och svor tyst för sig själv.

— Det är för mycket.

— Nej.

— Jo.

— Låtsas då att det är mindre.

Marie-Soleil tittade inte ens genast på summan.

Hon såg rakt på Louise.

— Se upp.

— För vad?

— För att vilja reparera hela världen bara för att du just ärvt en komplicerad man.

Louise tog åt sig.

— Det är inte det jag gör.

— Lite grann.

— Kanske.

— Gör det ordentligt i så fall.

De skrattade alla fyra, men Louise kände att det skrattet bar på en ny gemenskap.

Hon gav också bonusar till de andra anställda. Betalade ut försenade löner. Skapade en nödfond för dem som skulle behöva den. Hon ville inte bli någon teatralisk välgörarinna. Hon ville bara att ingen omkring henne skulle behöva darra inför en räkning som hon själv hade gjort.

Pascal Pascal däremot gick fortfarande inte att hitta.

Hans saker fanns kvar ovanför butiken.

Hans böcker, skjortor, gamla kappa och några anteckningsböcker.

Men själv var han försvunnen.

— Han kommer tillbaka när han känner att scenen har förändrats, sade Marie-Soleil.

Louise svarade inte.

Hon visste att Marie hade rätt.

________________________________________

Nyheten spreds snabbt över Montréal.

Louise Lang, Jean Chauvets arvtagerska.

Somliga sade älskarinna. Andra skyddsling. Andra en lyckosam intrigmakerska. Några, ännu elakare, talade om en belöning efter döden. Louise lärde sig snart att pengar drar till sig tolkningar som lampor drar till sig insekter.

Hon bestämde sig för att inte svara.

Hon hade viktigare saker för sig.

Tre veckor senare återvände hon till Paris.

På Maison Valombre väntade Solange Arvay på henne på sitt kontor.

— Så ni har blivit rik, hör jag.

— Nyheter färdas snabbt över Atlanten.

— Pengar reser alltid fortare än talang.

— Det var uppmuntrande.

Solange visade henne en stol.

— Vad vill ni?

Louise log.

— Ni förlorar ingen tid.

— Aldrig avsiktligt.

Louise lade en mapp på skrivbordet.

— Jag vill investera i Maison Valombre.

Solange rörde inte vid mappen.

— Varför?

— För att det här modehuset gav mig en plats när jag behövde en.

— Dåligt skäl.

— För att jag tror på ert arbete.

— Bättre, men otillräckligt.

— För att jag vill att Valombre ska ha råd att ta risker utan att bli slav under försiktiga köpare.

Solange satt orörlig.

— Fortsätt.

— Jag vill inte köpa ert modehus. Jag vill inte kontrollera det. Jag vill inte förvandla era visningar till en miljardärs leksak. Jag vill investera i ateljén, materialen, hantverkarna, de unga formgivarna. Och jag vill skapa en förbindelse mellan Valombre och Tygernas hjärta. Inte en kopia. En bro.

— En bro?

— Paris och Montréal. Haute couture och verkliga kvinnor. Dröm och användning. Jag vet ännu inte exakt hur. Men jag vill att den ska finnas.

Solange öppnade till slut mappen.

Hon läste långsamt.

— Ni föreslår mycket pengar.

— Jean hade mycket pengar.

— Och ni har bestämt er för att göra av med dem snabbt?

— Nej. För att sätta dem i rörelse.

Solange höjde blicken.

— Ni har förändrats.

— Ja.

— På grund av pengarna?

Louise funderade.

— Nej. Pengarna har bara tagit ifrån mig vissa ursäkter.

Solange verkade uppskatta svaret.

— Jag ska studera förslaget.

— Naturligtvis.

— Och om jag tackar ja vill jag varna er: jag tänker inte låta er blanda ihop mecenatskap med känslomässig inblandning.

— Det räknar jag med.

— Ni kommer inte att få formge en klänning bara för att ni finansierar en ateljé.

— Jag ska formge en klänning om den är bra.

— Och om den är dålig?

— Då säger ni det till mig.

— Med nöje.

Louise log.

— Det är därför jag kom tillbaka.

________________________________________

Det sista köpet var det mest oväntade.

En ranch.

Hon hade skrattat första gången William Lee nämnde ordet.

— En ranch?

— En lantfastighet med betesmarker, stall och ekonomibyggnader.

— Alltså en ranch.

— Om ni så vill.

— Jag har aldrig ägt en häst.

— Just det. Den här egendomen har redan hästar.

Han förklarade omständigheterna. En egendom till salu, några timmar från Montréal. Ett gammalt häststuteri som skötts illa. Flera gamla, skadade eller som olönsamma betraktade hästar riskerade att säljas till slakt om ingen snabbt tog över hela verksamheten.

Louise lyssnade.

Först med intresse.

Sedan med en känsla som förvånade henne själv.

— Skulle de slaktas?

— Några av dem, ja.

— För att de inte längre ger någon avkastning?

— Det är ofta så det går till.

Hon tänkte på klänningar som inte bars för att de var för djärva. På kvinnor som ansågs för gamla för att vara vackra. På begåvningar som sorterades bort för att de inte passade i rätt mall. På Jean, som hade förvandlat levande varelser till investeringar. På sig själv, som nästan sålt sig till försiktigheten.

— Köp den, sade hon.

William Lee blinkade.

— Vill ni inte se den först?

— Jo. Men köp den.

— Det vore klokt att …

— Monsieur Lee, jag har varit förnuftig med alltför mycket. Inte med det här.

Några dagar senare besökte hon egendomen.

Det var kallt. Himlen var vidsträckt. Den ännu hårda marken bar spår av hovar och trötthet. Stallen behövde repareras. Staketen också. Huvudbyggnaden var stor, enkel, lite sorgsen.

Sedan fick hon syn på hästarna.

Några var praktfulla trots sin ålder. Andra var magra, nervösa, misstänksamma. En stor brun häst haltade lätt. Ett grått sto höll huvudet sänkt. En gammal svart häst betraktade henne länge med ett öga så djupt att det snörpte till i Louises hals.

Ägaren talade om värde, avkastning, underhållskostnader.

Louise hörde nästan ingenting längre.

Hon närmade sig försiktigt det grå stoet. Djuret rörde sig inte. Louise sträckte fram handen utan att först röra vid det. Hon väntade.

Till slut blåste stoet varm luft mot hennes fingrar.

Den varma andedräkten avgjorde allt.

— De ska få stanna här, sade Louise.

Bakom henne gjorde William Lee en anteckning.

— Alla?

— Alla.

— Även de som inte längre går att rida?

Louise vände sig mot honom.

— Framför allt dem.

Ranchen blev snart en fristad.

Hon anställde en veterinär, två hästskötare och en kvinna som var specialiserad på att rehabilitera vanvårdade hästar. Hon lät laga staketen, utvidga vissa hagar och förbättra skydden. Hon vägrade låta platsen bli en mondän sevärdhet. Det här skulle inte bli en arvtagerskas lantliga infall. Det skulle bli en plats för vila.

Hon gav den namnet Ängarna för en andra chans.

Marie-Soleil tyckte att namnet var alltför övertydligt.

— Det låter som en broschyr.

Louise svarade:

— Desto bättre. Hästar läser inte metaforer.

________________________________________

En kväll stod Louise vid staketet och såg den gamla svarta hästen långsamt gå över ängen.

Enligt de gamla måttstockarna dög den inte längre till någonting.

Alltså var den äntligen fri att bara finnas till.

Hon tänkte på Jean.

På vad han skulle ha sagt.

Förmodligen:

— Det är inte lönsamt.

Och sedan, kanske, efter en tystnad:

— Men det är ditt.

Louise log.

Hon hade gett pengar till kvinnorna som stöttat henne. Hon hade räddat sin butik. Hon hade sträckt ut handen till Valombre. Hon hade köpt en fristad åt hästar som annars gick ett ovärdigt slut till mötes.

För första gången på länge föreföll hennes förmögenhet inte bara enorm.

Den föreföll ha fått en riktning.

Långt borta gnäggade en häst. En annan svarade.

Vinden drog över ängarna.

Louise stack handen i fickan och kände åter tygbiten från den fantastiska klänningen.

Hon kramade den varsamt.

Jean Chauvet hade lämnat henne ett imperium.

Hon hade börjat göra en värld av det.

SLUT

Början »