Den morgon då Louise bestämde sig för att resa till Paris hade hon inte sovit.

Hon hade suttit i bakrummet till Tygernas hjärta fram till gryningen, omgiven av skisser, fakturor, glas med kallt te, tygbitar och den där särskilda tröttheten som inte bara kommer från kroppen utan också från en dröm som börjar kosta för mycket.

I skyltfönstret såg den röda klänningen modigare ut än hon.

Det var förödmjukande.

— Till och med mina skyltdockor håller stilen bättre än jag, mumlade hon.

Hon reste sig, gick till disken och öppnade lådan där hon förvarade sammanställningarna. Siffrorna låg där. Fortfarande lika obehagliga. Försäljningen räckte inte. Kunderna kom in, beundrade, pratade, återvände ibland, men inte tillräckligt ofta. Några köpte en sjal som man köper en ursäkt. Andra provade en klänning, betraktade sig länge, upptäckte att de var vackra och gick sedan därifrån med orden:

— Jag ska tänka på saken.

Louise började hata den meningen.

Att tänka på saken i en butik betydde ofta: tack för att jag fick föreställa mig en bättre version av mig själv, men jag lämnar mitt mod kvar i provrummet.

Pascal Pascal var inte till någon hjälp.

Sedan han flyttat in ovanför butiken hade han lyckats bli en oundviklig närvaro. Kunderna lade märke till honom. De anställda talade om honom. Förbipasserande kvinnor gick runt honom eller log mot honom. Han skrev meningar till skyltfönstret och uppförde sig sedan som om butiken numera andades genom hans ord. Han stal inte ur kassan, nej. Han gjorde något värre: han stal atmosfären.

Jean Chauvet kom för sin del förbi då och då för att övervaka hur katastrofen långsamt utvecklades, som en man som nästan hoppades få rätt.

— Jag varnade dig, sade hans blick innan munnen ens öppnades.

Louise vägrade unna honom den tillfredsställelsen.

Den morgonen kom Élodie först. Hon hade på sig en mörkgrön tröja.

Louise lade genast märke till den.

— Var det Pascal som rekommenderade den färgen?

Élodie rodnade.

— Han sade bara att den framhävde min själ.

— Din själ börjar arbeta klockan tio, vill jag påminna dig om.

— Ja, fru Lang.

Sedan tittade Claire in från kaféet intill med två koppar kaffe och en croissant.

— Ni ser ut som om ni har fattat ett farligt beslut.

— Jag åker till Paris.

Claire ställde ner kaffekopparna.

— Där ser man. Jag visste det.

Élodie spärrade upp ögonen.

— Till Paris?

— Ja.

— Hur länge?

— Några dagar. En vecka om det behövs.

— Men butiken då?

— Ni får sköta den.

De båda kvinnorna såg på henne som om hon just hade meddelat att hon anförtrodde dem ett skepp mitt i en storm.

— Jag? frågade Élodie.

— Du, Claire om hon går med på att titta in då och då, och Marie-Soleil när det krävs omöjliga beslut.

— Jag är servitris, påminde Claire.

— Just det. Du kan känna igen kunder som hungrar.

— Efter kläder?

— Efter mod.

Claire betraktade henne en stund och log sedan.

— Det var bra sagt. Du borde skriva det på en skylt.

— Nej. Pascal skulle skriva det bättre, och det skulle göra mig irriterad.

Klockan nio kom Marie-Soleil, inkallad i all hast. Hon lyssnade på planen utan att avbryta, vilket var ovanligt och oroande.

— Paris, sade hon till sist.

— Ja.

— Du ska visa dina skisser?

— Ja.

— För vem?

— För alla som inte kastar ut mig.

— Har du bokat möten?

— Två. Kanske tre. Resten får bli försök.

— Du kan inte sälja dina skisser.

— Jag vet.

— Du kommer att darra.

— Förmodligen.

— Du kommer att klä dig alldeles för formellt för att ge dig själv mod.

— Det är möjligt.

— Du kommer att glömma att du är intressantare än dina egna förklaringar.

Louise suckade.

— Marie, jag behöver praktisk hjälp, inte en intuitiv obduktion.

— Mycket väl. Praktiskt råd: åk.

Louise lyfte blicken.

— Tycker du det?

— Ja. Här kvävs du. Du räknar dina galgar som dödsdömda. I Paris får du åtminstone se om dina modeller kan andas någon annanstans.

— Och butiken?

Marie-Soleil såg sig omkring.

— Den överlever några dagar utan dig. Eller så lär den sig att darra stående.

Louise sade ingenting.

Ovanför dem hördes Pascals steg genom lägenheten. Långsamt. Som om han hade hört.

Naturligtvis hade han hört.

Några minuter senare kom han ner.

Han hade svart skjorta, en vinröd halsduk och en min som om han redan hade blivit sårad.

— Paris, sade han.

— God morgon, Pascal.

— Ni åker till Paris utan att rådfråga mig?

— Jag visste inte att mitt pass behövde er välsignelse.

— Nej. Men er roman kanske gör det.

— Mitt liv är inte er roman.

Han log milt.

— Inte än.

Louise kände genast hur irritationen steg. Han hade en gåva att tränga in i hennes beslut som ett drag under en dörr.

— Jag lämnar butiken åt flickorna, sade hon. Jag reser för att visa mina skisser.

— Utmärkt idé.

Hon hade förberett sig på en invändning. Hans instämmande avväpnade henne.

— Tycker ni det?

— Självklart. Här försvarar ni en butik. Där borta försvarar ni ert namn. Det är farligare. Alltså nyttigare.

— Ni förvånar mig.

— Jag kan vara storsint när det inte kostar något.

Claire fnissade.

Pascal ignorerade henne med sårad värdighet.

— Jag kan skriva ett presentationsbrev åt er.

— Nej.

— Ett kort meddelande.

— Nej.

— En mening.

— Absolut inte.

— Ni har fel. Paris älskar meningar.

— Paris tycker också om människor som kan hålla tyst.

Han lade handen över hjärtat.

— Ett slag under bältet. Men elegant.

Louise gick för att hämta sin kappa.

— Medan jag är borta, Pascal, ska ni inte gå ner och förföra mina kunder. Ni ska inte ge mina anställda råd. Ni ska inte skriva om mina skyltar. Ni ska inte röra skyltfönstret. Och ni ska inte berätta för förbipasserande kvinnor att de har en tragisk hals.

— Det var en uppriktig iakttagelse.

— Det var en förlorad kund.

— Ingen bra kund.

— Det är inte ni som avgör det.

Han bugade.

— Jag ska lyda.

Marie-Soleil stirrade på honom.

— Nej. Ni kommer att tolka lydnaden.

Pascal log.

— Ni känner mig bättre och bättre.

— Det är det som oroar mig.

Louise tog sin skissväska. Den var tung. Alltför tung för några ark. Hon hade stoppat ner månader av stress, stolthet, rädsla och skönhet i den.

I dörren vände hon sig en sista gång mot butiken.

— Élodie, du antecknar varje försäljning. Claire, du tar inte emot leveranser som inte är beställda. Marie, du hindrar Pascal från att bli en officiell sevärdhet.

— Och om Jean kommer? frågade Élodie.

Louise tvekade.

— Säg att jag arbetar.

— I Paris?

— Nej. Säg bara att jag arbetar. Det retar honom ännu mer.

Hon gick ut.

Ute på gatan kändes luften annorlunda.

Inte lättare.

Men vidare.

________________________________________

Paris tog inte emot Louise med fiolmusik.

Paris tog emot henne med en kö i tullen, en alldeles för dyr taxi, en resväska som fastnat i bagageutrymmet och en chaufför som ansåg det nödvändigt att förklara att modet inte längre var vad det en gång varit.

— Numera, madame, vill alla vara originella. Resultatet: ingen är det längre.

Louise svarade utmattat:

— Det är också vad jag fruktar.

Hon hade bokat ett litet rum på ett anspråkslöst hotell i nionde arrondissementet. Heltäckningsmattan hade sett lyckligare resenärer, hissen jämrade sig som en bortglömd gammal skådespelare, men fönstret vette mot en bit zinktak, två skorstenar och en parisisk himmel i en utsökt grå nyans.

Louise lade skissväskan på sängen.

— Nåväl.

Hon betraktade sig själv i spegeln.

Kvinnan som mötte henne hade utmattade drag och mörka ringar under ögonen, men det fanns en ny beslutsamhet kring munnen. Hon hade inte kommit till Paris för att leka turist, även om hon hade lovat sig själv att passera några av modets tempel som man besöker kyrkor.

Nästa morgon började hon på avenue Montaigne.

Skyltfönstren hade det ouppnåeligas fulländade kyla. Klänningarna tycktes inte stå utställda utan bevakas. Försäljerskorna hade rak hållning, precisa leenden och blickar som kunde bedöma priset på en kappa innan den ens passerat dörren.

Louise gick in hos ett första modehus.

Hon bad att få visa sina skisser.

De frågade om hon hade bokat tid.

Hon sade nej.

De log med den där artigheten som stänger en dörr effektivare än ett lås.

På ett andra modehus fick hon ett visitkort.

På ett tredje fick hon lämna en portfolio i receptionen.

På ett fjärde sade man:

— Madame, vi får in oerhört många förslag.

Hon svarade:

— Det kan jag tänka mig.

— Ni kan skicka ert material med posten.

— Jag kommer från Montréal.

— Då kan ni skicka det från ännu längre bort.

Orden var inte elaka. De var bara franska på ett sätt som fick en att vilja lära sig andas annorlunda.

Louise gick ut på gatan, med en väska som kändes tyngre än förut.

Hon gick länge.

Rue du Faubourg-Saint-Honoré. Place Vendôme. Rue Cambon. Hon gick inte in överallt. Ibland nöjde hon sig med att se på skyltfönstren, studera snitten, volymerna, kunderna, de svartklädda männen som öppnade dörrarna, de unga assistenterna som bar klädpåsar som om de transporterade reliker.

Hon lade snabbt märke till de unga männen i modevärlden.

Några var mycket rakryggade, mycket smala, nästan stränga. Andra bar så böljande plagg att det verkade som om de hade vägrat välja mellan kavaj och halsduk, mellan skjorta och blomma. Flera hade ett fullständigt utsökt rörelsemönster. Uttrycksfulla händer. Mjuka röster. Smala axlar. Ett sätt att finnas till som inte bad någon om ursäkt.

Louise betraktade dem utan att göra sig lustig över dem.

Tvärtom.

De verkade fria på ett sätt som rörde henne. Inte fria därför att livet var lätt för dem, nej. Fria därför att de hade gjort sin olikhet till en stil. De dolde inte sin sårbarhet. De bar den som en skärningslinje i ett plagg. En elegans. En signatur.

I en ateljé nära Marais såg hon en ung man med blekt hår gå genom rummet med en rulle rosa tyll över axeln. Han rörde sig som en trött men lycklig prins. En annan, äldre, med handlederna täckta av tunna armband, rättade med en exakt rörelse till hur en ärm föll på en skyltdocka.

Louise tänkte:

— De har rätt att vara mer påhittade än jag.

Den tanken följde henne hela dagen.

________________________________________

På tredje dagen hade hon redan förlorat en del av sitt självförtroende.

Hon talade för fort när någon gav henne tio minuter. Hon förklarade sina modeller i stället för att låta dem andas. Hon sade ”det är bara en idé” innan någon ens hunnit bedöma idén. Hon förminskade det hon kommit för att sälja. Hon bad nästan om ursäkt för att hon hade talang.

På ett haute couture-hus som hette Maison Valombre träffade hon äntligen någon som tog sig tid att titta på hennes skisser.

Valombre låg i en diskret byggnad på en liten gata nära place des Victoires. Ingenting pråligt på fasaden. En mässingsskylt. En svart dörr. En porttelefon. Innanför fanns en stentrappa, vita väggar, blombuketter utan påträngande doft och en tystnad som hörde till ett välbetalt arbete.

Hon fick vänta i ett rum där fyra stolar såg ut att vara dyrare än hennes flygbiljett.

Sedan kom en smal kvinna med kort hår, mörka glasögon och en mapp under armen in.

— Fru Lang?

— Ja.

— Solange Arvay. Chef för den kreativa ateljén.

Louise reste sig för hastigt.

— Angenämt.

Solange Arvay visade henne att hon skulle sitta.

— Visa mig.

Louise öppnade sin portfolio.

Den här gången försökte hon hålla tyst.

Solange granskade skisserna en efter en. Hon log inte. Kommenterade nästan ingenting. Då och då flyttade hon ett ark, återvände till det föregående och dröjde vid en krage, en ärm, en sned linje.

— Ni har handlag, sade hon till slut.

Louise kände hjärtat slå fortare.

— Tack.

— Men ni ursäktar er för mycket.

— I mina teckningar?

— I sättet ni presenterar dem på. Det låter som om ni ber om förlåtelse innan ni ens får finnas till.

Louise visste inte vad hon skulle svara.

Solange dröjde vid klänningen L’Échappée.

— Den här.

— Ja.

— Har ni sytt den?

— Inte än.

— Varför?

— Brist på tid. Och kanske pengar.

— Dåligt svar. Resurserna kommer efter handlingen. Inte alltid, men man måste tro det om man vill överleva i det här yrket.

Hon stängde portfolion.

— Jag kan inte lova er något.

Louise kände hur orden föll tungt över hennes axlar.

— Jag förstår.

— Nej. Ni förstår inte. Jag säger att jag inte kan lova något, inte att ni är ointressant för mig.

Louise höjde blicken.

Solange tog ett kort och lade det på portfolion.

— Lämna en kopia av tre modeller. Den här. Den där. Och den snedskurna klänningen.

— L’Échappée.

— Namnet är en aning litterärt.

— Jag vet.

— Behåll det ändå. Löjliga namn säljer ibland bättre än bra.

Louise skrattade nervöst.

— Hur länge stannar ni i Paris?

— Några dagar till.

— Kom tillbaka i morgon sent på eftermiddagen. Inte före. Inte efter.

— Tack. Verkligen.

— Tacka mig inte så mycket. Det är tröttande.

Louise lämnade rummet med en försiktig glädje. Inte en seger. En tråd. Men en tråd var bättre än tomheten.

I entréhallen såg hon, just när hon skulle gå, ett litet anslag uppsatt vid personalingången.

MAISON VALOMBRE

SÖKER ATELJÉASSISTENT (ASSISTANT D’ATELIER)

Diskret närvaro, sinne för detaljer, kan börja omedelbart.

Anmälan i receptionen.

Louise läste det en gång.

Sedan två.

Assistant.

Inte assistante.

Hon stod orörlig.

I samma ögonblick kom två unga män ut ur en korridor, lastade med klädpåsar. Den ene hade vida byxor, lackskor och en elfenbensvit blus med knuten krage. Den andre bar en figursydd kavaj, mycket lätt sminkade ögon och en gammal brosch på slaget. De diskuterade livligt, skrattade, rättade varandra om en nyans av satin, försvann, återkom och gick iväg igen. De var inte löjliga. De var inte utklädda. De var i sitt rätta element.

Ännu bättre.

De verkade lyckliga.

Inte med någon enfaldig lycka. Med en lycka som kom ur precision. Ur att befinna sig just där deras gester, deras smak, deras olikheter blev användbara.

Louise såg på anslaget.

Sedan på sin spegelbild i dörrens glasruta.

Hon hade ägnat hela livet åt att vara seriös, åt att lugna männen, bankirerna, leverantörerna, Jean och de tveksamma kunderna. Hon hade lärt sig att bli trovärdig. Välvårdad. Rak. Kvinnlig, men inte för mycket. Konstnärlig, men solvent. Djärv, men presentabel.

Tänk om hon för en gångs skull skulle behöva ta sig in på ett annat sätt?

Inte som Louise Lang, orolig ägare till en butik i Montréal.

Som någon annan.

En vansinnig, oförsiktig, nästan barnslig idé öppnade sig inom henne.

Hon slog bort den.

Den kom tillbaka.

Hon tänkte på Pascal.

På hans mantel, hans hatt, hans förhatliga sätt att göra dräkten till ett tillstånd att ta sig friheter.

För första gången undrade hon om hennes misstag var att hon hade låtit andra ha ensamrätt till det teatrala.

— Nej, mumlade hon. Det där tänker jag inte göra.

Vilket i en utmattad kvinnas mun ibland betydde: jag kommer förmodligen att göra det.

________________________________________

På kvällen tömde Louise sin resväska i det lilla hotellrummet.

Hon radade upp kläderna på sängen.

En svart kavaj. Ett par raka byxor. En vit skjorta. En mörk halsduk. Platta skor. En lång kappa. Ingenting manligt i strikt bemärkelse. Men tillräckligt för att skapa en tvetydig silhuett om hon suddade ut vissa linjer, satte upp håret och gjorde sina rörelser en aning stramare.

Hon såg sig i spegeln.

— Det är löjligt.

Hon tog av sig örhängena.

— Fullständigt löjligt.

Hon drog håret bakåt, fäste det lågt och gömde sedan hårmassan under en liten hatt som hon köpt samma eftermiddag i en secondhandbutik i Marais.

— Jean skulle säga att det är patetiskt.

Hon knöt halsduken så att den bröt av halsens mjuka linje.

— Pascal skulle säga att det är en rollfigur.

Hon tog på sig den svarta kavajen.

— Marie-Soleil skulle säga att jag ömsar skinn.

Hon sminkade sig knappt alls, men ritade om ögonbrynen, förstärkte en skugga och suddade ut läpparnas kontur. Ansiktet förändrades. Inte nog för att bli en man. För mycket för att fortfarande vara alldeles Louise.

Hon försökte gå.

För mycket Louise.

Hon försökte igen. Mindre höftrörelser. Mer kantighet. Ingen karikatyr. Bara annorlunda. En ny återhållsamhet. Ett sätt att inte bjuda på ansiktet före sin närvaro.

Hon tänkte på assistenterna på Maison Valombre.

På deras fria elegans.

På intrycket av att de hade erövrat rätten att finnas till genom att förfina sin egenart.

Louise öppnade sin almanacka.

På ett tomt blad skrev hon:

Louis Lang.

Hon betraktade förnamnet.

För enkelt.

Hon lade till:

Louis Langel.

Nej.

Louis Lange.

Bättre.

Ett namn som liknade hennes utan att erkänna det.

Hon mumlade:

— God dag. Jag kommer angående tjänsten som ateljéassistent.

Hennes röst var för ljus.

Hon försökte igen, mörkare.

— God dag. Jag kommer angående tjänsten som ateljéassistent.

Hon log mot sin vilja.

I spegeln log Louis Lange tillbaka.

Inte riktigt en man. Inte en utplånad kvinna. Ett knep. En hemlig passage. En gestalt skör nog för att ta sig in där Louise Lang kanske inte hade vågat insistera.

Hon lade handen på sin skissväska.

— I morgon prövar vi lyckan.

Sedan lade hon sig utan att genast klä av sig, som om själva avtagandet av dräkten redan riskerade att få djärvheten att försvinna.

Innan hon somnade tänkte hon på Tygernas hjärta.

På Élodie, Claire, Marie-Soleil.

På Jean, som säkert höll på att formulera en förebråelse mot hennes frånvaro.

På Pascal, som kanske redan hittade på en historia om henne.

Hon satte sig hastigt upp.

Pascal.

Han skulle förstå alltför snabbt. Han skulle ana förvandlingen. Han skulle göra den till en scen. En symbol. En fälla.

Louise släckte lampan.

— Han ska bara våga stjäla det här från mig, mumlade hon i mörkret.

I det trånga rummet svarade inte Paris.

Men där ute, någonstans på gatorna där skyltfönstren ännu drömde om tyger, fortsatte modet att hålla vakt som ett elegant vilddjur.

SLUT PÅ KAPITEL IV

Nästa »