Louise borde ha sagt nej.

Det visste hon i samma ögonblick som Pascal Pascal lade sin hatt på disken i Tygernas hjärta, som om han lade fram ett bevis på ödets ingripande.

— Jag kom för lägenhetens skull, upprepade han.

Meningen lät enkel. Det var den inte. Hos Pascal förblev ingenting enkelt särskilt länge. En upplysning blev ett förebud, ett misstag en legend, en moralisk skuld ett kapitel i en roman.

Louise lade armarna i kors.

— Söker ni verkligen bostad?

— Sedan flera år.

— Då är ni en synnerligen dålig bostadssökare.

— Eller mycket tålmodig.

— Eller mycket kräsen.

— Jag skulle snarare säga att jag väntade på rätt tak över huvudet.

Marie-Soleil, som stod vid sjalarna, höll tillbaka ett leende. Claire och Pierrette, som i tjugo minuter hade påstått att de måste återvända till kaféet, rörde sig inte en centimeter. Till och med skyltdockorna i fönstret tycktes luta sig mot samtalet.

Louise pekade mot dörren.

— Annonsen sitter där av misstag. Hyresvärden skulle ta bort den.

— En annons som satts upp av misstag är ofta uppriktigare än en inbjudan.

— Talar ni alltid så där?

— Bara när jag är försvarslös.

— Märkligt. Jag skulle snarare ha sagt: när ni försöker ta er förbi en stängd dörr.

Han böjde lätt på huvudet, nästan beundrande.

— Ni tillskriver mig stor skicklighet.

— Jag tillskriver er många avsikter.

Pascal log.

Leendet var milt, nästan ödmjukt. Men Louise kände att någon förde anteckningar bakom det där leendet. Inte med penna. Med en mer svårgripbar intelligens. Han betraktade inte bara butiken. Han bedömde människorna. Avstånden. Tvekan. Svagheterna.

Jean skulle ha sett lägenheten som en investering. Pascal ville inta den som man intar en scen.

— Ni kan vara lugn, sade han. Jag är en mycket diskret hyresgäst.

Claire hostade.

Pierrette himlade med ögonen.

Pascal vände sig mot dem.

— Vadå?

— Diskret? upprepade Pierrette. Du?

— Jag sade mycket diskret, inte osynlig.

— Du bär mantel på en kvartersrestaurang.

— Just det. Jag samlar min extravagans i kläderna för att inte sprida ut den överallt annars.

— Det fungerar inte, sade Claire.

Louise kunde inte låta bli att skratta. En sekund. Bara en. Men Pascal såg det. Han tog skrattet som en uppmuntran.

— Ni ser, fru Lang, vädjade han genast. Jag är ofarlig. Löjlig ibland. Fattig ofta. Men ofarlig.

Louise stelnade till.

Han hade just spelat ut sitt favoritkort: att förminska sig själv för att avväpna andra.

— Människor som kallar sig ofarliga gör mig vaksam.

— Klok reflex.

— Ni förbättrar inte er sak.

— Tvärtom. Jag föredrar att ge er rätt innan ni behöver försvara er mot mig.

Repliken var lysande. Alltför lysande. Den gav Louises misstro något nästan ädelt, samtidigt som Pascal själv framstod som en klarsynt och uppriktig man. Han förlorade och vann i samma rörelse. Där låg hans styrka.

Marie-Soleil kom långsamt närmare.

— Ni är författare, har jag hört?

— I princip.

— Publicerad?

Louise höll på att le. Marie-Soleil hade tryckt på exakt samma ömma punkt som på kaféet samma morgon.

Pascal förde handen till hjärtat.

— Ni också?

— Jag också vadå?

— Tycker ni också om att slå män där de förvarar sina manusutkast?

— Jag vill veta vem jag talar med.

— Nåväl, ja, jag är författare. Nej, jag är inte publicerad. Och ja, den motsägelsen följer mig som en mager hund.

— En mager hund kan också bitas, sade Marie-Soleil.

Pascal stirrade på henne. Den här gången kom hans leende långsammare.

— Ni är farlig.

— Nej. Jag iakttar.

Louise såg tacksamt på sin väninna. Marie-Soleil hade den gåvan: hon kunde säga något egendomligt och ändå träffa mitt i prick.

Pascal vände sig åter till Louise.

— Låt mig titta på lägenheten. Bara titta. Om den inte passar försvinner jag från er tröskel och från er förmiddag.

— Lovar ni?

— Jag lovar att försvinna från er tröskel.

— Men inte från min förmiddag?

— Fru Lang, ni har redan fläckat ner min genom att vägra förlåta mig.

— Det var ni som fläckade ner min klänning.

— Ni ser. Vi har redan ett gemensamt förflutet.

Louise tänkte svara. Dörrklockan pinglade. En kund kom in. Sedan en till. Invigningen fortsatte trots de katastrofer som redan försökte flytta in.

Hyresvärden, som hon fick tag i per telefon, gick med på en snabb visning. Han var förtjust. Alltför förtjust. Av hans ton att döma var varje hyresgäst utan hund, utan trumset och utan färsk konkurs en välsignelse.

Pascal hade ingen hund. Vad trummorna beträffade svor han att han aldrig känt någon rytmisk kallelse. Om konkursen svarade han att hans fattigdom var alltför konstant för att kunna rasa samman.

En timme senare gick han uppför trappan bakom Louise.

Lägenheten ovanför butiken var större än hon hade föreställt sig. Ett smalt vardagsrum mot gatan, ett ljust sovrum, ett litet och något ålderstiget kök, golv som knarrade med värdighet och ett fönster på baksidan med utsikt över tak, trappor, några elledningar och en bit himmel.

Pascal gick runt under tystnad.

Den tystnaden oroade Louise mer än hans repliker.

Han drog handen över en fönsterkarm. Stannade mitt i vardagsrummet. Lyssnade på golvet under sina fötter. Sedan böjde han sig en aning, som om rummet hade talat till honom sedan länge.

— Nå? frågade Louise.

— Här skulle jag kunna skriva.

— Det är ingen hyresreferens.

— Nej. Det är allvarligare än så.

Han gick fram till fönstret mot gatan. Därifrån syntes den förgyllda skylten till Tygernas hjärta, spegelvänd i rutan.

— Jag skulle också kunna hålla ett öga på er skylt.

— Den behöver ingen bevakning.

— Allt som glänser lockar kråkor.

Louise suckade.

— Herr Pascal, jag vet aldrig om ni smickrar mig, hotar mig eller förbereder en replik.

— De tre går alldeles utmärkt att förena.

Han såg på henne. Mindre teatraliskt den här gången. Nästan rättframt.

— Jag behöver den här lägenheten.

— Varför just den här?

— Därför att den ligger ovanför er butik.

— Det var ett mycket dåligt svar.

— Det är det enda ärliga.

Hon tog ett steg tillbaka.

— Ni känner mig inte.

— Nej. Men vi har redan träffats.

— Ni spillde kaffe på mig.

— Det var vårt första samarbete.

— Samarbete?

— Ni gav mig en scen. Jag gav er en fläck. Inte riktigt likvärdigt, det medger jag.

Louise höll ansiktet strängt. Hon ville gå ner, stänga dörren, ringa hyresvärden igen och förklara att den här hyresgästen inte var lämplig. Men en del av henne, mer nyfiken än försiktig, undrade vad mannen egentligen var gjord av.

Han var inte vacker i vanlig mening. Kanske för kort, alltför insvept i sin egen person, alltför medveten om sin verkan. Men han hade utstrålning. En oroande utstrålning. Det verkade som om han ständigt var nära att falla och ändå alltid landade precis där han ville.

— Kommer ni att betala hyran?

— Ja.

— I tid?

— Så ofta som möjligt.

— Dåligt svar.

— Då säger jag ja.

— Kommer ni att skrämma bort mina kunder?

— Varför skulle jag göra det?

Louise såg länge på honom.

— Det vet jag inte. Och det är just det som stör mig.

Pascal höjde högra handen som inför en domstol.

— Jag svär högtidligen att inte avsiktligt skada Tygernas hjärta.

Ordet avsiktligt hängde kvar i luften.

Louise märkte det.

— Ni är omöjlig.

— Jag är tillgänglig.

Hon borde ha sagt nej.

Hon sade:

— Jag ska tala med hyresvärden.

Pascal bugade lätt.

— Ni kommer inte att ångra er.

Vilket, i vissa mäns mun, ofta betyder: ni kommer att ångra er för sent.

________________________________________

De första veckorna såg allt bra ut för Tygernas hjärta. Åtminstone på ytan.

Skyltfönstret drog blickarna till sig. Kunderna kom in för att känna på tygerna, ställa frågor, ge beröm och lova att återvända. Louise tog emot varje vänlig kommentar som ett litet mynt i en osynlig spargris.

Men beröm betalade inte hyran.

Försäljningen var fortfarande skör.

Alltför många kvinnor tvekade. Alltför många tyckte att klänningarna var underbara men väntade på rätt tillfälle. Alltför många kom tillbaka med en väninna för att visa henne en kavaj och gick sedan därifrån tillsammans, rikare på en entusiasm som inte kostat dem något.

Louise fortsatte att le. Hon slog omsorgsfullt in de få inköpen. Hon besvarade frågor. Antecknade storlekar som efterfrågades. Ändrade skyltfönstret var tredje dag. På kvällarna satt hon ensam bakom den stängda kassan och gick igenom bokföringen.

Siffrorna hade mindre takt än kunderna.

De sade: var försiktig.

Sedan: ännu försiktigare.

Sedan: det här kommer inte att räcka.

Jean tittade in en tisdagseftermiddag, tre veckor efter invigningen. Han kom med sin dyra parfym, mobilen i handen och den där självsäkerheten som fick varje rum att känna sig inspekterat.

— Det är fint, sade han.

Louise höll på att ordna blusar.

— Tack.

— Mycket fint. Kanske för fint.

— För fint?

— För personligt. Kunderna måste kunna se sig själva här. Nu märks din känslighet väldigt tydligt.

— Det är min butik.

— Just det. En butik måste tillhöra dem som handlar där, inte bara henne som drömmer.

Hon lade långsamt tillbaka blusen på ställningen.

— Kom du hit för att uppmuntra mig eller rätta mig?

— Bådadera, om du är klok.

Jean lät blicken vandra genom lokalen. Han rörde vid en prislapp.

— Du borde sänka vissa priser.

— Det kan jag inte.

— Du har inte råd att låta bli att sälja.

— Jag har just börjat.

— Du gör av med pengar.

— Jag investerar.

— Ord förändrar inte siffrorna i kolumnerna.

Hon svarade inte. Han hade rätt, vilket gjorde honom ännu mer irriterande.

— Jag kan presentera dig för någon, fortsatte han. En marknadsföringskonsult. Mycket effektiv.

— Det har jag inte råd med.

— Jag kan lägga ut pengarna åt dig.

— Nej.

— Louise.

— Nej, Jean.

Hans ansikte slöt sig en aning. Inte mycket. Jean var alltför vältränad i att dölja sitt missnöje för att visa det genast.

— Föredrar du att misslyckas av stolthet?

— Jag föredrar att inte stå i ännu större skuld till dig.

Han log.

— Du är redan skyldig mig mycket.

Orden drog genom butiken som en kall vindpust.

I samma stund hördes steg i den inre trappan. Pascal var på väg ner.

Han dök upp vid bakdörren med en tekopp i handen, klädd i en lång svart väst som fick honom att likna en avfallen präst som misslyckats med en operakarriär.

— Vilken förtjusande formulering, sade han.

Jean vände sig om.

— Ursäkta?

— ”Du är redan skyldig mig mycket.” Beundransvärt. Man hör en fordringsägares ömma kärlek i de orden.

Louise slöt ögonen.

— Pascal …

— Jag tiger.

— Och ni är …? frågade Jean.

— Hyresgästen ovanför.

— Jaså. Poeten.

— Jaså. Herr Förskott.

Jean kisade.

— Vi har träffats förut.

— Genom en glasruta. Ni hade en mycket vältalig hand på nedre delen av fru Langs rygg.

Louise ingrep genast.

— Pascal, nu räcker det.

Han sänkte huvudet.

— Förlåt. Jag förväxlar ibland uppriktighet med onödig utsmyckning.

Jean log i sin tur, men det var inget lättsamt leende.

— Louise, nu förstår jag bättre varför du avböjer mina råd. Du får ju råd av en man som går ner i morgonrock under öppettid.

— Det är ingen morgonrock, sade Pascal. Det är en tragisk väst.

— Den är framför allt föga affärsmässig.

— Där är ni ju expert.

Männen såg på varandra.

Louise kände att något farligt tog plats mellan dem. Jean var arrogant men rättfram. Pascal verkade roa sig med att få andras arrogans att snubbla för att bättre dölja sin egen.

— Jean, sade hon, vi talar om det senare.

— Naturligtvis.

Han tog upp sin telefon igen, lutade sig mot henne och gav henne en kyss på kinden som liknade en namnteckning.

— Tänk på saken. Stolthet kostar.

Han gick.

Pascal väntade tre sekunder.

— En charmerande ung man. Man får lust att sälja honom en slips så att han kan strypa sig med elegans.

Louise vände sig mot honom.

— Skulle inte ni arbeta?

— Jag lyssnade på affärstystnaden.

— Ni tjuvlyssnade genom golvet.

— Golvet är tunt. Jag är oskyldig.

— Det är ni sällan.

Han såg rörd ut.

— Ni gör framsteg.

— Mot vad?

— Klarsyn.

Louise stirrade på honom, utom sig av irritation.

— Pascal, min butik går inte så bra som jag hoppades. Jag behöver lugn. Allvar. Kunder. Inte orddueller mitt bland klädställningarna.

— Jag kan hjälpa till.

— Nej.

— Ni har inte ens hört mitt förslag.

— Det är därför jag kan svara snabbare.

— Jag skulle kunna skriva en liten text till skyltfönstret. Något återhållsamt. Elegant. ”Klänningar döljer inte kvinnorna, de avslöjar ett sätt att gå.”

Louise tystnade mot sin vilja.

Meningen var vacker.

Alltför vacker.

— Ni ser, sade Pascal. Jag kan vara till nytta.

— Det är just det som oroar mig.

________________________________________

På kvällarna, när butiken tömdes, tecknade Louise.

Hon stängde kassan, släckte en del av belysningen, låste dörren och slog sig ner vid disken med sina pennor, papper, tygprover och en kopp te som hon nästan alltid glömde att dricka.

Att teckna gav henne ro.

Siffrorna sade att hon måste sälja. Tygerna påminde henne om varför hon hade börjat.

Hon drog långa linjer, formade midjor, ärmar, kragar, veck. Vissa klänningar uppstod som svar. Andra som avvisanden. När Jean oroade henne ritade hon raka, precisa, nästan obarmhärtiga dräkter. När Pascal irriterade henne ritade hon ledigare, farligare klänningar, som om hon ville skapa plagg som kunde undkomma männen som kommenterade dem.

En kväll fann Marie-Soleil henne där, böjd över ett ark.

— Är du kvar än?

— Jag stänger snart.

— Det har du sagt i en vecka.

Louise lyfte inte blicken.

— Titta.

Hon vände skissen mot väninnan.

Klänningen var egendomlig. Snittet såg enkelt ut vid första anblicken, men genom det löpte en sned, nästan hemlig rörelse. Tyget tycktes skifta med ljuset. Återhållsamt framifrån, oroande i profil.

Marie-Soleil satte sig långsamt.

— Den där måste du sy upp.

— Jag har inte tid.

— Just därför. Gör det.

— Marie, jag har räkningar, lådor, lager, kunder som beundrar utan att köpa och Jean som talar till mig som om jag vore en illa skött filial till hans ego.

— Och Pascal?

Louise suckade.

— Pascal pratar med alla.

— Det är hans yrke.

— Hans yrke är att vara författare.

— Nej. Hans yrke är att ta sig in.

Louise höjde till sist ögonen.

— Ta sig in?

— I samtal. I tystnader. I sår. I butiker. I lägenheter ovanför butiker. I tankarna hos kvinnor som borde sova.

— Du överdriver.

— Kanske. Men han ser på dig som en man som redan börjat använda dig i en mening.

Louise sänkte blicken mot skissen.

— Jag vet.

— Och gillar du det?

— Nej.

En tystnad.

— Lite, erkände hon.

Marie-Soleil nickade utan att döma.

— Var då försiktig. Jean vill äga dig. Det är tungt, men synligt. Pascal vill göra dig till en berättelse. Det är lättare. Det är värre.

Louise svarade inte på länge.

Ovanför dem hördes steg genom lägenheten. Pascal gick omkring. Eller skrev medan han gick. Eller förberedde en entré. Sedan han flyttat in var butiken aldrig längre helt tyst.

— Den här klänningen, sade Louise, ska jag kalla L’Échappée.

— Bra titel.

— Det är ingen titel. Det är en modell.

— Hos dig flyter de två ihop.

Louise log svagt.

Sedan pinglade dörrklockan.

Hon ryckte till.

— Jag hade låst.

Pascal kom in från bakrummet via den inre trappan. Han hade ett papper i handen.

— Jag har skrivit texten till skyltfönstret.

— Jag bad er inte om det.

— Jag vet. Det gav mig större frihet.

Marie-Soleil reste sig.

— God kväll, herr hyresgäst.

— God kväll, fru farliga intuition.

Han lade papperet framför Louise.

Hon ville inte läsa.

Hon läste.

”TYGERNAS HJÄRTA

För dem som inte bara söker en klänning utan ögonblicket då deras silhuett förenas med deras mod.”

Louise förbannade sig själv för att hon gillade meningen.

— Det är för litterärt.

— Stryk ”bara”.

— Varför?

— För att jag just lade märke till det.

— Rättar ni er egen svulstighet?

— Sällan. Passa på.

Marie-Soleil läste också.

— Det är bra.

— Tack.

— För bra.

Pascal log.

— Det liknar en uppriktig komplimang.

— Nej. En varning.

Han låtsades inte förstå. Det var en annan av hans färdigheter.

Louise vek ihop papperet.

— Jag ska tänka på saken.

— Ni kommer att använda den.

— Var inte så säker på er sak.

— Jag är bara säker på de meningar som får er att tystna.

Han hade stuckit till henne. Mjukt. Exakt.

Marie-Soleil såg det. Louise också.

Men Pascal hade redan tagit ett steg tillbaka, som om han bara hade lagt ner en blomma.

— God natt, mina damer. Jag återvänder till mina ruiner.

Han gick uppför trappan.

Marie-Soleil väntade tills stegen tystnat.

— Ser du?

— Ja.

— Han provocerar dig och drar sig sedan undan innan någon kan anklaga honom.

— Jag ser.

— Och du kommer ändå att använda hans text.

Louise såg på papperet.

— Kanske.

________________________________________

Texten sattes upp i skyltfönstret nästa dag.

Den fick omedelbar effekt.

Kvinnor stannade för att läsa. Några log. Några gick in av nyfikenhet. Två kunder köpte sjalar. En tredje provade en klänning utan att köpa den, men återkom dagen därpå med sin syster.

Louise borde ha varit överlycklig.

Det var hon.

Hon borde också ha varit mer misstänksam.

Pascal förstod snabbt tröskelns makt.

Varje morgon gick han ner till herr Prahallis kafé och kom sedan långsamt tillbaka förbi Tygernas hjärta. Han hälsade på skyltfönstret. Ibland rättade han till den lilla skylten med sin text, som om han var dess väktare. Han låtsades hjälpa till.

Men han hjälpte till på sitt eget sätt.

Det vill säga genom att först dra uppmärksamheten till sig själv och sedan, om han var på det humöret, rikta den mot butiken.

— Madame, sade han till en elegant förbipasserande, förlåt att jag tränger mig på. Er kappa förtjänar ett samtal med den där blå klänningen.

— Ursäkta?

— Var inte orolig, jag säljer ingenting. Jag är bara vittne till en möjlig harmoni.

De som hade bråttom undvek honom.

De nyfiknaste stannade.

De mest romantiska log.

Han kunde skilja dem åt.

Snart började han hejda kvinnor framför butiken med en metafysisk inkastares obesvärade sätt. Han lovordade en ärm, en färg, ett tyg, men slutade nästan alltid med att tala om sig själv. Om sin roman. Om sin fattigdom. Om den fläckade klänningen. Om ödet. Ibland om Louise, med tillräckligt mycket finkänslighet för att verka respektfull och tillräckligt stor envishet för att bli påträngande.

Vissa kunder kom in roade.

Andra gick därifrån irriterade.

En mycket elegant kvinna, som först hade verkat intresserad av en elfenbensvit kappa, vände på klacken efter att Pascal förklarat:

— Ni rör er som en hjältinna som ännu inte känner till tragedin i sin hals.

Hon såg iskallt på honom.

— Och ni, min herre, uppträder med en självsäkerhet som bara en man som ännu inte upptäckt det löjliga i sin mun kan ha.

Kvinnan gick.

Louise hade sett allt från kassan.

Hon gick genast ut.

— Pascal!

Han vände sig om och spelade förvånad.

— Ja?

— Ni skrämde just bort en kund.

— Kanske. Men vilket svar! Hon hade ett underbart temperament.

— Jag säljer inte temperament. Jag säljer kläder.

— Just det. Hon skulle inte ha köpt något. Alltför väl rustad.

— Det vet ni ingenting om.

— Jag kan läsa silhuetter.

— Ni läser framför allt det som passar er.

Den här gången log han inte genast.

— Föredrar ni att jag slutar?

— Ja.

— Mycket väl.

Han tog av sig hatten, bugade och korsade gatan mot kaféet som en förorättad skådespelare som lämnar en usel scen.

Louise gick rasande in igen.

Där inne stod Élodie, en ung kvinna som Louise nyligen anställt på deltid, och rättade till galgar med ett drömmande leende.

— Vad ler du åt?

— Ingenting.

— Élodie.

— Herr Pascal är rolig.

Louise anade ett nytt problem.

— Har han pratat med dig?

— Lite.

— När?

— I går. Och i morse. Han säger att jag har pianisthänder och borde bära mörkgrönt för att framhäva min själ.

Marie-Soleil, som hade kommit för att hjälpa till under eftermiddagen, lyfte långsamt huvudet.

— Din själ?

Élodie rodnade.

— Det var vackert sagt.

Louise slöt ögonen.

Pascal hade inte nöjt sig med kunderna.

Han hade börjat uppvakta hela butikens atmosfär.

Några dagar senare kom Claire in skrattande med en papperslapp i handen.

— Er poet lämnade det här åt mig på en servett.

Louise tog servetten.

”Claire, ni bär kaffekoppar som andra bär med sig krigsnyheter.”

— Skriver han till dig nu också?

— Å, han skriver till allt som rör sig. Oroa dig inte. Men han frågade om jag trodde att Pierrette var en tragedienne som hindrats från att slå igenom.

— Och vad svarade hon?

— Att det framför allt var svårt för henne att arbeta när han kom in på kaféet.

Louise skrattade inte.

Problemet var att Pascal var omtyckt.

Inte av alla. Inte under lång tid. Inte på något entydigt sätt. Men han väckte känslor. Han smickrade. Han fick kvinnorna att känna sig, ibland behagligt och ibland irriterande, som om de plötsligt betraktades som betydelsefulla romanfigurer. Han delade ut uppmärksamhet som andra delar ut visitkort.

Och varje gång förlorade Louise lite av kontrollen över sin egen scenbild.

En kund frågade:

— Är det där er man?

En annan:

— Arbetar mannen med fjädern här?

En tredje:

— Jag kommer tillbaka när han inte står framför dörren.

De sista orden stannade länge i Louises tankar.

För siffrorna fortsatte att tala.

Vissa dagar steg försäljningen för att sedan falla igen. Fler kunder kom in, men många köpte ingenting. Några kom för att få se den märklige mannen. Andra undvek honom. Ja, butiken blev känd, men på ett sätt som Louise inte själv hade valt.

Tygernas hjärta riskerade att bli Pascal Pascals teater.

Och hon själv dess scenägare.

En kväll kom Jean in utan förvarning.

Han fann Louise sittande vid disken, omgiven av skisser. Hon tecknade frenetiskt. Klänningen L’Échappée fanns redan i tre varianter. En kort. En lång. En svart med ljust slag. Hon tecknade inte längre bara för att skapa. Hon tecknade för att slippa skrika.

Jean tog upp ett ark.

— Är det här nytt?

— Ja.

— Det är inte vad som är lättast att sälja.

— Jag vet.

— Varför slösar du då med tiden?

Hon tog varsamt tillbaka arket ur hans hand.

— Därför att det är det enda som hindrar mig från att förlora förståndet.

Jean betraktade skisserna och sedan den nästan tomma butiken.

— Louise, vi måste tala allvar.

— Jag lyssnar.

— Fortsätter det så här klarar du dig inte i sex månader.

Hon svarade inte.

— Jag kan hjälpa dig, fortsatte han.

— På vilka villkor?

— Varför talar du alltid om villkor?

— Därför att till och med ömheten har villkor med dig.

Han log sorgset, men ögonen förblev kalla.

— Jag skulle kunna ta en större andel. Omstrukturera. Ge butiken en ny position på marknaden. Skära bort det onödiga.

— Skära bort?

— Den alltför personliga stilen. De omöjliga modellerna. Texterna i skyltfönstret. Poeten.

Hon höjde blicken.

— Pascal har ingenting med det här att göra.

Jean skrattade till.

— Tvärtom. Han har redan alldeles för mycket med det att göra. Den mannen skadar ditt anseende.

— Mitt anseende intresserar dig bara för att det kan tjäna ditt eget.

— Och han då? Vad tror du att han tjänar? Konsten? Poesin? Han utnyttjar dig, Louise. Han utnyttjar din butik, ditt ljus, ditt namn. Han kommer att förvandla dig till en bifigur i sin lilla mytologi.

Hon svarade inte.

Den här gången hade Jean träffat rätt.

Och det förargade henne nästan lika mycket som om Pascal hade ljugit.

— Du borde stänga i två dagar, fortsatte Jean. Tänka om helt. Jag kan ordna hit någon.

— Nej.

— Tänker du vara så envis?

— Ja.

— Kom då inte gråtande om Tygernas hjärta blir ett dyrt infall.

Han lämnade butiken.

Louise blev ensam kvar.

Ovanför henne gick Pascal omkring.

På gatan körde bilar förbi.

På disken låg hennes skisser som om de väntade på att hon skulle välja mellan försiktighet och envishet.

Hon tog en penna.

Längst ner på ett nytt ark skrev hon:

KLÄNNING FÖR EN KVINNA SOM VÄGRAR STÄNGA.

Sedan började hon teckna.

Länge.

Mycket länge.

När hon äntligen lyfte huvudet var skyltfönstret svart. I spegelbilden såg hon sitt eget ansikte, trött men fortfarande rakryggat. Bakom henne, i den inre trappan, kom en skugga ner.

Pascal.

Han stannade i skuggan.

— Ni arbetar sent.

— Och ni spionerar sent.

— Jag skriver.

— Om mig?

En tystnad.

— Inte bara.

Hon vände sig långsamt om.

— Gå ut ur min butik, Pascal.

Han rörde sig inte genast.

— Jag kan rädda er.

Orden föll lågt, nästan ömt.

Louise kände en rysning av vrede.

— Det är precis därför ni är farlig.

— För att jag vill hjälpa er?

— För att ni kallar det att ”rädda” när ni egentligen bara vill ta er ännu längre in.

Pascal stod orörlig. För första gången fann han inte genast en formulering som kunde få honom att framstå i vacker dager.

Sedan log han.

Ett sorgset leende. Väl valt.

— God natt, Louise.

Han gick upp igen.

Hon blev ensam med sina skisser, sina skulder, sina klänningar och denna märkliga visshet: Jean kunde av kalkyl få hennes butik att slå igen, men Pascal kunde få den att dö genom att låtsas skänka den en själ.

SLUT PÅ KAPITEL III

Nästa »