En helg i slutet av hösten. Ett kallt, nästan isande regn vräkte ner över den anspråkslösa bruksorten Joujou City, en stad som hade vuxit upp som en svamp ur jorden.

Joujou City hade byggts kring en leksaksfabrik och kunde nu förefalla ha upphört att existera. Fabriken, som låg mitt i staden, hade slagit igen efter sin besynnerlige ägares tragiska död … Henri Toutrec, mannen som en enda natt hade skissat upp stadens planer.

En ovanlig arkitektonisk egenhet var att fabriken än i dag omslöt ett kapell med barnsligt stiliserade helgonbilder. Före nedläggningen hade fabriksledningen, som bestod av djupt troende män, ivrigt låtit stormklockan meddela den övertid som de trogna och underdåniga arbetarna beordrades att utföra. Ibland sjöng dödsklockan satiriskt om det brutala avskedandet av fackliga aktivister och rentav sekreterare med upproriska parfymer. De dåtida arbetarna försäkrar än i dag att klockorna hade ordentligt kraftiga kläppar!

Men denna trettonde november, dagen efter grundarens död, ringde de inte längre. Något obestämt och oroande hade lagt sig i luften. Det var en trist morgon då minsta lilla sak ändå irriterade: boulevardernas bedövande oväsen, de förargliga dropparna från dåligt stängda kranar, flugorna som försökte ockupera köken över vintern. Alla dessa små förtretligheter tycktes förklara de ilskna blickar som kastades mot urtavlor av alla de slag. Dimman över Joujou City inbjöd till mysterier och existentiella funderingar. Vädret styrde dysterheten, men i än högre grad humöret hos alla som bodde på återvändsgator: de kände sig fångade som råttor.

Ett oavbrutet skyfall förstärkte den envetna dimman och tycktes ta modet ur de vanliga flanörerna: joggarna och de eftertänksamma vandrarna, smygtittarna på jakt efter fantasier och de vilsegångna turisterna. Alla utom de överaktiva barnen. Vilka saknades mest? … Hundägarna, som ännu dagen före hade dekorerat grannarnas tomter som förgrymmade konditorer. Prunkande rabatter, omsorgsfullt skötta och utsmyckade med kitsch! Manneken Pis och rosa flamingor i brons, venusstatyer av granit och små fiskare av bleckplåt. Otroligt nog bleknade allt detta inför fabrikens jättelika reklamleksaker av plast: clowner, nallar med vattenavstötande päls, ankor och flygande hjältar. Eller, mer jordnära … illvilliga fiender med tandlösa leenden och enorma fötter, i nyanser av lila och vissnad påsklilja.

Denna egendomliga, sorgmodiga stämning med sitt naiva prål var värdig den bästa psykologiska thrillern. Nej, det var verkligen ingen dag att låta hunden springa omkring överallt.

Alla stadens genomfartsleder hade fått hundnamn. Man må säga vad man vill, det gav stadsdelarna ett riktigt hundaktigt uttryck. Föreställ er den märkliga Bulldoggsavenyn, den stora Labradorboulevarden och den lilla Chihuahuagatan. Och vad ska man säga om den livliga Blandrasgatan, som börjar där Foxterriergatan möter Spanielgatan! Eller den halvmåneformade gatan Pudel i din koja, som nyligen fått namnet Viftande svans.

Ordet pudel hade försvunnit ur stadens gatunamn. Den sista hunden av rasen i Joujou City hette Arthur. Hans husse, Henri Toutrec, hade låtit färga honom khakigrön, som för att ge den dyrbare skällarens lockiga päls större allvar och manlighet. När en granne frågade varför han färgade sin pudel brukade Henri högdraget ge följande sagolika förklaring. Han drog fram en papperslapp ur fickan och läste vad en neurotisk sekreterare skrivit på hans order.

— »Lilla … a! Om han heter Arthur är det till författaren Arthur Millers ära. Lilla … för en jämlike, eftersom hans likar lever ett hundliv. De vilsegångna. Vad säger ni om det?« Och alla teg, eftersom ingen förstod det minsta.

Vem skulle förresten ha vågat säga emot honom? Var han inte Joujou Citys oövervinnelige borgmästare och framför allt grundaren av leksaksfabriken »De små bedragarna«?

Något i stil med den berömde Howard Hughes uppvisade Henri, lik en sorgsen solnedgång, psykisk instabilitet och en hejdlös karaktärslig förfallsprocess. Som bevis på sitt sjukliga vansinne hade han i en galen miljonärs deliriska nyck bytt bort Arthur, nyfärgad och nyfriserad, mot några säckar gips från Paris.

Ett komplex fött ur bortträngda känslor? Henri Toutrec led av en paradoxal blyghet, obegriplig hos en företagsledare. Utan att för den skull vara inkonsekvent mot sig själv kompenserade han denna brist i sin personlighet genom att ofta ändra sitt utseende och byta namn.

Han försäkrade sig om att allt skedde helt lagenligt genom att aldrig underlåta att rådfråga sina svekfulla advokater. Cykeln började den första juni. Ett betydelsefullt datum i hans liv: Norma Jeans födelsedag! För tillfället, denna höst, kände man igen Henri Toutrec på hans lilla spetsiga skägg, runda glasögon, plommonstop, käpp med knopp, en pensel av typen »kattunga« bakom örat och … en diplomatportfölj. Hela denna pastisch skulle framkalla en förening mellan den amerikanske politikern Henry Kissinger och målaren Toulouse-Lautrec.

Hans mani gick framför allt ut på att anpassa sitt utseende till hopparade alias. Under tidigare år hade han därför burit namnen »Elvis Einstein«, »Woody Marx« (efter Karl), »Marius Mandela«, »Alexandre Legrand-Piaf«, »René Trudeau«, »Buffalo Confucius«, »Pablo de Gaulle« och »Walt Lennon«. Den sista sammansmältningen av hans officiellt antagna pseudonymer, och den mest häpnadsväckande genom sin ålderdomliga, androgyna framtoning, var »Adam Ève«. Hans något klena kropp och oväntade reaktioner på kvinnliga hormoner tvingade honom dock att överge denna djärva natur.

Han formade varje identitet som en totemgestalt, ungefär som när scouter får nya namn. Det första ordet, förnamnet, betecknade det han orubbligt trodde sig vara; det andra … det han drömde om att bli. Före sina utflykter i denna medborgerliga ovärdighet hade han åtnjutit invånarnas respekt. Sedan dess kallades han excentrisk i vardagssamtalen, både på fabriken »De små bedragarna« och i staden, och gick under namnet vindflöjeln med tusen hattar.

Som inför en högtid brukade några tappra medborgare klä ut sig den första juni till figurer från de epoker som motsvarade borgmästarens infall. Men ingen kunde acceptera att företagets grundare arbetade vid monteringsbandet i baddräkt tre gånger i veckan i stället för att leda fabriken från sitt kontor, iklädd mörk kostym och slips med företagslogotypen. Under sina stunder av affärsmässig klarsyn planerade han att massproducera tusentals leksaker föreställande hans märkvärdiga förvandlingar.

Inget ont som inte har något gott med sig! Hela staden väntade otåligt på den märkvärdiga månaden för att få överraskas av chefens nya identitet. Den dag då invånarna blev allra grundligast dragna vid näsan var utan tvivel när han framträdde som »Adolph Teresa«, klädd som en SS-man med en oklanderlig vit slöja försedd med tre blå ränder. Trots allt var man det året lättad över att han inte hade fastnat för »Moder Führer«.

Denna regniga lördag vittnade fabrikens stängda portar om att alla hade fått ledigt för gott.

Ändå hade Henri Toutrec dagen innan följt ritualen för sina sista veckoslut, som han ville göra allt längre. Han stängde in sig i huset, låg på sin säng med några hårstrån från Arthur och ett fotografi av sin favoritstjärna intill sig. Det var hans vana under de sista helgerna: Henri försökte smutta på ljummen grapefruktjuice (kyla gav honom kolik) och knaprade på kalla rostade brödskivor från dagen före, utan att riktigt känna smaken.

Exakt klockan åtta var det dags för teve, internet eller en visning av gammaldags slag. Tecknade filmer för barn … Hans älsklingsventil. Mest av allt älskade han animerade filmer med ankor i huvudrollen. Han hade en mani att räkna de våldsamma skämten. Hans redskap var ett anteckningsblock och en kulram som fungerade som räknare, ett barndomsminne. Hans sammanställningar visade alltså åttatusen etthundra explosioner, etthundrafemtio brutna armar, trehundratio fall ner i raviner, trettionio elchocker, ettusen tjugosex slag med slägga, sjuttiotvå halshuggningar och bara två gräddtårtor i ansiktet. Tro inte att han hatade ankor. Men varje år, vid varje flyttning och med varje flock, fanns det någon som hånade honom genom att uträtta sina oundvikliga behov.

Sedan tog han ett lavendeldoftande skumbad, helt utan ankor av något slag. Till sist svepte han in sig i en gammal, lätt söndersliten tvångströja och vek tålmodigt upp ärmarna. Med djärvhet drog han också på sig ett par blommiga hängselbyxor från hippietiden ett sekel tidigare. Allt för att till slut kasta sig över det han betraktade som sitt livs mest uppfinningsrika och lustfyllda projekt.

Han skyndade ner till bottenvåningen och tillbaka upp igen. Sedan tvärtom, om och om igen. All denna motion för att slutligen bära upp de sista säckarna gips till vinden. Gymnastiken förde verket framåt.

Han höll på att skulptera en sex meter hög naken kvinna mitt i sitt lyxiga hus. Hennes pose var Frihetsgudinnans, i kontrapost.

Sista helgen, sista gipssäcken, sista ansträngningen. Det sista steget innan färgen skulle läggas på. Han såg fram emot den ljuva känslan av att smeka gipskvinnan, sin frihet, med penseldrag. Längtan att bli färdig så fort som möjligt gjorde honom djärvare. Brådskan suddade ut de råd han fått. Begäret och intresset trängde ur hans minne både det skvaller som nått honom och alla förslag, från de mest banala till de mest avgörande.

Det var inte bara skapelsens nakenhet som satte tungorna i rörelse. Därtill kom det vita dammet från den intensiva slipningen, som lade sig lite överallt i huset och det häpna grannskapet.

Kommentarerna om husets arkitektoniska ombyggnad bekymrade honom dock en smula. Alla var överens om att en dubbel öppning på tio meter genom två våningsplan allvarligt hotade husets bärande stomme. Förstärkning av våningsplanen hade varit absolut nödvändig.

Verket behövde nu bara en enda säck gips. Tillsammans med metallstommen vägde skapelsen häpnadsväckande tvåtusentrettiosex kilo. Han hade till och med kostat på sig att installera ett värmesystem inuti henne, så att hon skulle värma honom när vinterns stränga kyla kom. Mekanismen sattes i gång med lilltån.

Hittills hade ingenting hindrat hans häpnadsväckande skaparkraft och obeskrivliga passion. Ett hejdlöst begär efter kvinnor? Nej, snarare en förvriden kärlek till en enda. Henri hade fattat det oåterkalleliga beslutet att återskapa henne! Hon! … Den enda! … Den färgstarkaste och ljuvligast pastellfärgade av blondiner! … Den mest amerikanska av stjärnor! … Hon! Marilyn Monroe! Hans skrupelfria trohet vilade på ett enkelt löfte som var några årtionden gammalt.

Henri Toutrec mindes sig själv som åttaåring. Han var from och hyste en anmärkningsvärd vördnad för Jungfru Maria. Som ministrant lyssnade han förstrött till prästen Narcisse Tourabalais predikan. Prästen återberättade högtidligt och upprymt berättelsen om bröllopet i Kana. Henri, en drömmare som alla barn i hans ålder, såg sig själv klädd i en vit satinsmoking, stående på en stol med ett leende och räckande en ovärderlig ring till en mycket vacker kvinna, långt äldre än han. Med Jesu samtycke, som förrättade vigseln, kysste han sin heliga »Love-you«.

Den unge ministranten återvände till sin halva verklighet och höjde sakta blicken mot en staty av Jungfru Maria, diskret och generad. Han var andäktig men bländad av de glittrande draperier som de praktfulla solbelysta glasmålningarna skapade. Då utbrast han högt, med naiv uppriktighet, i en katastrofal och vågad bön.

— Å, min vackra fru, du som jag beundrar lika mycket på statyer som på de fina bilder jag får när jag är snäll … jag skulle så gärna vilja ha dig för mig själv. Men du sover ju med herrn som slår i spikar. Ibland säger man att jag är alldeles hamrad när jag gör dumheter … Har jag inte allt som behövs för att behaga dig? … Ser du inte att jag älskar dig?

I kyrkan kunde man ha hört en djävul flyga förbi. Till och med Tourabalais hade tystnat.

Sedan fortsatte pojken med befallande ton, lika beslutsam som förut:

— Vadå? Tänker du inte svara mig! … Nåväl! Vill du inte byta man ska jag gifta mig med en annan Maria. Än sen då, det får bli den första flicka jag ser, och henne ska jag göra en liten Jesus med. Jag svär!

Församlingen brast ut i ohämmat skratt. Prästen försökte förgäves låta bli att fnissa.

Skratten steg liksom rökelsen mot kyrkvalvet, mot himlen, tillsammans med löftet som liknade utpressning. Med all den tankspriddhet som Henri som barn var mäktig hade han uttalat sin ed högt. Och Tourabalais, som återfick fattningen, bytte uppenbarligen färg. Han blev röd av vrede och hoppades kunna hålla sin svartsjuka i schack ända till »Ite missa est«.

Efter ceremonin och predikantens tillrättavisningar väntade emellertid den fantasifulle men rättframme pojken fortfarande på svar från Jungfru Maria, som stod infogad i altaret. Ensam i sakristian, omgiven av heliga föremål och spöklika synder, lade han omsorgsfullt i ordning prästens liturgiska tillbehör, när en underlig helig bok väckte hans nyfikenhet.

Längst in i en låda hälsade en förtjusande och strålande Maria honom från omslaget! Ett skönhetens under! Ja! Just för honom hade hans Maria uppfyllt önskningen! Eftersom Henri var dyslektiker och nyligen hade börjat läsa stavade han sig med plågsam långsamhet igenom den grundläggande informationen. Han höll sitt avslöjande häftade missale, sin alldeles egna heliga bok, medan han irrade mellan orden.

— P … L … A … Y … B … O … Y … : Playboy! — M … A … R … I … L … Y … N … M … O … N … R … O … E … : Marilyn Monroe!

Han höll andan, överväldigad av känslor, och tillade: Marilyn är ju också nästan som Maria!

Övertygad om att detta var ett tecken från Gud, som vissa vuxna brukade säga, teg han en stund för att begrunda följderna av sina drömmar och försäkra sig om att de inte var syndiga. I hans huvud hördes ett minnesvärt klick: prästen borde nu göra bot för denna samling helgonbilder.

— Kyrkoherde Tourabalais kommer inte att säga något. Han har ju själv sagt att jag får ta alla heliga bilder jag vill ha.

Pojken slukade herrtidningens omslag med blicken.

— Jag skulle ha valt de heliga statyerna av sankta Magdalena eller sankta Veronika. Men jag kan inte göra som prästen och vandra genom gångarna på min »kyssens korsväg« och kyssa de heliga damernas statyer på munnen. Jag är för liten.

Mitt i den illustrerade tidskriften upptäckte han till sin förvåning något ovanligt för en helig bok: ett utvikningsblad.

Henri satte punkt för sin tanke med ännu en tystnad, och sedan …

— Å! … De elaka ville göra sankta Marilyn till martyr! De har stulit alla hennes kläder. Nåja, jag ska alltid minnas dig som det alldeles nakna helgonet. Känner du igen mig? Det är jag, din make, avslutade han, utan att ana att upptäckten redan samma kväll skulle väcka en intim förvirring som för alltid skulle prägla hans föreställningsvärld.

Detta ödets bedrägeri, denna oskyldiga tolkning av en vanlig tidskrift, blev början på en oföränderlig trohet mot Marilyn Monroe.

Nu, som vuxen, ägnade han sig åt att återskapa stjärnan i de dimensioner som han ansåg motsvara det omskakande löftet från barndomen.

Han var ivrig att avsluta skulpturen och såg ut att dansa som Nurejev när han härmade en fjäril i flykten. Blixtsnabb rusade han än en gång ner till bottenvåningen och upp till första våningen, för att sedan fortsätta upp till vinden. Ner igen, upp igen, ner igen. Klättra eller störta, rusa uppför eller ramla utför — hur det gick till spelade ingen roll. Allt detta var ett knep för att bedöma proportionerna hos den jättelika nakna kvinnan. Det gjorde han trots de märkliga, egendomliga och ovanliga ljud som hördes från golv och väggar runtomkring honom. Han ignorerade knakningarna, för han var redo, och gipset likaså.

På vinden stod Henri med den sista, avgörande blandningen i handen, redo att hälla på den vita massan för att förstora den berömda hårlocken på högra sidan av verkets ansikte. Den lock som fick det att verka som om skådespelerskan bara uppfattade hälften av vad som hände.

Henri tyckte att frisyren saknade volym. För att göra sin Marilyn mer förförisk, mer oroande, lade han ömt men frikostigt på materialet, som redan började tjockna.

Lagom mycket volym … men alltför många knakningar och alltför stor tyngd! Lite till av detta … Och KRASCH!

Plötsligt rasade allting! Ett fruktansvärt dån! Bottenvåningens golv störtade ner i källaren. Några väggar föll mot den färdiga statyn; allt föll och krossades som ett korthus, med skulptören underst. Gipskvinnan, som blivit för tung, hans livs plåga, drog honom våldsamt med sig in i döden.

Ett fint, kvävande gipsdamm svävade fortfarande i luften och försvårade de upprörda grannarnas räddningsarbete. När de grävde i rasmassorna fann de den enfaldige miljonärens livlösa kropp i källaren, fastklämd under statyns huvud. Blodiga läppar under torra gipsläppar, som sista stationen på en kyssarnas korsväg; ett giftermål i allra sista stund.

Grannarna stod mjölvita runt liket och funderade tyst över fabrikens och stadens framtid.

Nästa »