Det flög lågt i paradiset. Rose des Vents skvadroner tog sig fram utan hinder eller motstånd, med hornen i vädret. Bortsett från de helvetiska varelserna var det ingenting som flög, simmade eller gick. Inte en mygga. Inte en ängel. Inte ett helgon. Förutom den lilla grupp som befann sig i den jordiska lustgården ...

– Hallå! Hör ni de där små sadistiska skratten på avstånd? avbröt Henri häftigt och satte därmed punkt för ordspråksskaparens undervisning.

Sedan kupade han handen bakom örat och såg på Marilyn som för att uppmana henne att lyssna. De verkade skrämda av de allt tydligare, demoniska ljuden.

– Jag hör onaturliga ljud ... Jag är övertygad om att änglarna måste ha blivit varnade, med tanke på hur lång tid som gått sedan jag kidnappades. Men det där är sadistiska skratt, sade Marilyn nervöst.

Ett uttryck av besvikelse och ilska bredde ut sig över Tonton Maximes mörknande ansikte.

– Har ni blivit kidnappad? Vem har vågat göra något sådant? rasade hybriden, som ändå lyckades behärska sig.

– Jag, erkände Henri helt enkelt, fullt medveten om att han inte längre hade någon utväg.

Till sitt försvar hävdade han att det bara rörde sig om en klumpighet ... ett felaktigt omdöme. Men också, och framför allt, att han hade blivit förbannad av en präst som tålde nattvardsvin dåligt. Särskilt det usla vinet!

Med sin korta tass gnuggade Tonton Maxime näbben i små, upprepade rörelser, som för att bättre kunna tänka över situationen.

– Det är inte min sak att döma er, herr Henri. Visste ni att vår skapare älskar konsten, och tro mig, alls inte som någon dilettant? Jag har ofta fått tillfälle att beundra hans mästerverk, men framför allt att lära mig av dem. Han ställer ut originalverk, men gör också kopior, och mycket lyckade sådana, minsann. När jag betraktat hans arbeten har jag lärt mig att förstå i stället för att fälla domar. Dessutom har jag, till skillnad från änglarna vid ingången, inte fått förmågan att bedöma andras fel.

– Tack för er medkänsla, men vad tänker ni göra med mig nu? frågade Henri oroligt.

Tonton Maxime stod just i begrepp att svara när Potatisskal avbröt honom. Ängeln närmade sig förtvivlad på alla fyra. Han försökte flaxa med sina slappa, klibbiga vingar.

Hans blick fastnade genast på Henri.

– Vi kan inte längre göra någonting åt er, herr Toutrec. Ni har besegrat oss fullständigt! Helvetet invaderar, översvämmar och härskar över paradiset! Ve och dubbelt ve!!! fick ängeln Potatisskal mödosamt fram medan han med stor ansträngning reste sig.

Lyckligtvis hade han bara fått lite melass på vingarna. Änglar föredrar vanligen att flyga, och den påtvingade vandringen hade gjort honom utmattad. Inte ens hela himlens trötthet och sorg hade kunnat hindra honom från att hitta Henri Toutrec. Han trodde att den lille mannen ingick i de svavelosande planerna bakom invasionen och överraskningsanfallet.

– Hur hittade ni mig? frågade Henri, nyfiken.

– Jag kände igen er på inukshukerna och följde dem.

– Hör nu, herr Potatisskal, jag vill er inget ont. Bara för att jag lyckades ta mig hit betyder det inte att jag har angripit paradiset, försvarade sig Henri, som trodde att smådjävlarna letade efter honom med ljus och lykta.

– Sanningen är att Rose des Vents och hans armé sprider oordning och elände överallt i paradiset! Portarna! ... De tog sig in genom portarna! Vi har svikit vår plikt! Det är vi som borde ta er plats, herr Toutrec! Vi! grät ängeln medan han försökte återfå andan.

Alla var förstenade av fasa. Till och med Henri, som aldrig fått lyckan att fritt njuta av paradiset. Kvinnan bröt tystnaden och tröstade den plågade ängeln.

– Allt detta är allas vårt fel. Men se hur ni ser ut! Känn er inte förödmjukad. Gråt inte. Samla er, försökte Marilyn varsamt uppmuntra honom där hon satt på huk bredvid honom. Av medkänsla föll hennes tårar som pärlor på ängelns hår medan hon strök honom mjukt över huvudet.

– En sorg som lättats till hälften bäddar för lycka, knåpade Tonton Maxime ihop, med växlande framgång, i ett försök att lindra detta ögonblick av djup förtvivlan.

– Säg åt Toutrec att han inte behöver ge sig av. Han är hemma här; helvetet finns här nu, viskade ängeln mjukt i örat på den medkännande Marilyn.

– Med all respekt, Potatisskal, förtjänar jag inte helvetet. Inte ens om ni påstår att jag hör hemma i värmen mitt i detta kaos och att det är vad jag har gjort mig förtjänt av. Det enda som betyder något för mig är att få vara med Marilyn, förklarade Toutrec uppriktigt, efter att ha hört ängelns mörka förtroenden.

– Ingenting tvingar mig att bli er älskarinna. Allra minst för evigt, påpekade Marilyn torrt. Hon förstod allt mindre av den förbryllande envishet som hennes uppvaktare och kidnappare visade.

Var det omständigheterna i ett paradis som förbannats av demonernas närvaro som plötsligt hade gjort henne så hård?

– Nu börjar ni väl inte med det där igen, svarade Henri.

Den instinktiva förståelsen av allting gjorde honom skarpare. Han tänkte klarare. Henri insåg att han hade saker att bevisa och annat att be om förlåtelse för. Han tog därför alla sina resurser i anspråk, med en inte alldeles osjälvisk önskan att framstå i bättre dager.

– Låt oss slåss mot dem! Förgör monstren, drakarna! utropade han och pekade mot alla de platser varifrån de obehagliga ljuden kom, som om han vore Don Quijote.

Hans ansträngningar överraskade ängeln, som gradvis återfick sina krafter. Efter att ha berättat vad han bevittnat hade han väntat sig att Henri Toutrec skulle försöka smita undan eller rentav angripa honom. Men Henri gjorde ingetdera. Han klarade prövningen.

– Att döma av hur de där gaffelsamlarna jublar vill de nog snart fira ordentligt. Vi skulle kunna passa på att slå ut några av dem. Vad sägs om att organisera gerillakrigföring? föreslog antihjälten.

Ängeln, som började komma till sans igen, granskade Tonton Maxime. Hans yttre gjorde honom alltmer förbryllad.

– Vi skulle vilja veta om ni har deserterat från helvetet, frågade han taktlöst för att lugna sig själv, med risk för att skapa en kylig stämning.

– Änglar äter inte kokosnötter med skalet på! Jag heter Tonton Maxime. Jag förstår inte vad som insnärjer er ... Vad säger jag?! Stör er. Själv är ni inte bättre, när ni talar som om ni vore flera personer. Hur gör ni när ni rannsakar ert samvete? Säger ni »Vi har gjort fel ...« eller »Jag har begått en förmätenhetens synd«?

– I sådana ögonblick talar vi om oss själva i tredje person. Vi använder »han«. Sedan säger vi: »Han har gjort ett litet misstag ...« Änglaorden trodde att det skulle bespara oss ånger eller skuldkänslor. Men denna tragedi är alltför lik en apokalyps för att vi ska kunna slippa vårt ansvar, svarade Potatisskal och vände bort ansiktet för att torka en tår.

Trots smärtan, situationens allvar och sina illa medfarna fjädrar gav ängeln den lille mannen en road blinkning. Med humorns hjälp ville han uppmuntra den naiva djärvhet som Henri visade.

Utan dröjsmål kom Tonton Maxime med ett häpnadsväckande förslag, ja, rentav ett otänkbart sådant.

– Vi fyra ska söka skydd hemma hos mig, i det gapande ... Vad säger jag?! I intet.

– Vi! ... Vi visste inte att intet existerade! Vi ... vi ... stammade den häpne ängeln.

– Tycker ni att det här är rätt stund att diskutera fram och tillbaka? Vi har inte ett enda mirakel som kan rädda oss! skyndade Marilyn och Henri att ingripa tillsammans.

– In i min stora kvarn ... Vad säger jag?! I mitt gap! Fort!

– Ert gap? förundrade sig de olycksdrabbade följeslagarna.

– Vadå? Tycker ni inte att det är tillräckligt stort och välkomnande? Jag ska tömma mitt sinne för att komma närmare intet. Ni hoppar in i mitt gap. Sedan vänder jag mig ut och in med början vid rumpans botten, utan att glömma pättarna ... Vad säger jag?! Tassarna. Och så, utan att kväva mig, vänder jag ut och in på resten av mitt öde ... Vad säger jag?! Min kropp ... ända fram till näbben, som jag vänder sist. Till slut, när jag inte längre är någonting, befinner vi oss i intets mitt. Där jag försvann kommer bara ett litet hål att finnas kvar, stort som ett oändligt litet dammkorn, när jag inte längre existerar. Var lugna! Även om jag tömmer skallen har jag min vän Clarence. Hon är min lilla spindel på hjärnan ... När vi inte är annat än en bottenlös avgrund kommer hon att väva ett nät över det lilla hålet, så att jag inte råkar svälja några slevar ... Vad säger jag?! Flugor. Det är det jag kallar min zirgouille!

Alla tre var fascinerade, men bara Henri lyckades fortfarande finna ett sätt att retas med Tonton Maxime och sätta dit honom.

– Jag förstår. Det är som att vända strumporna ut och in och rulla ihop dem innan man lägger undan dem.

– Jag har ingen mage! Inuti mig är allt tappert ... Vad säger jag?! Tomt. En omätlig tomhet. Egentligen när jag befinner mig i intet ger jag tomrummet näring genom min närvaro. Och i gengäld lever jag av dess tomhet. Särskilt när jag har en synlig gestalt, som här och nu framför er.

– Komplicerat! ... Kommer vi att vara frånvarande eller närvarande i intet? försökte Marilyn förstå, medan hon oroligt kliade sig i själen.

– Ni kommer att finnas och inte finnas, utan att helt och hållet vara det ena eller det andra. Vi ska tala med varandra genom läppar ... Vad säger jag?! Genom drömmar! Endast drömmen kan finna sig till rätta i intet, förklarade Tonton Maxime så gott han kunde och med så mycket logik han förmådde uppbringa.

– Vi ... Vi hör hur de kommer närmare med stora steg. Vi ... Vi finner era förklaringar berikande och fascinerande, men framför allt undrar vi när vi kan få gömma oss, darrade ängeln.

– Det verkar som om just denna del av paradiset är skyddad. Men hur länge? Förr eller senare kommer demonhorderna att känna vår närvaro, sade den ångestfyllda Marilyn, som trots allt försökte analysera läget.

Svaret kom omedelbart. Gälla, hesa röster hördes alldeles i närheten.

– Nu är det ute med oss! Det är slut, de har upptäckt oss! utropade den skräckslagna Marilyn med dämpad röst.

– Nu! Det är nu jag tar er med mig. Jag ska vända mig ut och in genast efteråt. Kom igen ... hoppa! Var inte rädda! befallde Tonton Maxime, som, uppjagad av oväsendet alldeles intill, avslöjade hur onaturligt mycket hans gap kunde töjas ut.

Hybriden, intets väktare, hade bokstavligen en kolossal käft ... Det förekom artigheter, till och med farhågor och tvivel inför tanken på att bli uppslukad ... Men som Marilyn, den första att söka skydd i intet, uttryckte det:

– Det finns bara en utgång ... Exit to nothing!

Ängeln gick in som nummer två medan han läste psalmer och fortfarande skakade på huvudet i ånger. Henri, den siste som kastade sig in i Tonton Maximes gap, visslade trotsigt, i tron att han skulle imponera på Marilyn, som redan inte längre kunde höra honom. Sedan vände Tonton Maxime sig själv ut och in.

Flykten lyckades i sista ögonblicket.

Några sekunder senare hade många demoner, bland det mest fördärvade som helvetet förfogade över, lyckats tränga in i den jordiska lustgården. De sprang åt alla håll som prisjägare.

Rose des Vents, uppburen av sina anhängare och med ett brett leende under sitt tonårspipskägg, vrålade av fåfänga. Man säger att tiden suddar ut mycket. Men så här mycket?! Rose hade inte känt igen Edens lustgård, där han i sin ungdom hade vistats i skepnad av en övertygande reptil.

Nästa »