Potatisskal ansträngde sig för att inte brista ut i skratt och vände sig till Henri med gravallvarlig min …

— Innan vi visar er till ert sista hem har vi en fråga som vi brinner … av nyfikenhet att ställa: varför just denna person, Marilyn Monroe?

— Hon är den underbaraste av alla varelser. Efter er, förstås! sjöng Henri, som om han på läcker italienska lovprisade sin idols förtjänster och egenskaper. Hon var den fläkt som jag aldrig känt men så innerligt längtat efter, suckade han till sist och gav uttryck för känslor av ovanlig styrka hos en fördömd som befann sig två steg från Eden men bara ett från helvetet.

— Vi är väl medvetna om hennes existens, herr Toutrec, sade ängeln och gnuggade vingarna mot läspulpeten som om det kliade. Sedan tillade han: Ni förstår, här finns oräkneliga själar. Har hon alltså påverkat ert livs förlopp?

Potatisskal funderade en kort stund medan han såg Henri Toutrec rakt i båda ögonen.

— Ni väcker vårt medlidande. Nåväl, vi beviljar er en ynnest. Vi ska undersöka om hon vandrar omkring i paradiset eller befinner sig i lågorna hos fienden …

Potatisskal valde en volym ur ett särskilt uppslagsverk: ”Halvmånarnas encyklopedi”. Med majestätiska rörelser och obegripliga ord lät han ur den växa fram ett kolossalt träd med tio miljoner blad täckta av kristallklar skrift.

Lugnt började han granska var och en av inskrifterna, som ingen annan än änglar kunde tyda.

— Varje tecken motsvarar i huvudsak profilen hos de rastlösa själar som vi kallar ofullständiga halvmånar. Eller berikade själar, när det rör sig om sammanparade själar.

Skyddsängeln klarade sig bra trots att han var nybörjare vid paradisets ingång (vars port man för övrigt inte ens kunde se).

Potatisskal försökte snabbt läsa i bladnerverna, likt en handspåman som famlar bland handens linjer. Endast oredan som fläktarna ställde till med besvärade honom en smula.

— … Låt oss se vilken bladskaft den här akten sitter fast vid. Marilyn Tremblay, Marilyn Hilnefopa, Marilyn Smith … Marilyn Wong … Äntligen! Där har vi det! Norma Jean, mer känd som Marilyn Monroe. Född i Los Angeles den första juni 1926. Inkommen i paradiset 1962. Jag besparar er hennes identifikationsnummer: det skulle ta veckor att läsa upp det.

Skyddsängeln spärrade upp ögonen för att se bättre.

— Herr Toutrec! … Herr Toutrec, vakna!

Henri hade inte somnat. Som ett barn som leker kurragömma med sin barnflicka dolde han sina tankar bakom ögonlocken.

Alla tre.

— Hallå, vakna, lyckost!

— Varför talar ni om min tur?

— Hon är verkligen en halvmåne som rör sig i paradiset. Ni har fortfarande en möjlighet att komma in här. Marilyn är inte fullständig.

— Kan ni uttrycka er tydligare? Saknar hon en kroppsdel? frågade Henri, med känslorna utanpå huden.

— Situationen kan förefalla er svårbegriplig. Men enligt bilagorna … Det är rena tortyren att försöka lösa hennes fall. Alla väktarna får nässelutslag kring gloriorna av henne. För att ni lättare ska förstå, och för att göra tillvaron enklare för oss själva, ska vi därför förläna er en instinktiv förståelse av allting.

Henri tog av sig kulramen som hängde runt halsen, övertygad om att han var räddad.

Ängeln kände då efter sin puls, som för att förvissa sig om ett gudomligt samtycke. Hans huvud och ögon rörde sig som om ett osynligt bi surrade kring honom. Dämpade ljud och talande tystnader markerade slutet på upplysningen. Han upphörde att röra sig; överläggningen med det rena omedvetna var över. Utan att låta Henri kommentera eller ifrågasätta hans avsikter gjorde han en obetydlig gest mot honom. Som om han delade ut övernaturliga krafter genom att tömma ett vanligt glas vatten.

— Det här är en tillfällig åtgärd. Men den blir effektivare och framför allt rättvisare. Hur som helst kommer vi att ta ifrån er det lilla miraklet innan ni beger er till lågornas värld. Vänta här, herr Toutrec. Vi blir borta ett ögonblick!

— Jag har inte bråttom. Var skulle jag förresten gömma mig nu? För tillfället lockar ingen resa till det varma landet … vare sig i första klass eller med charterflyg, suckade Henri, som började förstå att hans öde kanske inte var det han hoppats på.

Med stor känsla för dramatik svävade ängeln graciöst upp till bibliotekets översta hylla. Vördnadsfullt tog han en väldig bok ur vilken ett vitt ljus strömmade. En paus, som till bön. Sedan kastade han den överraskande kraftfullt upp över sig, mot det man här nere skulle kalla … himlen. En storslagen förvandling följde, som tycktes framkalla världens alla härligheter. Boken blev två enorma lysande portar som långsamt sänkte sig ned intill dem.

Ovanför dem fanns en skylt med guldfärgade bokstäver. Där stod en varning på änglarnas språk: ”Minat Gudgit Areoul”, vilket betyder: ”Här kommer inte vem som helst in!” Två steg framför sig såg Henri … paradisets portar.

Ängeln bugade andäktigt. Portarna öppnades långsamt. Han gjorde korstecknet med ena handen genom att rita en cirkel, utan att kittla sig; ett ogenomträngligt moln dolde de hemligheter som måste förbli dolda. Sedan gick han genom portarna och återkom nästan genast. Henri blev inte ett dugg klokare …

Henri visslade mot böckerna för att få dem att flyga. Korta stunder av väntan.

Till sist kom Marilyn genom portarna, försiktigt som någon som utforskar marken för varje steg, och sköt dem varsamt lite längre upp. Långsam, mjuk musik följde hennes rörelser. Melodier som påminde om Erik Saties Gymnopédies. Utan att skynda tillbaka inåt drog hon portarna mot sig och öppnade dem igen. I själva verket roade hon sig med att spela musik på dem, precis som en DJ med sina skivspelare.

Stum av hänförelse, lycklig och med fånig blick fick Henri äntligen se Marilyn närma sig.

Hon var barfota och klädd i vit toga, eftersom hon själv ville det. Hon kunde ha varit helt naken om hon så önskat. Hon kunde till och med ha burit kilt om hon haft lust. De saligas klädsel skapades efter deras sinnesstämning. Men så fick han en blixtbild! Han såg henne i en lätt uppknäppt röd- och vitrutig skjorta, jeans uppvikta till halva vaden, korta röda prickiga strumpor och oklanderligt vita gymnastikskor.

Försjunken i sina drömmar märkte han inte den oroliga blick hon kastade mot honom medan hon med en graciös rörelse borstade bort molnslöjorna som skingrades kring henne.

— Fantastiskt! utropade han, bokstavligen svävande av lycka.

Hans flyglektion blev kort. Henri fick snabbt fötterna på jorden igen när hon vände sig till ängeln.

Hon talade änglaspråket (efter all denna tid … hade hon lärt sig det) och försökte göra samtalet ännu mer ogenomträngligt. Övertygad om att Henri inte förstod ett ord kände hon varken skam eller återhållsamhet när hon för ängeln gav uttryck åt sin djupa besvikelse över denna, i hennes ögon, onödiga störning.

— Nurrium birdiall ariseff! Vumi pohiur … förklarade hon länge för Potatisskal.

Med sina grimaser, sitt trumpna ansikte, sitt nervösa blinkande och sin sorgsna blick reagerade Henri illa på detta normalt obegripliga språk med dess absurda klang.

Potatisskal avbröt genast Marilyn och vände sig till henne.

— Vi har förbättrat kommunikationen genom att ge denne man … en instinktiv förståelse av allting och därmed kunskap om alla språk. Han hör, analyserar och förstår allt som kan sägas. Miraklet är emellertid tillfälligt. När samtalet är avslutat tar vi tillbaka gåvan. Inget helgon, ingen själ och ingen av oss har rätt till den förmågan, inte ens jag själv. Det rena omedvetna tillåter detta eftersom ni båda är besvärliga halvmånar.

Hon tystnade. Korta tankepauser, men utdragna suckar. Sedan fortsatte Marilyn med förnyad kraft, oberörd av sin beundrares förtvivlade reaktioner.

— Vem är den där olycksfågeln, det där dåliga omenet? En omaka halvmåne. Bah! utbrast Marilyn nästan skamlöst.

— Reagera inte så. Lägg märke till att det är ”den förste” halvmånen som börjar sväva när han får syn på er, vilket bevisar att han är originell. Denne kandidat har nummer sju miljoner tretton. Han ligger allra sist i uppvaktningsligan, berättade ängeln medan han noggrant antecknade i ett block av återvunnen aura.

— Vad? En till! Och ni tror att han skulle kunna … Ni vet väl att jag nyss gjorde mig av med den trettiotredje innan han ens hunnit lovprisa mig färdigt! sade Marilyn, yr och chockad inför detta svindlande och egendomliga tal.

— Färdigt? … Sju miljoner tretton? … Sluta konspirera! Vad betyder den siffran? … En lottovinst? Ett fakturanummer? inföll Henri hastigt, alltmer hotfull i sin oro, som nu började gränsa allvarligt till paranoia.

— Har herr Toutrec bråttom till sitt möte? frågade Potatisskal likgiltigt.

— Vilket möte? … Jaså! … Nej, nej, himlen kan vänta.

Ängeln Potatisskal log svagt och bad sedan de två huvudpersonerna att slå sig ned på några kerubvingar som låg och skräpade.

— De är då allihop likadana, de små gullungarna. De ömsar fjädrar precis var som helst! kommenterade Marilyn obesvärat.

— Miss Monroe, eftersom ni inte behöver koncentrera er på ert själstillstånd tillåter jag er att bläddra i en bok, tillade Potatisskal och gav henne en gillande blick.

Ängeln höjde pekfingret som för att ge en pedagogisk varning.

— En påminnelse! Titta bara på den nedersta hyllan. De andra är förbjudna för er. Där står humoristiska serieböcker som vi läser på våra raster.

Utan ett ord och utan att se på Henri Toutrec lydde hon genast. Men med ett nyfiket öra skördade hon vartenda ord som utväxlades.

— Åter till våra lamm. Ni vet förmodligen inte vad en … eller ”ett” halvmåne är? sade Potatisskal och rynkade ögonbrynen.

— Mitten av ett kretslopp? … Ett bakverk? … Osäkerhet om ordet halvmånes grammatiska genus? … Hälften av en helhet? slängde den lille skäggige mannen ur sig, som om han redan förlorat sin instinktiva förståelse av allting.

— Lugna er! Lugna er! Det här är ingen frågesport. Ni ska veta att de flesta själar här lever lyckligt tillsammans som par i all evighet. Varje par har en ”Lulum”, ett pyttelitet, omärkligt klot som ständigt färdas och studsar mellan dem. På så sätt behåller de kontakten även om de befinner sig oändligt långt ifrån varandra. Då säger vi att de är halvmånar i harmoni.

— Förvånande att ni använder ordet Lulum. Det är ju helt enkelt bildat av början på de franska orden ”lune” och ”lumière”, tillade Henri, som tack vare sin nya gåva blivit mer intuitiv.

Potatisskal ångrade redan det gudomliga privilegium som det omedvetna skänkt Toutrec. Men att backa skulle ha avslöjat en svaghet inför den eventuellt fördömde. Han fortsatte därför genast sina förklaringar.

— Som ni säkert förstår finns det ofullständiga och ensamma själar i paradiset, isolerade halvmånar. Några har sin kompletterande själ i helvetet. Även kärlekar som aldrig blivit av kan ligga bakom deras tillstånd. Människor som dör utan att vara förälskade eller som upplever en omöjlig kärlek tillhör denna grupp.

— Vilken av de situationerna befann sig Marilyn i när hon dog? frågade Henri nyfiket.

Ängeln såg på den vackra blondinen och sade:

— Låt oss för er upplysning säga att … hennes senaste vän just nu är på smekmånad med en annan halvmåne.

— Den där nymånen … driver alltså nu omkring i paradiset? Vem var det? … deklamerade Henri som en stumfilmsclown instängd i en muntlig examen.

— Vi föredrar att tiga om personens namn. Vi kan vara diskreta.

— Jag kan också tiga! Knäpptyst och med själen hopsydd! utropade Henri och fortsatte oförskräckt utan att ens frukta en blinkning. Jag är alltså själv en halvmåne. Det är vi allihop. Är det Marilyn som har den vandrande kulan? Då kandiderar jag alltså till att halvmåna Marilyn …?

Affärsmannen inom honom glömde att hans egna affärer med ängeln ännu inte var avklarade och visade prov på en arrogant dumhet.

— Hörni! Jag tycker verkligen om den här idén med en äktenskapsförmedling. Tänker ni öppna filialer i helvetet?

— Stackars er! sade Marilyn med en mjuk och skör ton i rösten, medan hon varsamt stängde en bok ur vilken hånfulla barnskratt strömmade.

— Stackars mig? … Varför? utropade Henri.

— Ni kommer att svartna som en stek som glömts kvar i en masugn.

— Ett sorgligt öde för den vegetarian jag hade blivit, svarade han och sänkte sina av rädsla rödkantade ögon. Med syrlig röst hade hon ristat in dessa ord rakt i hans hjärta.

Ängeln nickade långsamt. Han liknade sådana små sparbössestatyetter som nickar även när vinden blåser, eller de berömda bobbleheads som tronar i bilar. Varken förebråelse eller bifall. Som om han studerade beteendet hos två försöksdjur. En slug och diskret iakttagelse.

Med en inställsam anmärkning visade Henri en viss brist på respekt för Potatisskal, som plötsligt antog ett ovanligt orörligt uttryck.

— Jag tycker att dessa ansträngningar för att förena par visar en väldig känslighet och en ofattbar osjälviskhet.

— Tack! För övrigt skulle jag, om ni fick börja er evighet här, presentera er för min livskamrat Guili-guili.

— Har Guili-guili något kön? frågade Henri, förvånad över att Potatisskal inte skrattade när han uttalade sin hustrus namn.

— Tvivlar ni på att vi har något sådant?

— På jorden säger ju alla det! …

— Vi har lyckats vara försiktiga, nästan sjukligt diskreta. Men låt oss avsluta, om ni vill. Det komplicerade med halvmånen Monroe är antalet män som svärmar för henne. Orden kräver att vi finner hennes nödvändiga andra hälft bland hennes beundrare. Och ni, herr Henri, står sist på listan.

— Jag vet … sju miljoner tretton! För bövelen! … Jag börjar i underläge. Säg, är ni säker på att jag inte redan befinner mig i helvetet?

— Helvetet ska jag minsann se till att ni får! utbrast Marilyn taktlöst. Tror ni verkligen att ni skulle kunna vara min andra hälft i evighet? Att vi är yin och yang? … Ni har samma karaktärsstyrka som en misslyckad karikatyr. Hur skulle jag kunna paras ihop med en sådan liten spinkig stackare? invände Marilyn, som fruktade att denna ynkrygg skulle kopplas samman med henne genom Lulum.

— Vi känner med er, miss Monroe, försäkrade ängeln, som roades av de bådas reaktioner, medan han med fingrarna på pulsen och dansande huvud återigen rådgjorde med det rena omedvetna.

Sedan framhöll han, med samma tonfall som en aktuarie som avger rapport:

— Den här typen är förvirrande, det stämmer! Men vi står inför en ofrånkomlig sanning, Marilyn Norma Jean. Bland de många själar som tävlar måste vi avvisa de kandidaturer från förvirrade heterosexuella som skulle skapa vilsekomna Lulum. Hur som helst befinner de sig … längre ned. Vi måste också sålla bort gifta personer, både män och kvinnor. Vi bortser inte heller från de flyktiga ungkarlar som ni själv redan har avvisat och som genast parats ihop med varandra, däribland den trettiotredje. Följden blir att vi inte behöver räkna mer. Det återstår bara en kandidat. Den siste. Herr Toutrec.

— En liten detalj … Och om jag inte tycker om honom? frågade Marilyn.

— Vi måste upplysa er om ännu en liten detalj, madame … All berömmelse bleknar till slut. Miljoner kvinnor, den ena lika vacker som den andra, börjar helt enkelt få er stjärna att mattas. De tränger gradvis undan er och drar in er i glömskans virvel. Ni får tålmodigt vänta tills ännu en Toutrec förälskar sig i er.

Men märkligt nog växer sådana inte på moln, vågade Potatisskal avsluta.

— Ingen kommer någonsin att lyckas lysa klarare än hon! tillade Henri skickligt, med kraft och övertygelse.

Tystnaden härskade över stämningen i några minuter.

En fråga brände på den tvekande Henris läppar:

— Ursäkta mig … Det är något som irriterar mig … När jag fått det riktigt varmt om fötterna … kan jag då fortfarande svalka dem … genom att komma hit och uppvakta henne?

— Vi finner er fråga välbetänkt. Om hon till sist accepterar er … behöver ni inte ställa den frågan. Ni blir tvungna att älska varandra på avstånd. Hon här och ni där nere.

— Och om hon inte väljer mig? skyndade Henri sig att fråga.

— Låt oss säga att vi då kan glömma orden älska, tid och … svalka.

— Det är fullständigt vansinnigt! Blotta tanken på att luta mig över avgrunden och höra ”herrns” jämmer och klagan medan han förkolnas gör mig rasande!

Sedan verkade hon nästan ta tillbaka sina ord:

— Ingen kärlek i all evighet, inte ens för honom. Stackars man! Stackars själ! sade Marilyn när hon insåg att evigheten är en obotlig fetma av tid.

Potatisskal såg på Marilyn med uppskattning, ty han märkte att hon visade omdöme. Sedan log han mot henne.

— Min själ har sannerligen otur, sade Henri svagt och kittlade sig förstrött med en kerubfjäder. Då fick han slutligen idén att smyga fram till Potatisskal, som såg mot Hollywoodstjärnan, och i sin tur kittla honom ordentligt.

Ängelns tredje skratt!

Vad händer när en ängel skrattar tre gånger i tjänsten? … Då följer en häpnadsväckande förvandling.

Han förvandlas till en lotusblomma och mediterar över allvaret i sitt lilla arbete under ändlösa timmar …

Henri trodde först att ängeln drabbats av slaganfall och ville hjälpa honom. Under ett ögonblick föreställde han sig att utföra mun-mot-mun-metoden! Sedan föll hans blick på Marilyn, som beundrade lotusblomman. En djärvt vansinnig idé slog honom. En känsla av hänförelse grep honom: nu fanns ingen ängel som kunde tyda hans tredje öga.

Hon stod böjd över lotusblomman och försökte uppfånga doften från blomsterängeln.

— För er doftar det parfym, för mig luktar det bränt! viskade Toutrec, som vände sig som en vindflöjel mot varje maning till frihet och flykt. En olaglig frisedel!

Utan överdrivet våld, men med fast hand, drog han sin idol in i paradiset genom portarna som hon inte hade stängt. Henri drog henne i handleden genom öppningen.

— Men vad gör ni? ropade hon.

— Jag försöker dra ut djävulen i svansen … Jag kidnappar er! Ni ska bli min gisslan! … Försök inte lura mig. Annars får ni se upp!

Fortsättning »