Alla fyra, vars mod och krafter ännu inte hade mattats, skulle gärna ha trängt djärvt längre in i den sicksackformade korridoren. Men elden gick inte att undvika. På vissa ställen flammade imponerande och synnerligen farliga lågor som Clarence inte förmådde behärska. Hon spann och spann, men ingenting hjälpte.
Var det rädsla de kände? Marilyns och Henris blickar möttes …
— Jag ber er om ursäkt för allt olämpligt jag kan ha gjort eller sagt. Trots den fria viljan är alltsammans den där general Rose des Vents fel, sade Marilyn och Henri till varandra. De kysstes enkelt, långsamt och ömt, som för att återknyta kontakten.
En alldaglig gest. Ett häpnadsväckande resultat. Lågorna tycktes röra sig, dra sig tillbaka, vika undan, ja rentav slockna helt och försvinna från denna fördömda plats.
Helvetet brann allt svagare, tills samtliga lågor hade slocknat. Temperaturen sjönk alltmer och började till sist likna paradisets.
— Vet ni vad vi tror, Tonton Maxime? inföll ängeln lyckligt. Kärleken kan förinta helvetet fullständigt. Om den inte redan har gjort det …
— Intressant! Men ser ni den där spiralen högre upp? Vad säger jag nu igen?! Det där rostangripna gallret. Låt oss ta reda på vad som finns bakom det. Kom in i mitt tak, Clarence, avslutade Tonton Maxime och öppnade sitt böjliga gap, belåten över att spindeln äntligen lydde honom.
— Jag vet inte vart det kan föra oss. Men låt oss ändå gå och se efter innan vi ger oss av härifrån, föreslog Marilyn modigt. Sedan tillade hon:
— Jag ser ingen vakt. Hela skurkgänget tycks ha försvunnit. Inte ens skuggan av en glöd finns kvar.
Med yttersta försiktighet närmade de sig järnporten. Den var lika bred och hög som paradisets portar. Ovanför den stod något skrivet med svart graffiti på grå botten. Det såg ut att ha skrivits med en högaffel och sot. ”Man förnekar, om man tänker efter ordentligt!” översatte Henri.
Efter att ha försäkrat sig flera gånger om att ingen illvillig väktare strök omkring i närheten gläntade de långsamt på porten för att utan risk se vad som fanns på andra sidan. Där fanns alla fördömda, alla plågade själar, men också paradisets utvalda, helgonen och de fromma som helvetets general hade kastat dit genom teleportering. Rose hade förflyttat dem alla redan i början av invasionen, som om han ville skapa sig ett meningslöst monopol.
Alla de människor de såg gick omkring nakna. Nästan nakna, rättare sagt. Var och en bar ett vinblad, väl synligt, placerat över sitt tredje öga. De vandrade från den ena till den andra och framförde sina frågor.
För att smälta in klädde även ängeln och Marilyn av sig. Henri var redan naken. Tonton Maxime upptäckte en hög vinblad intill porten. Alla fyra satte varsitt på pannan.
— Jag vet inte om det här är rätt plats eller ens rätt tillfälle, men jag tycker att ni är vacker, Marilyn!
— Tack. Vet ni … ni har faktiskt charm. Till sist måste jag medge att jag också tycker att ni är stilig, trots er ringa längd och er märkvärdigt lilla sak.
— Hm … Låt oss se om de här människorna har något att avslöja. Några pikanta detaljer som skulle kunna vara användbara för oss och ödesdigra för Rose …
Plötsligt kom en man fram till Marilyn.
— Är ni den jag söker, den jag är skyldig? frågade den fördömde med livlösa ögon, utan att visa minsta känsla.
Hon förstod absolut ingenting och svarade bara ett kort och återhållsamt nej. För att inte uppröra honom uppehöll hon sig varken vid den märkliga frågan eller vid sitt eget svar.
En kvinna som Toutrec kunde förknippa med Europas historia närmade sig Henri och frågade:
— Är ni den jag söker, den jag är skyldig?
— Nej, Lucrezia Borgia! Det tror jag inte att jag är.
— Varför svarar ni på det viset? undrade den ökända spansk-italienska kvinnan som Toutrec hade känt igen. Vem är Lucrezia Borgia? Och varför svarar ni inte bara nej? Är ni djävulen?
Tack vare sin instinktiva förståelse av allting kunde Henri känna till identiteten hos dem han mötte.
— Nej!
Som om detta korta svar hade besvarat Borgias alla frågor stannade hon återigen lite längre bort och ställde samma fråga till en av de många fördömda. ”Är ni den jag söker, den jag är skyldig?” Hon fick ett nej av sin samtalspartner, som var förbluffande oberörd. Sedan fortsatte hon sin rad av frågor.
Henri och Marilyn, ängeln och tomhetens väktare mötte dussintals och åter dussintals fördömda. Alltid samma fråga, samma uttryck av trötthet och förvirrat minne.
Inte minsta skillnad i orden eller i det enhetliga tonfallet. Det fanns bara ett enda straff i helvetet: att söka sin själsfrände i evighet. Den berömda halvmånen.
— Men helvetet är ju fruktansvärt! Värre än att plågas av eld. De är dömda att söka varandra i all evighet! Lågorna vi såg var bara ett bländverk!
Vid Marilyns ord tändes en genialisk tanke i de fyra äventyrarnas ögon. Utan ett ord började de försiktigt avlägsna vinbladen från några själar i närheten.
Så snart ett vinblad togs bort återfick den berörda själen tydligt medvetandet om sig själv, om sin egen särskilda och enastående varelse. När Henri avlägsnade Bonnies blad hörde han därför inte ”Är ni den jag söker, den jag är skyldig? …”, utan ”Var är Clyde? Jag måste hitta honom. Jag ångrar allt ont jag har gjort, och jag älskar honom.”
— Vänta! Ni kommer att hitta honom, men inte just nu. Vi behöver er hjälp, Bonnie. Om ni vill återfinna Clyde måste ni ta bort så många vinblad ni kan. Fortsätt tills arbetet är färdigt. Upprepa denna uppmaning för alla ni befriar, utan att ställa frågor. Kom sedan allesammans tillbaka så fort som möjligt till Tonton Maxime, varelsen med näbb som ett näbbdjur. Gå ut och föröka er! utropade han utan att själv märka vad han sade.
På så sätt vaknade alla dessa varelser ur sin oskyldiga dvala i allt snabbare takt. Några par hade turen att återfinna varandra omedelbart. Deras Lulum fann dem på nytt.
— Evigheten är kanske absolut, men antalet olyckliga i helvetet och paradiset är det inte! framhöll Marilyn.
När alla hade befriats genljöd helvetet av oräkneliga skratt. Det var frihetens skratt. Den fördömda platsen hade aldrig upplevt en så intensiv lycka, bortsett från den som Rose des Vents och hans skurkaktiga kumpaner hade åtnjutit.
— Vi älskar er! Ni har räddat oss från plågorna! Vi måste härifrån!
Då kom en själ fram till Marilyn och Henri. Djup oro stod att läsa i ansiktet.
— Nu har de andra själarna och jag gjort precis som ni ville.
Men personen hejdade sig, rynkade pannan och fortsatte …
— Det är bara en sak som inte stämmer.
— Vad är problemet? frågade Marilyn, Henri och Potatisskal, som just hade anslutit sig till dem.
— Det finns en själ vars vinblad vi har tagit bort, men hon fortsätter att ställa den där frågan som ni känner till.
— Var är hon? frågade Henri och ängeln.
— Säkert inte långt härifrån. Jag fick svara nej till henne för en stund sedan. Ah! Där, se! Hon ställer en fråga till Napoleon, som är tillsammans med Joséphine.
Mittemot den berömde fältherren stod en svart kvinna av enastående skönhet. Hon var en varelse vars fina, subtila drag kunde ha gjort henne till en legend på jorden, om hon hade varit drottning.
Hade hon kanske redan varit det?
Henri var fascinerad av kvinnans ansikte och praktfulla kropp. Hennes själs hud … (om man får uttrycka sig så om henne) var fulländad.
Marilyn betraktade henne också, men med en viss bävan. Kanske ett litet sting av svartsjuka …?
Toutrecs uppenbara hänförelse och Marilyns oro avbröts av ängeln. Tonton Maxime värmde under tiden sitt gap i ett alldeles bestämt syfte.
— Låt oss inte bekymra oss om hennes fall för tillfället. När tiden är inne ska vi finna någon som kan göra henne hel.
— Det viktiga är att ge paradiset dess frid tillbaka, tillade ängeln och gnuggade händerna.
Sedan räckte Henri, som fortfarande höll voodoodockan i handen, över den till den vackra numidiskan. Hon tog emot den och slutade ställa frågor för att koncentrera sig på det onda föremålet, som om det bara vore en vanlig leksak.
Potatisskal, Marilyn och Henri vände blickarna mot Tonton Maxime:
— Nu är det dags att öppna på vid gavel! Riktigt stort! Innan Rose des Vents kommer tillbaka.
— Jag behöver inte oroa mig för att det ska bli trångt i tomheten. Där finns plats för alla och mycket mer än så, i oändlighet, sade han och spärrade upp gapet mer än nödvändigt för att alla skulle kunna komma in utan att det blev trafikstockning.
— Rose des Vents har visat att han är synnerligen skicklig, den skurken! Alldeles för mäktig för oss fyra! Men inte mäktig nog för oss alla, utropade Henri högt och lyfte en arm med öppen hand för att ge de lugnade själarna tecken att göra sig redo.
— Jag ska föra er alla till paradiset med min zirgouille! utropade Tonton Maxime.
— Med din vadförnåt? frågade Henri.
— Ja! Vad är det för något? ropade några av de nyfikna själarna.
— Zirgouille är namnet jag har gett den rörelse som låter mig färdas från tomheten till en annan värld, eller tvärtom, genom att svälja mig själv eller stöta upp mig igen. Om jag hade varit kock skulle jag ha gett samma namn åt en plätt. Vad säger jag?! Jag säger ju alltid så! Åt en rätt.
Alla tog sig ombord för färden in i tomheten genom Tontons zirgouille. Till en början trodde ingen på det. Några var rädda. Först när de såg den väldiga skaran räddade gå in förstod de att det faktiskt gick att färdas dit. Det var att vänta: den absoluta tomheten är oerhörd och omskakande.