Potatisskal hade för sin del skyndat iväg för att finna sin maka, sin kära Guili-guili, och komma henne till hjälp. Han var mycket orolig för vad som kunde ha hänt henne. Vilka urartade plågor hade smådjävlarna utsatt henne för? Hade hon fått utstå fruktansvärd tortyr med melass?
Om Potatisskal var förvirrad och upptagen av tanken på sin hustrus eventuellt svåra belägenhet, vad skulle man då säga om hennes egen oro? Aldrig tidigare hade hon sett honom komma hem med en grupp främlingar. Först läxade hon upp honom en smula. Var inte det helt naturligt?
— Potatisskal, har du sett vad klockan är när du kommer hem! utbrast hon med händerna och vingarna i sidorna. Men hur ser du ut! Och vilka är de där kompisarna du har varit ute och rumlat med?
— Stackars Guili-guili, du älskar mig så mycket att du oroade dig mer för mig än för dig själv!
— Ja, det stämmer! Vi har varit så rädda! Men vad har hänt, och var är Gud?
— Vi vet inte mer än du. Det är väl knappast nödvändigt att tala om att Rose des Vents har invaderat paradiset. Men oroa dig inte: det återstår bara en handfull demoner som förgäves letar efter honom. Henri, Marilyn och Tonton är honom på spåren, försäkrade Potatisskal.
Till förvåning för några helgon, före detta smådjävlar och andra själar som hade följt med Potatisskal kysste de båda änglarna varandra passionerat. När sådana varelser kysser varandra är det något att se. Men framför allt att höra. När deras läppar möts uppstår ett dovt och ihållande men behagligt ljud. Om de öppnar munnen så att tungorna kan mötas och ömt smeka varandra övergår den utdragna tonen till en harmonisk fas, och ur deras strupar ljuder vackra melodier som ständigt förnyas.
Den passionerade kyssen räckte emellertid inte för att nå fram till Gud, som fortfarande inte svarade dem.
Generalens kropp skulle gärna ha tänkt högt, utan att inse att den till slut skulle steka sitt tredje öga genom att slå sig i pannan gång på gång. Men den kom allt längre bort från sin svävande utväxt… det där gapiga, slemmiga huvudet. Ändå skulle huvudet, som den gode strateg det var, ha gett sin favoritsergeant Minus Cule ett uppdrag med följande ord…
— Min lilla skit!… (Så kallar Rose kärleksfullt sina tjänare.) Du och de andra ska återvända till de erövrade områdena och kontrollera att allt är som det ska. Ni ansluter er till oss i morgon. Glöm inte att vi då befinner oss lite längre västerut. Ni kan gå.
— Inga problem, general! På Minus hedersord, om det finns några problem ska jag rätta till dem själv, som en stor pojke!
— Hitta inte på några dumheter! skulle mitt huvud ha svarat honom. Och framför allt, sluta säga dumheter. Jag ger er bara i uppdrag att känna er för, ingenting annat! I väg med er! Sätt fart!
Mitt huvud skulle då ha anat att Minus Cule inte genast skulle ge sig av för att undersöka allt som kunde vara värt att rapportera. Den lille tvåhornade figuren skulle ha ägnat sig åt sitt favorittidsfördriv utan att jag kallade honom till ordningen. Det var för övrigt ett bra tag sedan han hade tittat under änglarnas klänningar…
Och nu var det Roses kropp som tänkte.