Intill det oroväckande laboratoriet låg ett ofantligt rum, täckt av stora, dammiga speglar. De lade märke till små skyltar som hängde lite överallt. Texterna var skrivna enbart på demonisk dialekt, som Henri Toutrec utan svårighet kunde tyda. Han översatte för de andra: Låt inte era synder ligga och skräpa överallt. — Behandla era fördömda med njutning. — Ställ tillbaka oordentliga syndare efter användning. — För ett mönstergillt helvete: tänk på sjuklig kvalitet och produktivitet. — Att förråda är att kyssa och slicka generalens smutsiga fötter.
De förstod snabbt att de befann sig i sovrummet hos … helvetets president … Rose des Vents. Där stod en himmelssäng i rokoko-barock-kitsch, som förenade alla epokers stilar i en enda möbel. Ingen vågade sätta sig på generalens bädd eller ens röra vid den. Ängeln skulle ha funnit det orent. Tonton Maxime tyckte att det luktade illa. Henri såg de smutsiga, fläckiga lakanen. Marilyn ogillade inredningen med dess olikartade och motstridiga stilar.
När de nu var ensamma på denna förbjudna plats började de undersöka den. Där fanns andra möbler som avgav en svag svavellukt, som en parfym omöjlig att andas in. Schäslonger, soffor, vilfåtöljer, allt man behövde för att koppla av. Väldigt långa gardiner av purpurröd sammet stod lite på glänt. Bakom dem upptäckte de snart en bok, stor som ett bord för fyra, på en gammal arbetsbänk av trä som bar tidens härjningar. På omslaget av rosa läder översatte Henri en inskrift med rött bläck … »Läs inte den här dagboken! Annars slår jag er på rumpan med mitt heta keramikträ!« Undertecknat … Rose des Vents.
Det fanns visserligen ett lås för att hindra smådjävlarna från att läsa dagboken. Men i sin brådska att invadera paradiset hade Rose des Vents glömt att låsa det.
Henri öppnade boken ytterst försiktigt och bläddrade, medan han ögnade igenom sidorna på jakt efter något som kunde kompromettera helvetets president. Han fann bara skrytsamheter.
— Jaså! Titta här … sade han och drog uppmärksamheten till några ord skrivna med pyttesmå kråkfötter. »I kväll fick jag den starkaste orgasmen i hela mitt liv. Jag onanerade, trots att jag saknar könsorgan, i hemlighet medan jag betraktade Michelangelos David, vars modell poserade utan erektion.«
— Se där! visade Henri, som om hans tre olyckskamrater kunde förstå vad som stod skrivet.
— Men vad finns det mer, Henri? frågade Marilyn nyfiket och närmade sig översättaren en smula.
— »Jag gömde mig för mina smådjävlar för att äta hästspillning som jag hade tagit med mig från slaget vid Waterloo, från båda sidors hästar.«
— Titta där, i sidans hörn. Vi ser bilden av en liten pappersängel som har klistrats fast där. Vi tycker faktiskt att han har en liten öm sida. Men han tycker om att gömma sig, påpekade Potatisskal, road av detaljen.
— Jag tror att vi har hålat något intressant! Vad säger jag?! Hittat. Låt oss ta med den här väldiga boken in i mitt snälla intet och ställa Rose des Vents till svars för hans egna ord.
Marilyn, som hade skarp hörsel och en mycket stark intuition, viskade till de andra:
— Jag hör djävlarna komma tillbaka. Fort, låt oss fly genom dörren till vänster om arbetsbänken.
De tog sig över tröskeln på ett ögonblick. Tonton Maxime hade emellertid slukat den bisarre härskarens privata dagbok, och Henri hade tagit med sig en voodoodocka som låg i närheten av den stora, motbjudande, imponerande och omoraliska boken. Det var en vacker docka som var full av små nålar instuckna överallt. Innan de gick in i rummet intill drog Henri varsamt ut några nålar, som han lät falla på det isbelagda golvet. Allteftersom ljusnade helvetets tak, till allas stora häpnad. Han drog sedan ut ytterligare några utan att denna gång se något hända. Men varje gång han drog ut en av de senare nålarna försvann en religiös ceremoni, en sekt eller en skadlig tradition — som könsstympning eller häxjakter — från en planet.
I samförstånd fattade de det riskfyllda beslutet att undersöka helvetet lite närmare. Det är ju trots allt inte varje dag man frivilligt sätter sin fot där. De måste ta sig genom ett virrvarr av tusentals transportband med otaliga omaka resväskor i rörelse. Alla var försedda med ägarens namn och en sammanfattning av dennes levnadsbana, som om de summerade livet för de varelser som hade strandat på denna sista plats, denna heta slutstation. Där fanns dessutom upplysningar för smådemonerna, konserverade synder, onda gärningar att förbruka utan frestelse och annat. Det liknade en ofantlig och oproportionerlig flygplats, överfull av resande illfundigheter.
Följeslagarna kände sig alltmer angripna, störda och stressade av det oavbrutna oväsendet. Ändå hördes ständigt en malande musik i bakgrunden. Den var påträngande och hypnotisk. Än märkligare var att en särskild helvetisk teknik gjorde den fullkomligt hörbar trots den höga ljudnivån.
— Vem kunde ha trott det? Här finns musik! kommenterade Henri.
Musikutbudet bestod av små visor med sliskiga, sövande melodier, framförda och kommenterade av en och samma förfärligt falska och skrovliga röst. Sångarens hittills okända klang fick inkräktarna att rysa och skära tänder varje gång han gjorde något av sina många inpass. »Ni har just hört mina senaste kompositioner. I tur och ordning: en gnista på skinkorna … lite svavel skadar inte mina näsborrar, och som avslutning på det här blocket … min lilla njutningsavgrund. Den första smådjävul som kommer till mig och lyckas suga min svans får chansen att delta i den stora tävlingen, vars utgång redan är riggad. Priset består av en bedårande och sublim frukost tillsammans med min ärorika och fantastiska person, då vi ska dricka paradisets flytande skugga ur samma bägare. Jag vill påminna om att de fördömda är uteslutna ur dragningen. Ta inte med er några.«
Den utsända rösten tillhörde verkligen Rose des Vents.
Plötsligt sprang en hel skara demoner förbi bara några steg bort. De skyndade för att ansluta sig till general Rose des Vents i paradiset och delta i den lockande tävlingen. Detta var de sista representanterna för ondskan som fanns kvar i helvetet, något som de fyra omaka vännerna inte visste.
Ur ögonvrån lade Henri märke till en avslöjande detalj. Lågorna som stack upp ur smådemonernas fickor intresserade dem inte längre. Helvetet tömdes helt på sina bödlar.