Som planerat hade alla samlats till vernissagen, utom Fleur-Gud själv, Rose des Vents och hans hustru Sixcentsoixantesaucisses, en australopithecushona med ett synnerligen välutvecklat pratmaskineri som Fleur-Gud hade skapat åt honom. Inte heller Marilyn hade visat sig. Frånvaron oroade Henri. Hur mycket Lulum än färdades fram och tillbaka var vägen till hans andra hälft inte lätt att finna.

Det som plågade borgmästaren i Joujou City allra mest var hur snabbt Rose des Vents hade gjort framsteg: han hade gått igenom psykoanalysens alla stadier under ett enda, om än långt, samtal. Freud och Jung hade arbetat så effektivt med Rose att patienten enligt dem verkade ha blivit mänskligare. Hans ansträngningar att förbättra sig hade belönats på ett vackert sätt när Sixcentsoixantesaucisses hade kommit till honom. Var han uppriktig? Var det en fälla?

Nu när han hade fått ett könsorgan och en livskamrat… vad skulle han ta sig till? Sisse, som Rose kallade henne och som hade skapats just för honom, var fetlagd, rödhårig och mycket intelligent. Ungefär som med Adams revben hade Gud skapat denna följeslagerska av ett av Roses horn, alldeles innan hon välsignade honom. Var Rose nu en enhörning? Nej, han var avhornad och kunde numera smälta in obemärkt.

Henri berättade för Tonton Maxime, Potatisskal och Guili-guili om den dramatiska situation som förbryllade honom.

— Hör här, Henri: vi undersöker norr, söder, väster och öster. Ni tar de olika himmelsnivåerna.

— Glöm inte att använda er underbara och effektiva zirgouille, Tonton! försökte Henri Toutrec säga med en lugn min.

Men han tänkte också: »Har Rose och Sisse kidnappat Fleur och Marilyn?«

Henri gav sig därför av för att leta efter Marilyn och Fleur-Gud, alltmer tyngd av sin oro.

Medan han gick mindes han kidnappningen som han själv hade begått. Han föreställde sig hur det skulle vara att vara Rose.

Han försökte föreställa sig hur Rose kunde reagera just nu.

— Men vart kan han ha tagit vägen?… Hur kan han gömma Marilyn så att ingen ser henne? Och hur kan han kontrollera Fleur? Ännu en voodoodocka? Fast… två huvuden tänker ju bättre än ett… Han har säkert hittat på något otroligt knep med sin hustrus hjälp. Hur ska man kunna undvika att bli paranoid? tänkte Henri och försökte samtidigt hitta ett sätt att behålla lugnet.

Det hjälpte inte. All hans oro kretsade kring vad som kunde drabba Marilyn.

— I all min ängslan glömde jag var jag skulle leta! Himlarna!

Henri gick fram till stenen som dolde den sjätte himlen och tog sig in. På ett ögonblick befann han sig en våning längre ner. Att falla från den sjunde himlen kändes märkligt. I själva verket föll han ju inte särskilt långt. Knappt två meter.

Det var först när han tittade upp mot den sjätte himlens himlavalv som han förstod att det var ett mirakel: mellan himlen och honom fanns inte två meter utan en väldig oändlighet. Hur skulle han, som redan var så liten, kunna ta sig därifrån?

Klättra tillbaka till den sjunde himlen? Hur? Måste han det?

Men han hade ingen lust att gräma sig över sitt öde. Han tänkte bara på sin andra hälft. Han undrade åt vilket håll han skulle gå i den sjätte himlen. Hans Lulum visade sig och försvann genast igen.

— Var är jag? Det här är väl den sjätte? frågade han en tanke som råkade sväva förbi.

— Ni är i de förlorade tankarnas land. Åh! Där ser jag en. Säg ingenting. Håll tyst, så tiger jag också!

Tanken sade verkligen inte mer, men fortsatte att kretsa kring Toutrec, som började bli lätt yr. När den förlorade tanken hade avlägsnat sig tog samtalet fart igen.

— Så där ja! Nu försvann den! Var var vi?

— Ni sade att vi var i de förlorade tankarnas paradis…

— Just det! Här finns de alla. De goda och de onda, de milda och de förvridna, de geniala och de fula, och så vidare. De farligaste är dem man lättast glömmer fast man borde minnas dem. Sådana tankar som: »Var i all världen har jag lagt mina nycklar?« Eller… »Vad var det nu jag skulle göra?« Eller: »Vad heter han nu igen?« Allt det där ni inte minns. Gud är alldeles för sentimental. Tycker ni inte det?

— Herregud! Fleur-Gud! Marilyn! Jag måste leta någon annanstans, utbrast en uppskakad Henri Toutrec. Han började genast gräva, eftersom han inte kunde klättra upp till himlen. Han grävde och blåste och önskade av hela sitt hjärta att få återse sin älskade, sin hörnsten, sin Norma Jean. Framför allt hoppades han att det fanns en himmel därunder och att ingen förlorad tanke skulle följa med honom.

Gränsen mellan den sjätte och den femte himlen var inte svårare att bryta igenom än den förra. Han såg sig inte ens för innan han kastade sig ner. Inte heller den här gången skadade han sig. Och himlavalvet var lika högt som i de båda andra himlarna.

En annan värld väntade honom. Ännu mer häpnadsväckande än den förra: känslornas och sinnesrörelsernas paradis.

Henri såg sig själv som ett spöke genom bilder och ljud. Starka minnen. Känslor som olika varelser hade upplevt i olika tider.

Ju längre tillbaka i tiden känslorna sträckte sig, desto mer smärtsamma var de. Men han stötte också på sina egna känslor. Eftersom han brukade tränga undan dem undvek han att betrakta dem. Vilken fascinerande värld detta skulle ha varit för Rose des Vents psykoanalytiker! Han såg till och med en anknytningsstörning dyka upp, vilket fick honom att börja gräva igen… den påminde honom om hans kärlek till Marilyn. Han blåste medan han grävde och fortsatte att hoppas på att finna henne längre ner.

Den här gången stukade han foten i fallet. Han satt kvar utan att lyfta huvudet och gnuggade fotleden. Ursinnig frågade han sig: »Hur kan man vara så dum att man skadar sig när man bara är en själ?« Till sist tittade han upp för att se var han hade hamnat. Växt- och djurlivet var likadant som i den sjunde himlen. Fanns det bortglömda känslor som seglade genom rymden här?

Henri såg bara en liten grupp människor som samtalade fridfullt med varandra.

När en av dem fick syn på Henri med den ömma fotleden reste han sig och närmade sig honom:

— Har ni gjort er illa? frågade mannen, som var klädd i en lång vit toga och liknade en rabbin.

Sedan lade han händerna på den skadade foten utan att säga ett ord.

Till sist reste han sig upp.

— Så där, nu är ni botad.

— Tack, min fot gör inte ont längre. Men vem är ni? frågade Henri lättad.

— Se upp! Böj er! Där kommer en ny fabel! ropade mannen snabbt utan att verka nervös.

Räven och ränksmidaren susade genom luften.

— Varifrån kommer de där texterna? Vad är det för fabel?

— De kommer från alla möjliga håll. Kanske till och med från en mycket avlägsen tid. De har aldrig sagts eller uttalats. De har bara tänkts, begrundats, inspirerats. De kan ha skrivits av kloka kvinnor och män, kända eller okända. Men akta er för att träffas av någon av dem, för då blir den en fix idé hos er. Där kommer en till!

Kattinnan och skogsmusen passerade dem i en långsam sicksackbana.

— Jag ska presentera mig. Jag är Jesus från Nasaret. Ni kanske har hört talas om mig?

— Vem känner inte till er?

— Åh, det är många, tro mig. Jag kan läsa era tankar. Ni heter Nom de Plume.

— Kalla mig Henri.

— Är ni en ny gud?

— En gud? Jag!… Varför frågar ni det?

— Därför att här… finns det bara gudar. Kom! Jag ska presentera er för mina vänner.

Då anslöt sig Jesus och Henri Toutrec till gruppen. Henri blev häpen när Jesus presenterade honom för medlemmar från olika epoker.

— Mina vänner, får jag presentera Henri! Sannerligen säger han att han inte är någon gud, och ändå befinner han sig bland oss.

När dessa gåtfulla gestalter hörde det kunde de inte låta bli att skratta. Även profeter skrattar. När lugnet hade återvänt fortsatte Jesus presentationerna.

— Henri, låt mig presentera dem jag samtalade med, i solurets riktning. Här är Buddha, den visaste i gruppen. Tor, den nordiske guden; han sover eftersom han tar för mycket melatonin. Muhammed, en verklig bror för mig. Den store mannen mitt emot er är den store manitoun. Kvinnan med soldathjälm är Athena. Hon ser till att hålla ordning om vi inte kan komma överens. Abraham, en av mina värdefulla förfäder. Hon som är klädd som en egyptisk gudinna är Hathor; hennes specialitet är den kroppsliga kärleken. Hennes tankar är lite röriga. Vi brukar skoja om att hennes tankar far från Thot till Tor och kors och tvärs. Det är dessa som deltar i diskussionen. Utan att skryta kan jag säga att vi är en av de mest produktiva samtalsgrupperna. Här kommer ett citat, böj er allihop! ropade Jesus.

Alla lydde utan att säga ett ord.

»Varje budskap existerar endast inom en tidsfunktion« seglade i ett enda stycke över dem och släppte samtidigt ned mångfärgade frimärken som suddades ut när de rörde marken…

— Produktiva?… Men vad gör ni? Och vilka ingår i de andra grupperna? frågade Henri Toutrec vidare som om ingenting hade hänt.

— Så många frågor på en gång! Vet ni inte att enkelheten är den enda fyr som låter er segla utan fara? Men jag ska ändå försöka svara… De andra grupperna består av olika gudar från andra platser. Några har förmågan att vara på flera ställen samtidigt och hör till flera mytologier. De kan sova och predika samtidigt. Vad er första fråga beträffar diskuterar vi bara visdom. Det är en stor dag för oss. Vi har fått veta att skaparen numera är… en skaparinna, och att hon har avskaffat, utplånat ondskan i universum. Vet ni, vi tar oss till och med friheten att bjuda in och rådfråga filosofer som håller mycket fängslande föreläsningar om ämnen som hör hit…

— Har ni bjudit in Tonton Maxime?

— Känner ni Tonton Maxime, intighetens väktare?

Förvåning grep de visa för ett ögonblick, sedan kunde Buddha inte låta bli att kommentera.

— Vet du vad, Jesus? Den här lille guden är säkert den enklaste och skickligaste av oss alla. Ser du, han får oss att häpna med sina tankar utan att ens utge sig för att vara en gud.

— Men jag är ingen gud! För fan!

— För fan!?… Där har vi ju beviset för att ni inte är någon gud. Men vad gör ni då här?

— Jag jagar djävulen som har kidnappat min andra hälft.

Henri vågade inte oroa gruppen ytterligare genom att tala om Guds försvinnande för andra gången.

— Kan ni hjälpa mig att hitta djävulen? frågade Henri och undrade samtidigt hur länge han egentligen hade talat med dessa gudar.

Mekaniskt böjde de sig återigen, eftersom en fabel och ett citat kom i gåsmarsch.

Den lilla flickan och den snälla ugglan, mästerligt följd av: »Själen svarar endast på den uppriktiga åkallan, på den absoluta kärleken.«

— Hitta djävulen! Ni menar väl inte allvar. Vi har alltid försökt undvika honom. Men om han kom hit till oss kan ni vara säker på att vi skulle förmana honom ända till slutet av hans evighet…

Henri kände sig mer än bortkommen bland dessa lärda, visa och sinsemellan så olika gudar. De höjde sig på sätt och vis över den allra största oskuldsfullhet. Medan han försökte behålla sina tankar för sig själv bemödade han sig om att inte vara alltför genomskinlig, alltför uppriktig. »Det erkännandet visar att de inte har sett honom. Nu måste jag ge mig av och fortsätta. Om jag kommer förbi igen ska jag berätta hela sanningen om denna fantastiskt befängda historia. Jag måste hitta Marilyn. Det brådskar! Jag måste gräva mig ner till den tredje himlen.«

Just när han grävde fick ett citat som skyggt strök förbi honom honom att fundera över sitt äventyr… »Oavsett vilket rike man befinner sig i finns det alltid något att lära av en resa.«

Mycket medveten om vilken skada han skulle göra dessa filosofiska gudar om han tog sig från den fjärde till den tredje himlen inför deras ögon, låtsades han dra sig undan till en enslig plats för att meditera i fyrtio dagar. Det var en förevändning för att gräva sig ner till »våningen« under.

När han kom till den tredje himlen trodde han att det snöade. Men de mjuka flingorna utstrålade en behaglig värme. Han fick rentav känslan av att de iakttog honom. Häpen över dessa företeelser sträckte han fram handen för att närmare undersöka de vågformiga kornens beskaffenhet och natur och fånga upp ett av dem som hade landat på honom. Bara ett!

Just när hans fingrar snuddade vid ett av dem hördes en röst…

— Om ni rör vid något av de här barnen är ni stekt som ett ägg!

— Va? Som ett ägg?… Barn? Vem talar?

— Jag, rösten som vaktar limbo. Vad gör ni här? Ingen har rätt att skrämma de här själsämnena. Några är redan redo för den sjunde himlen. De är mycket lättstörda. Fly härifrån genast innan er närvaro skadar dem. Om ni inte gör det inom två himmelska ögonblick kommer jag att försätta er i samma tillstånd som de befinner sig i. Vill ni inte börja om från noll får ni följa mitt råd! Ni kan ta er tillbaka samma väg. Jag har redan tätat himlavalvet. De små får inte lämna den tredje himlen. Ge er av! Jag täpper till hålet efter er.

Henri, som rös, lät sig inte övertalas två gånger. Han öppnade inte heller munnen för att fråga om djävulen hade passerat. Han hade förstått hur skör denna plats var och hur känsliga dessa varelser var, där de väntade på att hamna mitt i ett samlag eller, olyckligare nog, i ett provrör. Och vem vet om han inte hade svalt en av dessa små änglar om han dröjt sig kvar för länge?

Med största försiktighet grävde han åter i marken. När han var klar kastade han sig huvudstupa — eller snarare med hela sin »kropp« — ner i den andra himlens atmosfär. Inte utan att få lite av den tredje himlens jord i huvudet.

När Henri föll fick han intrycket att han aldrig hade lämnat den tredje himlen. Allt var identiskt. Flingor svävade omkring överallt. De utstrålade samma ljumma värme. Den här gången försökte han inte röra vid någonting. Han visste att det var levande varelser.

— Ni hör inte hemma här. Endast de som tror på reinkarnation återföds här. Rör er inte! Vänta! Jag får just ett telepatiskt meddelande från limbos väktare, hörde Henri. Rösten var annorlunda, djupare.

Lydigt och tålmodigt fogade sig Henri, som hade upplevt allt tänkbart sedan sin våldsamma död, efter uppmaningen. Det enda han uppfattade var: »Ja… mmm… jag förstår… mmm… ja, mmm, okej! Mmm… Okej!… Nåväl! Vi äter lunch tillsammans någon dag. Hej då!«

Henri stod mållös. Till slut vände sig rösten åter till honom.

— Tyst! sade han till rösten.

— Varför ber ni mig att vara tyst? Mig, denna himmels väktare.

— Jag vill inte störa de här själarna.

— Var inte orolig. De själar som ska återfödas är immuna mot vissa stötar. De är tåligare än de nya själarna i limbo. De är vana vid törnar. De har varit med om värre. Fast de, precis som alla andra, inte tycker vidare mycket om trauman.

— Det gläder mig att höra.

— Nåväl, man kan säga att ni har en hel historia bakom er! Den tredje himlens väktare berättade den just för mig. Han hade fått uppgifter från ännu högre ort, uppgifter som förmedlats till honom av Gudarnas och profeternas universella samfund. Dess medlemmar hade i sin tur hört dem från en filosof som påstår sig komma från intigheten. Eller något liknande? Löjligt, eftersom intigheten inte finns! Hur som helst, han kom lite högre uppifrån, lite varstans ifrån. Det sägs till och med att han tog sig från himmel till himmel genom att äta ratatouille eller göra zirgouille. Eller någonting sådant.

— Kanske kommer han och möter mig? Han vet mycket väl att Marilyn säkert är illa ute. Och för att inte tala om Fleur!

Henri tog ett djupt andetag, och sedan ett till…

— Strunt samma! Jag kan inte vänta på Tonton Maxime längre.

Lulum visade sig igen och försvann på nytt.

— Jag ska hitta dig på egen hand, min Marilyn. Adjö!

Henri, som nu hade blivit skickligare på att gräva hål mellan himlarnas våningar än på att kamma sig, behövde bara ett ögonblick för att försvinna och visa sig på våningen därunder.

— Hallå! Vänta!… ropade den andra himlens röst, som reagerade mycket långsamt, överväldigad av den fart med vilken Henri hade brutit sig genom marken. Den där typen är alldeles för stressad. Jag hade ett meddelande från en ängel som heter Potatisskal till honom! Äsch! Strunt samma, jag har ändå en massa arbete att ta igen, avslutade rösten som vaktade reinkarnationen sin monolog och tätade snabbt hålet.

När Henri föll ner i den första himlen gjorde han sig verkligen illa den här gången.

Han landade på ett »i« och sedan på en »3«. Han snubblade över två dubbla siffror innan han föll med ändan före på tre nya bokstäver. Allt han kunde se var bokstäver och siffror, former, punkter, tecken och linjer. Dessa grundelement kom och gick i otaliga vågräta, lodräta och diagonala linjer ur alla tänkbara vinklar. Åt alla håll! X, Y, Z! X’, Y’, Z’ och så vidare. Den första himlen var tillägnad sönderrivna ekonomiska rapporter, utplånade meningar, överstrukna, borttagna, glömda och utelämnade ord och siffror, räknefel i huvudet och på papper eller uttalade högt, talade yttranden och allt som sades och skrevs i universum innan det förkastades, liksom tidigare och nuvarande vetenskaper och konstarter som hade försummats.

Henri fick syn på väktaren. Det var inte bara en röst och inte bara en ängel. Väktaren liknade både Proust och Einstein, eftersom mustaschen såg olika ut på de båda sidorna: ena sidan Marcel, den andra Albert. Väktaren bjöd artigt Henri att räkna och läsa tillsammans med honom allt som fanns i den första himlen.

— Stanna här hos mig! ropade väktaren med dubbla uppgifter. Vi kunde sammanfoga de här lämningarna och skapa nya hypoteser, hittills oskrivna texter.

— Min instinktiva förståelse av tingen säger mig att Marilyn inte finns här, konstaterade Henri medan han åter började gräva i marken och blåsa.

Eftersom han hade börjat vänja sig vid att falla klarade han sig utan blåmärken. Utom på själen, men inte värre än så. Han landade med båda fötterna på jorden, mitt på Joujou Citys huvudgata, som efter hans död hade döpts om till boulevard Adolph Teresa.

Eftersom han nu bara var en själ lade ingen märke till honom.

Märkliga och fascinerande frågor virvlade som malströmmar i den före detta verkställande direktörens huvud.

— Hur är det möjligt? Är universum och jorden bara början på min värld? En materiell grund? Eller en grund med oändliga möjligheter? Varför har mänskligheten aldrig vetat något om det? Marilyn? Min Gud! Fleur! Men varför letar jag efter dem här? Hur skulle Rose ha kunnat föra dem hit? Det blir ännu svårare att hitta dem här än i de oändliga paradisen. Tonton kommer och söker upp mig. Tur att Potatisskal gav mig förmågan att förstå saker och ting instinktivt. Puh!

Det enda som tröstade honom i olyckan och den avgrund han hade störtat ner i var hoppet att återfinna dem välbehållna och framför allt kunna omsluta sin vackra Norma Jean med armarnas aura.

I Joujou City var allting stängt. Affärerna, restaurangerna, företagen, allting. Till och med leksaksbutiken och djuraffären hade låst sina dörrar. Ändå var vädret mycket behagligt. Solen tycktes honom lysa starkare än före hans död, den dag då hans väldiga staty hade krossat golvet som han rest den på och sedan fallit över honom. Trots de sent anländande flyttfåglar som inte längre kunde träffa honom med sin spillning hade Henri ingen lust att skratta.

Han föreställde sig hur Marilyn, förhäxad av Rose des Vents, lagade små läckerheter till en middag på tu man hand med Sixcentsoixantesaucisses.

— Hur ska jag komma tillbaka till himlen? Hur ska jag hitta Marilyn? Jag kan inte komma längre ner. Men var är hon?

Som för att lägga sten på börda när han saknade Marilyn så fruktansvärt greps han av hemlängtan till sin stad. Henri bestämde sig för att bege sig till halvmåneformade gatan Queue fringante och se vad hans arvingar hade gjort med huset.

Ju närmare han kom stadsdelen där alla gator hade fått namn efter hundar, desto fler människor gick åt samma håll. Han kände igen sina anställda, järnhandlaren och ägarinnan till skönhetssalongen. Alla.

I den växande folkmassan, allteftersom han närmade sig sitt gamla hem, hörde han kommentarer som smickrade hans ego. Gång på gång hörde han människor säga:

— Det var hos den där galningen som det hände!
— Jag undrar vad fabrikens grundare har med allt det här att göra…
— Hur som helst började alla dessa märkliga företeelser kort efter hans död!

Till skillnad från alla andra behövde han inte vänta för att få se vad som försiggick hemma hos honom. Han blev fullständigt bestört när han upptäckte att huset inte längre fanns. Han kunde inte förstå hur man på så kort tid hade hunnit planera och uppföra en byggnad. Han funderade över hur lång tid som hade gått sedan hans död. En dag.

Byggnaden var formad som ett flygande tefat och hade bara två dekorationer: två stora portar som liknade paradisets. Ingenting annat! Genom den ena gick oroliga människor in; genom den andra kom andra ut med leenden på läpparna.

På var sin sida om ingången och utgången stod fyra puckelryggiga gestalter, lika långa som storvuxna änglar. De bar långa vita regnrockar ända ner till hälarna. Henri skulle ha varit livrädd för dem om han ännu levt. Han gick alltså in för att se vad Joujou Citys invånare sökte där.

— Hallå där! sade den närmaste puckelryggen till Henri.
— Va?… Kan ni se mig?
— Naturligtvis ser jag er. Vad tror ni att jag är, en blind ängel?
— Nej, det tror jag inte alls. Men om jag sade att jag är ett spöke, ja till och med anden efter den här stadens hjälte, som bodde just här för inte länge sedan… skulle ni inte bli rädd?
— Jag, rädd för spöken? Nu är ni alldeles ute och cyklar! Och med tredje ögat dessutom, fräste puckelryggen som behövde kissa.

Puckelryggen vände sig mot Henri och lade varsamt handen på hans axel, som om han ville anförtro honom en hemlighet. Henri förvånades över hur lugn vakten var.

— Döda människor skrämmer mig inte. Jag träffar dem dagligen… Jag måste erkänna en sak; jag vet inte varifrån ni kommer, men det här är inget museum. Det är en station. En mycket speciell station. En station till himlarna.

— En station till himlarna?
— Sade jag inte att den var speciell? Och eftersom ni kanske är ett spöke skulle jag i ert ställe inte gå in om jag ville hemsöka invånarna i den här charmiga lilla staden. När ni väl har åkt upp kanske ni inte vill återvända.
— Men vart kommer man när man går in här?
— Till livet efter detta, min herre! Till livet efter detta!

Henri strålade av glädje, förundran och jubel, till puckelryggens stora häpnad. Kanske hade han funnit ett sätt att återvända till den sjunde himlen och lättare hitta Marilyn. Kanske. Hans Lulum återvände allt långsammare, så han hade alltså avlägsnat sig från Marilyn. Men nu var han så hänförd att han kastade sig om halsen på puckelryggen.

— Hallå! Akta mina vingar, min herre!
— Era vingar! Är ni alltså verkligen en ängel?

— Inte så högt! Folk får inte bli rädda. Ja, det är jag, och vad är det med det?
— Känner ni Potatisskal och hans flickvän Guili-guili?
— Va? Känner ni dem personligen?
— Naturligtvis! Jag kommer ju från paradiset. Jag kan till och med säga er att ni säkert hade vingarna fulla av melass för inte så länge sedan.
— Det stämmer! Men vad gör ni här?
— Jag har inte tid att förklara. Jag måste hitta Fleur-Gud och Marilyn Monroe, min Norma Jean, nu. Jag kan inte säga mer. Den där idén Gud fick, att tillåta de levande att besöka andra världar utan att dö… den kanske ger mig möjlighet att hitta min andra hälft.
— Om ni inte bara känner Potatisskal utan dessutom står på god fot med Gud, så varsågod och stig in, avslutade ängeln som var utklädd till puckelrygg och visade Henri en sorts skylt som liknade en karta där himlarna som de levande fick besöka fanns markerade. Där fanns den första, sedan den fjärde till den sjunde. Och till och med helvetet.

— Det blir säkert lättare så här än att gräva hål mellan himlarna. Låt oss se vad det står på kartan… Helvetet: våning »H«; sjätte himlen: våning »C«; femte himlen: våning »D«; sjunde himlen: våning »B«; det gudomliga området: våning »A«. Övriga våningar… otillgängliga.
— Aha! Det är alltså som en hiss, mumlade han drömmande när han läste vägvisningen för de levande. Sedan valde han hastigt våning »A«. På ett ögonblick var han där. Dörren öppnades. Framför honom stod en liten skylt. På den stod det med tryckbokstäver: »Vi väntar på er.«

När Henri läste meddelandet kände han sig matt. Han trodde att Rose des Vents hade tagit över livet efter detta igen och återupptagit angreppen mot paradiset. Han föreställde sig att meddelandet var riktat just till honom. Men utan att tänka vidare på saken sade han sig också att Gud kunde ha återfått all sin kraft och att en förvarnad kvinnlig Gud var värd två. Något sådant kunde knappast hända igen. Han lugnade sig, böjde huvudet en aning och gick framåt.

Den täta dimma som omgav Guds domän skingrades omedelbart. Lyckligtvis visste han efter att ha upplevt döden att detta bländverk hörde till kulisserna. Hissdörren slog igen bakom Henri utan att någon hade rört den.

Han fick sitt efterlivs största överraskning. Alla var där och väntade på honom. Tonton Maxime hade till och med bjudit in några av den fjärde himlens »filosofer«. Samma personer som fortfarande diskuterade sinsemellan, om än lågmält.

Men det som betydde något för honom var hon, Marilyn i all sin prakt. Hon stod där, vackrare än någonsin, alldeles bredvid Fleur, som för tillfället åtföljdes av en bedårande asiatisk kvinna.

Henri sprang fram till Marilyn och slöt henne häftigt i sin famn. Sedan lät han långsamt händerna glida längs hennes armar, tog ett steg tillbaka utan att bryta beröringen och såg henne i ögonen.

— Men vad har hänt? Jag var så orolig, så vilse och ångestfylld! Fick Rose des Vents plötsligt en uppenbarelse och släppte er fria? Eller var det Gud som hann upp honom?
— Ingetdera! Jag var nästan färdig att klä mig till vernissagen när Fleur kom till mig. När hon såg mig i den här bedårande klänningen, som Yves Saint Laurent hade ritat och skapat åt mig av eukalyptusblad, blev hon inspirerad. Hon bad mig därför följa med och stå modell för henne. Det är otroligt, Fleur valde mig, Norma Jean, att stå modell för henne!
— Så hela tiden stod du modell för Gud. Det känns bättre att veta. Jag var så rädd att Rose höll på att tortera dig eller något annat hemskt!
— Rose! Ha! Ha!… Han var bekymrad, otålig. Men inte för att få träffa oss båda. Mmm! Gissa var han höll till. Precis där, bakom ett buskage! Sedan bakom ett annat. Och ännu ett. Jag tror att han hann med alla buskar i paradiset. Ja, han var bakom buskarna, men tillsammans med sin australopithecusflickvän!… De har…

— Va? Och jag som föreställde mig det värsta!
— Du älskar mig verkligen, inte sant?
— Jag vet inte hur jag skulle kunna bevisa det ännu tydligare.

Gud, »Fleur«, som hittills inte hade sagt något utan låtit de älskande njuta av återseendet, förstod att Marilyn inte längre visste hur hon skulle förklara vissa saker eller göra dem tydligare för Henri. Med hela majestätet i sin energi och den elegans som hennes kvinnokropp kunde ge henne bad hon därför Henri och Marilyn att följa med dem.

— Henri, undantagsvis ska jag ge er förmånen att se verket som Norma Jean har inspirerat mig till. Och det före vernissagen, som hålls efter ert bröllop med Marilyn, eftersom er förening redan besjälas av Lulum.
— Gifta mig? Jag håller fullständigt med. Det är en alltför stor ära ni gör mig.

De fyra gick alltså bland Guds mästerverk tills de slutligen stod framför den berömda skulpturen. Henri kunde inte sluta lovorda den.

— Den är alldeles underbar! Genialisk! Gudomlig! Verkligen! Ni har gett er Marilyn av granit all den charm och elegans som omger henne. Och klädnaden hon bär, linjerna, kurvorna, fördjupningarna… det är fenomenalt! Men får jag komma med en liten kommentar? Egentligen är det snarare en fråga.
— Fråga på, Henri! Var inte blyg, svarade Fleur-Gud, som inte hade väntat sig en enda fråga.
— Som jag sade är Marilyn fullständigt hänförande. Ett vackert konstverk. Men det jag inte förstår är varför ni ville skulptera och placera tolv små keruber runt omkring henne, som ser på henne som om hon vore deras mor. Varför?
— Det är enkelt, herr Toutrec, ni har själv svarat på er fråga.
— Jag förstår faktiskt inte, svarade Henri och bleknade som om han just hade anat något som hade hållits hemligt för honom.

Då grep Marilyn in och vädjade till den kärlek Henri kände för henne.

— De här keruberna, älskling, föreställer mina barn. Dem jag borde ha fått på jorden och dem som du har gett mig.

Först sade Fleur ingenting, sedan förklarade hon…

— Tror ni verkligen, herr Toutrec, att jag, Gud, har så ringa makt och framför allt så lite kärlek till livet att jag skulle förvägra dessa varelser, som nu lever i paradiset, mitt ljus?

Tystnad.

Sedan fortsatte Fleur-Gud:

— Det handlar om de små själar som försvunnit genom missfall eller på annat sätt. Ni känner till Norma Jeans historia. Ja, de här keruberna föreställer hennes barn. Ja, även om Marilyn inte kunde vara mor på jorden… så är hon det här. Ja, hennes barn finns verkligen. Och tro mig, Norma Jean är inte ensam om att vara i den situationen.

Ännu en tystnad.

— Det är ingen särskild ynnest jag har visat henne, för det är en regel. På jorden finns kraften och lagen. Här finns kraften och livet!

— Men hur är det möjligt? Jag förstår när det gäller de där barnen från jorden, men vi älskade med varandra för så kort tid sedan. Det är ju ett mirakel. Jag var inte ens med vid förlossningen! Vad kommer de små att tänka om mig? Att jag inte älskar dem?… Var är de nu? utbrast Henri, överväldigad men lycklig.

Marilyns ögon fylldes av glädjetårar; i deras hemlighet kunde man läsa oändligheten.

Deras regnbågsfärgade Lulum förvandlades till en liten levande sol omgiven av alla färgerna.

Hon, Norma Jean, gick lugnt fram till Henri, som öppnade sin famn. De kysstes som alla nyblivna föräldrar som älskar varandra och vet hur kärleken känns. Efter den långa, ömma kyssen betraktade de varandra länge, som om de talade utan ett enda ord…

Sedan såg Henri på Fleur-Gud för att låta henne förstå att det var omöjligt, nästan meningslöst, att tacka henne för allt gott hon hade gjort, så oändligt mycket större var hans glädje än allt han tidigare känt. Till sist kunde han inte hålla sig längre utan bröt den tystnad som inte gick att återge eller beskriva i den materiella världen.

— Nåväl! Vi har ett bröllop att fira! En förening i paradiset. Gud, skulle ni nu vilja vara så nådig att hämta våra barn så att de får vara med vid ceremonin? Och oroa er inte för era levande konstverk. Under vernissagen ska jag leka med de små. Jag ska ta hand om dem ömt. Jag ska vaka över dem. Jag ska älska dem lika mycket som Marilyn Norma Jean. Snälla, skynda er… skynda er, för jag längtar efter att få träffa dem.

— Var inte orolig, herr Toutrec. Det tar inte lång tid. De är bara lite högre upp, i den nionde himlen.

— Va? En nionde himmel?

— Förvånar det er? Det finns ett oändligt antal himlar som förökar sig exponentiellt, och dessa himlar är i sig eviga, oändliga och exponentiella. Men vem tror ni egentligen att jag är?… En vanlig regnig dag?

SLUT

Début »