KAPITEL XVI
Denna nyck att lovsjunga en omöjlig kärlek, som omgav honom med en dunkel gloria, tappar småningom andan i takt med minnenas återkommande vågor. Det som ännu håller honom kvar: alltför mycket dramatisering.
Hur frihetlig han än är skulle upphetsningen åtminstone ha varit begriplig om han kunnat välja att bli besatt och outtröttligt förfölja sitt offer under alla dessa år. Men hur damiensk han än förblir föreställer han sig de angrepp hon då skulle utsättas för i form av serenader, prosa eller alexandriner.
I mer än ett årtionde hade Nielle nästlat sig in i hans tankar som en illvillig skyddsängel. Oförutseende hade han ofta låtit hennes spöklika närvaro hindra honom. Som ett vassrör som böjer sig för vinden, som en obelisk som trotsar seklerna, hade hon omärkligt smugit sig in och dröjt kvar bland ömhetsbevisen och kärleksorden riktade till andra kvinnor, dem som kom efter henne utan att ersätta henne. De mest häpnadsväckande smekningar eller extravaganta kärleksnästen kunde bara sparsamt försvaga de poser hon intog i hans minne. Minnet och dess följder lät vänta på sig, och okunskapen om dem gav honom en ursäkt att fortsätta…
Drömpaten minns Mylène, sin före detta hustru, som hade kallat honom till sig bara sex veckor efter hans hastiga och oundvikliga flytt. Under samtalet hade hon insisterat på att han skulle ta vårdnaden om Lysianne, som emellanåt längtade efter honom. Mylène hävdade att hon måste uppleva något annat någon annanstans, och tillade, som för att förstärka sitt argument, att ingen möjlig överenskommelse mellan Lysianne och hennes älskare kunde mildra den ofta spända stämningen dem emellan.
I själva verket offrade hon av vänskap sin moderskärlek i den fasta avsikten att få Damien att fylla igen den grop han grävde åt sig själv; hennes ofelbara instinkt sa henne att han inte kunde samla sig. Både obunden och fjättrad, utan Nielle.
Han åt och sov mindre än före sin hastiga avfärd. Dessutom tvekade han att börja lära känna sitt nya kvarter. Utan verkliga invandrares mod eller deras envishet att skapa sig en plats i solen sjönk han mot en farlig punkt utan återvändo.
Till slut återvände Damien för att bo på rue de la Paix Glorieuse som ensamstående familjefar, eftersom Lysiannes föräldrar inom ramen för sin fredliga relation ansåg att det vore bäst att inte rycka upp barnet med rötterna. Ängeln… och älskaren flyttade.
Utan att omedelbart inse det, utan att knyta samman avgörande händelser i sitt liv, ägde denna andra brådstörtade flytt rum den femte april, då han återvände hem med Lysianne. — Han hade flytt långt, alltför långt bort från sin musas steg, den femte februari. Slumpen? … — Året före, denna harmoniska separation, slutet för paret Mylène och Damien… en femte juli. Tillfällighet? … Marilyn Monroes fysiska död en femte augusti. — Inget samband!
Hans humör ljusnade vid tanken på att börja om från början i detta melassklibbiga förstadskvarter som hade fastnat… vid hans öde. Han var dubbelt lycklig över att få leva med Lysianne och ge sig själv möjligheter att få en skymt av Nielle.
Hans före detta hustru hade haft rätt: den lilla trerummaren på Plateau-Mont-Royal bröt ned honom genom att omsluta och kväva honom som en orm, som ett skruvstäd. Den minimala bostaden, den alltför mörka bottenvåningen, hade bara ett medelstort fönster på framsidan där ljuset strimmades av trappstegen som dolde det för förbipasserande. På baksidan fanns också bara ett enda fönster, behärskat av skuggor och den rostiga plåten från ett skjul.
Tiden drog ut på sig i denna illa planerade och illa belägna bur. Bara katten tröstade honom. Men han hade kvar känslan av att uppfatta Nielles rörelser ovanför sig. I fantasin återfick dessa oväntade efterbildningar hela oskulden och sannfärdigheten i den älskades fotsteg. Han närde denna längtan så envist att hans drömmars djärvhet fick honom att ana möjligheten att hon hade följt efter honom.
Ibland fick han syn på sina verkliga grannar! Från den stunden sjöng rösterna inte längre i hans öron; de pladdrade eller grälade. Det var inte längre samma steg som samtalade med honom; inte samma fötter som slog mot trappstegen och klumpigt fastnade i dem; inte samma sätt eller samma tider att bara diska. Till och med orgasmerna saknade den forna finessen!
Han kunde inte längre förströ sig. Att rita eller skriva lockade honom inte det minsta. Hans enda sysselsättning var att knäppa och gnida på en fiol som hans far tillverkat med sina starka, sträva och skickliga händer. Den koncentration som krävdes för att spela var svår att upprätthålla, inte så mycket på grund av bristande begåvning som på grund av frånvaron av hans inspirationskälla. »Vad vore konsten värd utan musorna?« upprepade han.
Drömmaren trotsade tidens otacksamhet enbart med tårar och psykiska fotografier, mentala ögonblicksbilder av musan som studsade tillbaka och åter flydde, allt suddigare vid varje framträdande, som av slitage. Han skyndade sig att laga dessa läckor i bilderna genom imaginära retuscher; han lappade ihop sina minnen innan de föll i trasor. Sammanlagt hade drygt en vecka — en tid som kändes som månader — passerat sedan flytten den femte februari, detta oförutsägbara men för stunden nödvändiga övergivande.
Damien väntade sig ingenting av Nielle, förutom allt mer flyktiga drömmar som utan hennes vetskap väcktes av såren hon tilldelat honom i leken. Frikänd från all »botgöring«, sedan han befriat musan från sin usla person, undrade han: i vilka färger skulle hennes minnen, hennes intryck, färdas, om hon alls bevarade några?
Att kunna särskilja sig från de andra kärlekarna i Nielles liv, sticka ut bland dessa omhuldade män, dessa gestalter som en dag skulle passera mellan hennes tillfälliga minnesluckor när hon var gammal, skör och vacker i närheten av evigheten. Att kunna mildra sitt eget slut innan han blev gammal, vresig och vanställd av ett helvetiskt liv i depression; att förvandla underlägsenheten gentemot hennes kärlekar till en svagt oroande skillnad som skulle föra in honom, om så längst ned på listan, i en liten förgylld dansbok. Och efter deras tyranniska tango äntligen kunna omfamnas i en oändlig vals.
Alltjämt på ruinens brant, med besparingarna förbrukade för att desinficera Nielles själ, som hans drömmande närvaro smutsat ned, tvekade han: skulle pengarna förångas i en halv flaska whisky eller få dofta av blommor? Kunde han ta risken? Knappast.
— Idiot! Blommor, inget originellare? En teckning? … Nej, hon skulle slita sönder den som den förra. — En dikt? Ett brev? … Kommer hon någonsin att läsa mig? — Vad har de andra gett henne, vad vet jag? … Jag vet inte… — Säkert något mycket bättre, naturligtvis! — Nåväl, blommorna får bli ett mildrat avsked, hade han resonerat utan att beakta tidsbegreppet…
På förmiddagen den fjortonde februari levererade han dem själv: fyra praktfulla fuji-krysantemum och som signatur en paradisfågelblomma. Rosor? … Nej. Hon kände honom inte som någon konventionell person. Det särpräglade följde honom i hälarna. Ändå var det alla hjärtans dag.
Under detta besök ville han inte se någon, ty paketet, den betydelse han bar med nästan helig försiktighet, skrämde honom. Hjärtat bultade av rädsla. Den grå trappa han roat sig med att skotta fri från snö för att underlätta musans väg upp och ned, den beskt blå dörren högst upp, sammansvärjningarna och vansinnesanklagelserna som återkom och angrep honom som tvåhövdade helveteshundar: allt gjorde honom ont. De fuktiga handflatorna tycktes urholkas ända in till benet och benen darrade.
Han övervann med knapp nöd svindeln som hindrade till och med hans vanliga rörelser och placerade ljudlöst bukettens stjälkar i den olåsta brevlådan, som förvandlades till en vas. Sedan ringde han på och flydde, ännu en gång driven av sin mani och skräck.
De blommor han skänkt blev andlig föda åt hans drömmar under dessa oändliga, dystra dagar. De höll hans självmordstankar i schack tills han återvände till sin gamla gata. La Paix Glorieuse…
***
Förvånansvärt nog var ett av Damiens första beslut, efter att åter ha bosatt sig i sitt gamla hem med dottern, att besöka gamle Brouillette, som redan höll på att renovera platsen där hans kriser utspelat sig.
De samtalade helt enkelt om förbättringarna av detta ställe som jagat drömmaren och rivit fram trotsiga rysningar ur honom.
— Mycket arbete kvar, herr Brouillette?
— Nä, inte så farligt! Jag har putsat färdigt, målningen går fort. Allt ska bli vitt. Inga färger som du hade. Nä, minsann! — Å din målning på väggen, glöm den! … Den finns inte längre! … Jag hade ett helsike att täcka över den med vitt grundfärg. Jag minns inte vad du skrivit, å jag vet inte va de va för sorts färg på sprejburk du hade… Den lyste igenom hela tiden. Jag fick stryka på tre lager grundfärg.
Å så har vi slipningen! För å få bort penseldragen måste jag slipa som en besatt! … (Visste han att väggmålningen hade välsignats? Var också hans minne så dåligt att han glömt en mening på tre korta ord? »Jag älskar dig, Nielle!«)
Pratsam som hans natur krävde fortsatte hyresvärden med den ena detaljen efter den andra. Trogen sin personlighet låtsades Damien lyssna uppmärksamt och intresserat medan han drömde sig bort…, bara lite högre upp…
Han följde stegen som gick runt i cirklar ovanför hans huvud. Musan förtrollade honom på nytt med dessa klagande steg. Han höll på att dö där han stod: han hade saknat denna musik. Förbryllad och omtöcknad anade han att han förälskat sig mer i dessa hänförande rytmer än i själen som gav dem deras förföriska upphöjdhet. Men stegen, som törnen som rev honom, fortsatte sin vandring fram och tillbaka, som om de uttryckte den smärtsamma otåligheten i en fruktlös väntan.
(— Mitt livs steg, ni plågande fotsteg! Kärlekens paradox: jag har saknat er! Er melodi har avklätt min själ varje annan fiber än den som tillhör musan ni förhärligar. Men gå er väg innan jag sjunker samman i en bön av tårar. Fly innan jag kräks upp mitt hjärta som ett kärleksbevis!) manade han förtvivlat inom sig, redan fångad i drömmens sugkraft.
Med älskvärd lydnad lösgjorde sig stegen, rädda och tveksamma, och drog sin väg mot den förbjudna trappan. — (En uppercut mot förståndet, en rak krok mot hjärtat.) Upplysta av de avslöjade slagen och oförtrutet återberättande sina historier med tillförsikt skulle de röja sina begär. Steg för steg visade deras poesi upp sina rim och antydningar i ett fint formulerat språk. — (Stopp!) De avbröt färden mot sina avsikter, länge nog för att genom en stolt bugning förvisa glädjen i att fortsätta sitt diskreta budskap till ett underordnat språk.
En ny tolk, märkbart berörd, talade förgäves: musans plågade hand sökte med irriterad nyfikenhet i brevlådans tomhet, i hopp om att hitta en dementi. Nedslagna och desperata knackade fefingrarna febrilt på det de kallade postskrinet och förmedlade på sitt språk: »Vad? Ingenting! Varken blommor eller meddelanden? Skrinet är fullt av en sorg jag inte kan begripa. Nu är också jag sårad av tomheten. Vad har jag gjort? … Jag som tänkte glädjas åt hans återkomst anklagas nu av den planerade likgiltighet jag visade. — Den skurken! — Han har stulit vår kärlek från mig!« Ingenting mer! Inga steg! Inte ett ord! Som en blixt slog en dödlig tystnad ned i Damien, i detta själsliga tomrum som liknade en sista resa.
— Du ser verkligen blek ut, Damien! Mår du bra? frågade den förre hyresvärden bekymrat och fortsatte, när drömmaren svarade ja, med ännu större entusiasm att räkna upp sina renoveringsplaner.
Damien nickade mekaniskt då och då för att låtsas vara uppmärksam och återvände till tankarna. »Nielle, ville du med dessa gester visa hur glad du blev över buketten, som vid det här laget säkert är vissnad; eller försökte du väcka mitt medlidande? …«
Innan han svimmade och en oförutsedd reaktion förstörde den bild av normalitet han försökte visa den outtröttlige karlen tog Damien farväl av mannen, denne frustrerade gamle clown som för övrigt hade allt intresse av att behålla en god kontakt med konstnären som ännu lyckades ge den dystra gatan struktur genom sitt originella beteende.
— Jag e glad att du saknat oss, sa han.
— Ja, precis, herr Brouillette, er… Er, avslutade drömmaren och stängde dörren efter sig, inte utan att kasta en sista blick mot taket och lämna Nielle åt sina egna förväntningar, vilka de än kunde vara.
***
Drömpaten bedömer att han nästan har klarat sig igenom. Kistan med det grymmaste minnet ligger för evigt stilla i ett lerigt hål. En smutsad jord som renar det orena. Trots att några plågsamma spöken utom kontroll ännu dröjer kvar vet han inte när de ska försvinna. Men han måste återvända till sitt mörker.
Han minns sina täta utflykter… ända fram till dörrtröskeln. Bara för att skymta ett ljus. Från det ena huset till det andra, från sitt första hem till ateljén, fortsatte han att hoppas på en ljusglimt från ett enda håll. Vänster! Alltid titta åt vänster. Där familjen Brouillette bodde, där han drömt allra mest; där han hoppades att Nielle fortfarande levde.
Han närde hoppet att få en skymt av musan i gårdsinfarten, denna grå tunnel genom byggnaden som hon måste passera för att komma hem eller gå ut för sina sysslor och personliga prövningar.
Det hämndlystna ödet förgiftade hans tankar, för aldrig såg han henne dyka upp eller komma mot honom. Aldrig! … Ingenting! Inte ens under promenaderna, där den inbillade möjligheten att möta henne förvandlades till en förolämpning. Han förgyllde dessa skymfer enbart genom att irra i halsbrytande historier som han döpte efter siffror. »Utopi Nielle 2500!« Det märkliga i dessa drömmar var att varje normal sannolikhet för att hans hjärta åter skulle värmas avlägsnade sig allt mer.
Nej, aldrig någonting sedan det som kunde kallas hans andra liv på rue de la Paix Glorieuse.
När han förbrukat dagens förråd av drömmar medan han vandrade i förorten nära hemmet tvekade han mellan att börja på »Utopi Nielle 2501« och ta en tupplur för att fylla på med omedvetna och nya scenarier. Ett av skosnörena hade ännu en gång gått upp, så han knöt det mekaniskt utan att avbryta sina tankar. Till slut, då han betraktade promenaden som redan ofruktbar, vände han om. — En häpnadsväckande förvåning. — Uppfylld av hänförelse hörde han sin musas röst någon annanstans än i fantasins labyrinter just som han passerade familjen Brouillettes hus.
Tillfället var idealiskt för att överraska den likgiltiga kvinnan i hennes oskuld. Men samvetsbetänkligheterna inför att överrumpla henne gungade mellan blygsel och rädsla. Ödet, lika listigt som alltid, avgjorde saken åt honom. Utan att ana drömmarens närvaro smet hon in till sig och kastade ur sig en sista mening, ett råd som lät som en bön.
— Framför allt får ni inte säga något till Damien!
— Vi svär, Nielle!
Musans röst, denna korta vädjan, hade förrått henne och det efterföljande löftet avslöjade scenen. För drömmaren blev det en barnlek att sluta sig till sammanhanget.
(— »Nielle satt på ett trappsteg, omgiven av dessa tonåringar som höll på att bli män genom livets fällor. Ja, det var samma rubbade hjärnor med Bruce i spetsen: samma grupp som lät mig smaka falska njutningar, lyckligtvis alltmer sällan. Detta lilla gäng av ungdomsbrottslingar, för vilka — tyvärr för mig… — trohet mot ett löfte är den främsta dygden och avslöjandet av en hemlighet leder till den slutliga bestraffningen!«)
Att dessa vibrationer trängde in i vart och ett av hans chakran störde inte alls hans undermedvetna, utan sjudubblade tvärtom på ett slag hans drömförmåga. Han behövde inte sova för att hämta nya krafter, han hade just fått bränsle för månader framåt. Miljoner »Utopi Nielle«?
Ansiktsmusklerna var uttryckslösa, som cementerade av musans röst och ordens innebörd. Han kunde bara ta sig hem genom de reflexer som hans gamla vanor på denna gata hade skapat. Lyckligtvis höll Lysianne redan på att rena sig från storstaden under sommarlovet och lade av sig sina stadsvanor på landet, vilket befriade honom från ansvar. Så skulle dottern inte behöva bevittna hans fördumning.
Det Nielle hade sagt slog som rikoschetter mot trumhinnorna när han satte sig vid Lysiannes piano för att avbörda sig de känslor slumpen påtvingat honom. Först apatisk lät han sig till slut lugnas av musiken medan han oupphörligt upprepade nästan samma toner på klaviaturen. — (G, G, G, Giss, A, G. Halvpaus. Och om igen, och »ännu en gång«…). Denna musikaliska fras lade obevekligt beslag på hela ljudrummet. Likt två parallella linjer nynnades de svarta noterna och de stammande ljudhärmande stavelserna i en stil som lät bekant: »Ba, Ba, Bi, Bo, Bi…«
Detta färgglada stammande, fött ur den sista stunden av samliv med Mylène, denna dadaism som ibland tjänade som postskriptum i hans många onödiga brev, detta förvrängda meddelande, förde honom tillbaka till verkligheten. Det återupplivade honom som en örfil som påminde om barndomens tillrättavisningar.
I detta ständiga kretslopp över samma tangenter återljöd vid varje slag mot strängarna besvärande frågor, skorrande mot varandra.
— Vad är detta för hemlighet, garanterad av ett hedersord? … Vilken förolämpning eller rädsla hade gett upphov till den? … Varför fick jag bara njuta av uppenbarelsens sista punkt? … Frågorna vällde och sprutade fram gång på gång. De rörde fakta, vare sig de bar Damiens förflutnas signatur eller blödde i drömpatens nutid, och angrep honom oavsett om han låg på soffan med fri utsikt över minnenas utrullade rester eller sjönk ihop vid pianot, där tunna tårar pärlade sig på elfenbenstangenterna.
***
Genom timmar och dagar skänkte musans röstklang, inpräntad i hans hörselminne, honom överflödande uppenbarelser. Som glaskulor ett barn bär i en liten påse roade han sig med att rulla dem mot varandra utan att någon såg det, som en avledningsmanöver från verkligheten.
Dessa uppsnappade ord — »Framför allt får ni inte säga något till Damien!« — fortsatte att eka ända in på hösten och hade genom drömmen och hans manövrer förvandlats till: »Framför allt får ni inte säga till Damien att jag älskar honom!« Någon lycka att inkassera dessa kärlekskrediter fick han för övrigt aldrig. Allt han kunde få veta under denna sista årstid inskränkte sig till en förkrossande och sorglig upplysning. Även hans musa hade gett sig av; den uppgiften kom från säker källa. — Hur skulle han kunna misstro Mia, som när hon berättade om systerns flytt underströk hur nyligen den skett, alltså efter hans psykiska dramer…? Dessa två avslöjanden hade effekten av ett passerkort, ett grönt ljus mot ännu outforskade vägar.
Den frustrerade Damien hade allt svårare att uthärda sin självvalda askes och sin självbefläckelse tillägnad Nielles spöke, vars upplevda otacksamhet fick honom att må illa. Mer man än helgon, med drömmarens libido på väg att tappa fattningen, lät han sig förföras av det normala livets sjaskighet.
Han upplevde dessa förfalskade kärleksförbindelser under alltför korta nätter, dessa ljuva och vördnadsfulla smekningar, dessa kvinnor vars kärleksord hade kort hållbarhet. Av avsmak inför sin otrohet mot musan, nedtyngd av besvikelser, fångade han till slut sig själv i ett förhållande som han redan anade skulle bli outhärdligt. Han fördjupade denna relation, med kropp och själ förlorade…
Längre än han, men kortare än Nielle. Avbrutna studier redan i tonåren. Före detta medlem i ett skumt motorcykelgäng och dansös för fem eller tjugo dollar, beroende på musiken… Ett hårt och bittert liv, kantat av förvirrande och grymma prövningar, men vars svårigheter doldes bakom hennes starka karaktär. Till det yttre, kort sagt: »Sex and drugs, and rock’n’roll… and bad money!« Sådan var Bichoune.
Ingenting hade egentligen dragit dem till varandra; ingenting höll dem kvar. Förutom att de sexuellt passade förträffligt ihop. Utan invändningar följde de följande ordination: två till tre gånger om dagen, varje dag. Kan förnyas vid behov.
Vilka var Bichounes verkliga känslor för Damien? … Det struntade han fullständigt i. Hans känslor för henne satt strax nedanför naveln.
Hon bodde i närheten, på en tvärgata till rue de la Paix Glorieuse. För att komma hem till henne måste Damien tvinga sig att passera det där blockhuset av dimmiga tavlor där han hade förtvivlat. Huset där Mia nu symboliserade minnet av en försvunnen närvaro: Nielles, vars vistelse där blivit förkortad. Sorgligt nog förvanskade ambivalensen, tvivlets nära vän, hans känslor varje gång han passerade byggnaden.
Han saktade in eller ökade farten efter dagens känslighet, med ett påklistrat leende färgat av desillusionerad njutning. Å ena sidan hoppades han kunna visa Nielle sin likgiltighet genom systern; å andra sidan retade det honom i hemlighet att han närde en vansinnig önskan: att få en inbjudan ropad till honom från något av fönstren på tredje våningen.
Skamlöst hyckleri. Han spelade lycklig för att genom skvallret väcka Nielles svartsjuka. Han låtsades till och med uppriktigt älska den frodiga kvinnan. — Stunderna då han var ärlig blev allt sällsyntare, utom med Lysianne. — När han inte kunde finna ord för att förklara det alltför intensiva förhållandet med den hyperaktiva kvinnan, när jämförelserna trängde sig på av sig själva, avslutade han alltid samtalet med att upprepa för dottern att han ännu, alltjämt, älskade denna tidigare granne med de blå ögonen. Denna Nielle som med en enda rörelse av själen hade stött bort honom…!
***
Som på en målares smutsiga och nästan tomma palett hade de livliga höstfärgernas brokighet lämnat plats åt de tråkiga gråtonernas monotoni. Halloween och dess små spöken stack ut, när de med ett festligt ryck återuppväckte de första färgernas livfullhet. Zombier med ögon glittrande av energi, harmlösa häxor med oemotståndliga leenden, pirater med svärd av kartong och naiva karikatyrer av de för dagen populära hjältarna: hela denna skara av alla slags spöken höll fram sina redan överfulla påsar i hopp om att få dem att svämma över. Som om dessa tillfällen för de unga tiggarna var ett examensprov i en kurs i ungdomskapitalismens språkbad.
Den dagen pågick en vänskaplig tävling mellan Bichoune och drömmaren. Var och en skulle hemma hos sig räkna antalet uppspelta barn som tiggde godis eller slantar till UNICEF. Förloraren skulle sova hos den andre. — Damien turades om med Lysianne, som hellre gav än fick, att byta sega karameller mot retfulla skämt eller barnramsor, dock utan att insistera inför barn som var alltför blyga inför denne man i deras egen ålder…
Av alla dessa tillfälliga tiggare var den mest häpnadsväckande utan tvekan ödet, utklätt till otur.
— Buu! Uuu! … Det är halloween! Har du godis åt mig? sa en liten ond fe, som Carabosse, i tioårsåldern och höll en plastpumpa på utsträckt arm.
— Jag är ledsen! Jag har bara mintkarameller kvar, svarade Damien, generad över att ha blivit lite överrumplad.
— Mint? Glöm det! Jag samlar bara riktigt godis. Förresten har jag redan gått hem tre gånger och tömt pumpan… Du, gillar du verkligen mint? frågade hon medan hon fortsatte sin vandring för att slutföra sitt värdefulla tiggeri, utan att vänta på svar. Hon hade bara tagit två steg när hon vände huvudet mot drömmaren som såg henne skutta bort. — Du, farbror… är det du som är ihop med min kusin Bichoune… är du hennes kille?
— Ja, det är jag. — Och på din fråga… Ja, jag älskar mint! (»Älskarinnan«, roade han sig med att tänka.)
— Så bra om du tycker så mycket om henne, hej då! ropade hon, ivrig att ta igen dessa få fruktlösa sekunder.
Han besvarade inte barnets hälsning. Han kunde inte. För mitt emot hans hem hade en verklig vålnad just klivit över trottoaren…
Utan mask eller smink, utan fedräkt: hans musa. Nielle gick med sänkt huvud och såg ledsen ut som ett barn som letar efter en borttappad karamell. Både förvirrad och försjunken i sig själv tycktes också hon fundera. Kanske över en bit av en mening som hon hört av ren tillfällighet. En vanlig men förbannad tillfällighet.
Mållös av häpnad stod han och stirrade dumt medan hon gick sin väg mot den grå tunneln i familjen Brouillettes hus, som en olycklig liten flicka som muttrar åt ödet för att det förstört ett av hennes sällsynta besök.
Drömpaten rasar också. »Förbannade! Förbannade! Förbannade! … Tre gånger förbannade!« skriker han och slår våldsamt mot soffan med båda knutna nävarna tills naglarna borrar sig in i handflatorna. Han vet att ett minne liknande detta kommer att dyka upp: underbart i hans drömmars överflödande återvinning av det förlorade, men ytterst sällsynt och i verkligheten skadligt för bådas känslor på grund av drömmarens tanklöshet.