KAPITEL VI
Av yrkesskada föreställer sig drömpaten pratbubblor som kryllar av ord kring Nielles fotografi. En serie som för honom till en främmande värld. Där kan han, som i ett foto-Damien, läsa beskrivningen av sitt handlande utan ljudhärmande ord och förstår, när han läser vissa kapitel, att falskheten kan födas ur själva effekten …
Hans dagar inskränkte sig till att stiga ur sängen för att sedan lägga sig på soffan och skriva ned sina intryck i dagboken. Enkelheten plockade Damien isär, vände och vred på och analyserade tills han gjort den komplicerad. Med lärd omsorg studerade han minsta ljud och förändrade dess sammanhang.
— Märkligt! Jag förstår inte vad det där uttrycket betyder just nu. Fullständigt obegripligt. Vad säger hon med sina steg i så rask takt? — Damien! Din idiot! — Det är två kvinnor där uppe.
Det måste vara Nielles nya granne. Hon som hyr i andra hand i Jonathans lägenhet.
Söt och okonstlad. Hon är vänlig nog att prata lite med mig utan att bli förskräckt av min föråldrade, motströms simmande hippietillvaro. Sympatisk, till skillnad från föremålet för mina begär … talar hon till mig utan att döma. Försöker hon locka till sig en ny kund? Hon driver en rörelse nära statstelevisionens torn. En restaurang. Namnet är så egendomligt att jag knappt kan komma ihåg det. Jag vet aldrig om jag ska säga »Gula Lupus« eller »Lupus Gula«. — Sak samma! — Denna rödhåriga kvinna är en hygglig tjej som älskar katter. Hennes heter »Minouchka«.
För några dagar sedan låg hennes katt fridfullt längst ned i trappan. Djuret spann av ren instinkt och lät sig klappas utan att röra sig. Mina smekningar var desto uppriktigare eftersom jag var säker på att katten tillhörde Nielle.
Helt ohämmat ropade jag med en röst som nådde ända upp till tredje våningens fönster: »Du har lika vackra ögon som din matte!« När jag lyfte huvudet ytterligare fick jag syn på denna främmande kvinna, som av min häpna, generade min förstod att komplimangen inte gällde henne.
Medan hon kom ned från taket, där hon just hade bättrat på solbrännan, hann jag dra slutsatsen att hon var kattens verkliga ägare. Långt ifrån att bli generad över mitt misstag presenterade hon sig helt enkelt.
— Hej! Jag heter Rachelle. Du måste vara Damien? Jonathan har berättat om dig. — Visst är min kisse vacker? Hon älskar att bli klappad så mycket att hon samlar på smekningar. Sedan vände hon sig mot djuret. — Vad gör du här ute, min älskade Minouchka? Mmm! … Kom nu, vi går in. Hej då, Damien.
— Vi ses, Rachelska, öh … Rachelle.
Nielle gör mig fullständigt tokig! Hon får mig att kantra. Hon har gjort mig till en klant som snubblar över sina egna misstag, som om jag lekte bockhoppning med mina dumheter. Jag gör mig till åtlöje inför henne och på grund av henne. Mina vardagliga tabbar och besynnerliga missförstånd härrör från denna känsla som skräms redan av den flyktigaste tanke på min musa.
I varje ögonblick leder jag allting tillbaka till henne. Vid varje tillfälle ger jag mig själv, utan hjälp utifrån, beviset på min extravaganta besatthet. — Just nu är tre personer hos henne. Av ren drömmani föreställde jag mig för en sekund att hon hade blivit sexbent!
Vilken svindlande fascination får mig att följa Nielles historia? … Jag är både den enda berättaren och den ende lyssnaren till en saga där bara hon är hjältinnan. I mitt inbillade kosmos är hon som ett levande monument, det mest exotiska och fantastiska som kan finnas. Hon är en ungdomens källa som förevigar en enda dröm. Min. Drömmen om min kärlek till henne. Hennes närvaro i mitt liv liknar ett underverk som suddar ut alla spår av en obotlig sjukdom. Märkligt också! … Som en ljuvlig åkomma som hjälper mig att överleva och rentav att »överdö«.
Ja! Att »överdö« tack vare den som inspirerar mig! Varje poetiskt ögonblick, också det kortaste, är som ett helt liv. När nästa tanke föds dör den föregående. Ur varje ljusglimt som min musa framkallar springer ännu en fram. Varje »moderflamma« blåser redan ett farväl till varenda partikel som den alstrar i födelseögonblicket. Det är själva tanken på döden som gör livet medvetet. — Nielle, genom dig överdör jag!
Mitt livs paradox! Du är källan till mina illusioner och till deras utplåning; du styr deras flöde och deras förfärande, oförutsägbara uppkomst.
För tusan! Var är jag? Nu färdas jag återigen i etern. Tur att stegen i den inre trappan har fört mig tillbaka till verkligheten. — Fan också! Nielle går iväg med dem! — Skynda!
Det är inte långt. Dörren stod redan öppen; om sommaren stängde han den nästan aldrig. Då kände han att han kunde andas bättre. På den tid det tog att uttala verbet »drömma« nådde han tröskeln. Nielle, Rachelle och en man med vågigt, nästan lockigt hår hade redan börjat gå nedför yttertrappan.
— Hej, Nielle! … Ska ni ut och få lite luft? Hans burdusa sätt att tilltala dem stod i bjärt kontrast till de tre personernas eleganta klädsel.
— Ja … vi ska … på provsmakning på Rachelles restaurang. — Ett specialarrangemang med mat från Mellanöstern. — Det är förresten ett perfekt tillfälle att presentera Lou Jobim. Han arbetar som kock på »Gula Lupus« och …
— Och jag som trodde restaurangen hette Lupus Gula! Skämtet föll platt; inte ens ett snett leende uppmuntrade honom.
Nielle märkte Damiens förlägenhet och avslutade till sist meningen som hennes beundrares ohövlighet hade avbrutit.
— Lou flyttar in nästa vecka i stället för Rachelle.
— Ska du redan flytta! Trivs du inte i kvarteret?
— Det handlar inte om det, Damien. Jag har satsat mina besparingar på ett hus på landet. Jag föredrar frisk luft, helt enkelt. Men oroa dig inte, Lou är snäll. Han blir utan tvekan en god granne.
— Du ska få se, Damien, vi kommer att komma bra överens. — Men ursäkta oss, vi måste gå. — Jag är kökschef och ska övervaka hur rätterna läggs upp. Jag har till och med en kvar att laga … Hej då! avslutade nykomlingen artigt.
Han såg de tre gå iväg, glada och upprymda, och undrade om kocken, hans blivande granne, inte höll på att förbereda en stuvning på honom.
***
Drömpaten svettas. Ju fulare men livsavgörande händelserna är, desto djupare veckas hans panna av oro och kastar ut små svettkaskader. Tvångsarbetet åtföljs av huvudvärk. Det värsta återstår.
Klockan är tolv. Angelusringningen dånar som en dödsklocka mot hans trumhinnor. Halvvägs mellan tillfrisknande och undergång? Utomhus är allt stilla; sällskapet av socialbidragstagare och andra fattiga måste sätta i sig utgången Bolognakorv. Resten av samhället frossar i deras olycka.
Ännu nervösare, räddare och rentav chockad vädrar han orättvisan som tronar över hans förslavade minnen. Han behöver inte längre läsa dagboken. Att röra vid den, bara snudda vid den, påminner honom om hans känslomässiga odyssé. En förbindelse upprättas mellan dem. Dessa sidor, obestridliga vittnen till hans avgörande timmar, fortsätter, först stillsamt, sina egna berättelser.
— Jag erbjuder dig min hjälp. Du behöver bara lida och glömma din musa. Tror du inte på mig? … Litar du inte på mig, din dagbok, din trofasta förtrogna? Varför är du så självständig, så vildsint att du stöter bort min hjälp? Vet du att den hållningen alltid har skadat dig?
— Nej, tvärtom! Den har varit rena räddningen.
— Tror du det? Är du verkligen säker? … Den där kocken minns du väl, eller hur?
— Om jag gör! Han tillagade till och med människorna omkring sig.
— Alla dessa tillfällen att tala direkt med Nielle. Alla de möjligheter han serverade dig på silverfat, har du redan strukit dem ur minnet?
— Nämn bara en!
— Nielle ville sälja sin gamla bil. Han berättade att hon tänkte göra sig av med skrothögen. Han föreslog helt enkelt att du skulle köpa den, du som inte hade någon bil.
— Bara för att framhäva sig själv!
— Var det också för att göra sig märkvärdig som han talade om att Nielle var arbetslös och fick arbetslöshetsersättning? — När han insåg att det var du själv som skapade den klasskillnad du avskydde, försökte han då inte visa på något ni hade gemensamt … liknande ekonomiska bekymmer?
— Kanske, men hur kan man sörja över någon annans olycka när budskapet dryper av ett elakt småleende!
— Ändå, gav han dig inte en möjlighet att komma närmare denna kvinna som fortfarande hemsöker ditt liv efter mer än ett årtionde? — Varje gång han gav dig en sådan chans smet du undan. Du bytte samtalsämne och hoppades att din sköna av ren anständighet skulle komma och erbjuda sig åt dig utan inbjudan. — Man måste säga att ditt utanförskap får dig att leva mot naturen. Eller hur?
— Jag har alltid funnit det faddt att uppvaktningen skulle vara en lek bara för män, och att kvinnan endast skulle antyda något med blicken.
— Så till den grad att du undrar vilken mekanism som gjorde att du lyckades fånga Mylène, henne du fortfarande kallar ängeln? — Du är bara en konsument av färdigsydd, serveringsklar kärlek. Om sådant fanns skulle du köpa dina känslor vid disken för djupfryst mat!
En tår rinner långsamt nedför drömpatens kind och faller sedan på dagboken. Som om den plågade inte funnit något annat sätt att tysta sin förtrogna. Dessa avslöjanden, som han hittills ansträngt sig för att dölja för sig själv, är mer outhärdliga än skildringen av hans odyssé mot befrielse från sin plåga. Drömmaren inser att han, trots allt som ännu återstår att uppdaga … bar större skuld än han trott.
Med sina darrande fingertoppar vidrör han pergamentet på nytt. Denna färdplan tvingar honom att fortsätta sin analys, vars väg tycks vara utstakad. Hans dokument börjar, precis som en gammal vän, åter gräla på honom med förnyad kraft.
— Undrar du fortfarande varför Nielle vägrade medverka till texten i din tecknade serie, efter att du framfört din begäran så kortfattat och kyligt? … Du lät henne förstå att du misstrodde henne! Var du så rädd att hon skulle stjäla rampljuset: hon, vacker och intelligent; du, ful och dum! — Och ändå är det nu uppenbart att ditt verk är banalt, att det avslöjar din självbelåtenhet och att en förtäckt narcissism egentligen håller ihop det. Vad har du uppnått? … Du förblir okänd, en konstnär som ännu inte fått byxorna ordentligt på sig.
Du var så paranoid att du varje gång du gick hemifrån släpade med dig originalen i den gamla resväskan som du fortfarande har kvar. Tror du på allvar att Nielle var dum nog att inte upptäcka det befängda i din vana? Rädslan att någon skulle stjäla originalen eller plagiera dig gjorde att du själv störtade en andra möjlighet i fördärvet!
Det enda fotografiet av Nielle ansluter sig till dagbokens förebråelser.
Hans smidiga fantasi är ett tveeggat vapen. Utan urskillning tvekar han inte att använda den. Genom att projicera bilder hjälper den honom att återupptäcka en liten del av minnets »slumrande« innehåll. Drömpaten går på bio i sitt eget huvud …
Besvikelse! Det är ingen spelfilm utan en dokumentär. En kort sekvens, som alla i hans liv. Det ska han åter få erfara. Berättaren är densamme. Kall, dammig och nästan mänsklig återger dagboken skeendet och driver beskrivningen ända till de tekniska detaljerna …
— Totalbild: vardagsrummet; ingenting hade förändrats. Samma soffa. Samma lampa hängde över den. — Det var kväll, varken särskilt tidigt eller sent.
Ännu en gång, eller fortfarande, låg du utsträckt och latade dig. Du försökte ignorera om Nielle var hemma eller inte och lyssnade förstrött på musik.
Det ringer på din dörr, som om någon ville ha ett officiellt möte. Långsamt reser du dig och går motvilligt för att öppna; du ville inte träffa någon, du höll på att vänja dig vid ensamheten. Utan att vara nämnvärt försiktig löser du ut spärren med ett raskt ryck i snöret som gör att du lättjefullt kan öppna utan att behöva gå nedför trappan. Med glädje upptäcker du att du öppnat för en vacker, okänd kvinna.
Hög vinkel: ett bärnstensfärgat ljus förstärker den gulnade ytan på trappans redan ockragula väggar. Tveksamt hindrar främlingen ändå dörren från att slå igen bakom henne. Din avslöjande blick verkade göra henne obekväm.
— God kväll, herrn! Jag vet att det är lite sent … men … jag heter Mia och är syster till Nielle, er granne. Hon som bor på tredje våningen. Vi hade bestämt träff. Men hon svarar inte! — Får jag låna telefonen? …
Du kunde inte neka. Av artighet? Av medmänsklighet? Inte alls! Av begär, av glädjen att få betrakta henne, ingenting annat. Var hon inte förtjusande? Såg du henne inte som en ambassadör?
Halvbild. Grodperspektiv: kameran riktas mot drömmaren, vars ansikte vanställs av oklara, rörliga skuggor. Glödlampan som hänger i en lång sladd från takarmaturen gungar fortfarande.
— Naturligtvis, det har jag inget emot. Kom upp! …
Totalbild av vardagsrummet. Belysning: som tidigare. Ljud? … Inget. Telefonen, matt under ett tunt dammlager och liksom ur balans på det ojämna bordet, gör det besvärligt för Mia att slå numret för tredje gången.
— Hon är säkert inte hemma. Tack ändå.
— Du får gärna säga du till mig.
Du tänkte inte missa en sådan chans. Du försökte charma henne så skickligt du kunde och fick veta att hon studerade film. Dessutom berättade hon att hon ville diskutera vissa praktiska arrangemang kring sitt kommande boende hos systern och att detta låg bakom det planerade men misslyckade besöket.
För att försköna den tid ni hade tillsammans … bjöd du in henne i det andra rummet, din ateljé. Med turistguidens svada berättade du anekdoter om varje del av inredningen. Taket, draperat med mängder av mångfärgade tyger från en fest, var bara ett originellt sätt att förvara dem. På väggarna satt filmaffischer, allihop reklam för Marilynfilmer. I ett hörn stod, bortglömt, ett ljusbord, den enda kvarlevan från din yrkesperiod inom animerad film.
På ditt ritbord låg två påbörjade seriesidor, nästan som en blinkning. Din berömda tecknade serie, ditt ambitiösa projekt.
För att hålla tiden kvar … försökte du förföra henne genom att förevisa bilderna som en samlare av japanska träsnitt. Du fladdrade mellan detaljerna och väckte hennes aptit med det vanliga syftet att imponera. Hela denna prålighet hade bara ett mål: att övertyga Mia om verkets grafiska kvalitet. Och därigenom få henne, besegrad av beundran inför din förförelsemanöver, att föreslå sin syster att medverka till texten.
Närbild på Mia. Ditt hopp växte inför nykomlingens intresse. Hon vände försiktigt på den senast färdigställda sidan och kommenterade lugnt.
— Ett fantastiskt arbete. Så många detaljer … Jag ska föreslå Nielle att hon hjälper till med texten. Det är väl det du vill? … — Med det sagt ska jag lämna dig. Tack för din gästfrihet.
Halvtotal: Damien vänd mot kameran. Mia i motljus. Ditt tränade öra uppfattar ett knak ovanför. Denna ledtråd blir det perfekta argumentet för att förlänga några ögonblick till av den lektion i din märkliga personlighet som Mia får utstå.
— Din syster är hemma!
— Hur vet du det?
— Det sticker i lillfingret! — Min bakdörr leder direkt till hennes om du vill försöka igen.
— Varför inte!
Rörlig kamera: utomhusscen. Stående, nästan balanserande på tröskeln, med armarna i kors som skydd mot kylan, betraktar du Mia.
Hon ringde på en gång, två gånger. Inget svar. Hon knackade en gång, två, tre. Ingenting. »3297 A« svarar inte.
Du kastade all återhållsamhet överbord, räckte henne en kvast och bjöd sedan in henne igen. Själv grep du skaftet till en gammal mopp med utdragbart handtag.
Utan ett ord log du mot Mia och pekade på taket. Med kvinnlig skarpsyn förstod hon genast. Road av idén följde hon dig dit slagen skulle ge starkast genklang. Sedan haglade slagen lika tätt som skratten. Det var nog det enda tillfälle då ni fann varandra i ett slags kamratskap.
Dessa slag annonserade i själva verket, nästan som på teatern, en lång och sista akt. Som improvisationsskådespelare som blint spelar sig mot ett oanat slut lät den enes uttryck den andre finna sin roll. Med trumvirvlar tog slutrepliken form.
— Sesam, öppna dig!
Dörren på tredje våningen öppnades på glänt. Nielle, som hållit sig gömd i sin lägenhet, gav efter för slagverkarnas envishet.
Byte av bildutsnitt och atmosfär. (Enligt intuitionens val.) Scenen: inomhustrappan till tredje våningen. Du hade följt med din medbrottsling för att förklara för Nielle att det var du som orsakat oväsendet. Avsikten var god men förgäves.
Din sköna var rasande på sin yngre syster. Artigt föreslog Mia att du skulle gå. Var hon rädd för Nielles reaktioner? Förebråelserna som väntade er? I grund och botten struntade du fullkomligt i det. Det burdusa uppträdande som ni båda gett er hän åt hade gjort det möjligt för dig att förmänskliga den idealkvinna du såg i Nielle: du hade upptäckt hennes färgstarka sida, vreden.
***
Solen står inte längre i zenit. Sökandet har inte nått sin höjdpunkt. Drömpaten har fått nog. Lusten att spy över sitt förflutna gör det svårt att andas. Han avundas enkla människor och deras normala förhoppningar.
Denna insikt gör honom aggressiv och underblåser den vrede som dagboken väckt genom sin moral, utspridd mellan raderna. Impulsivt kastar Damien sin förtrogne biograf mot väggen i bostaden som börjar kväva honom. Han får nog av att bli uppläxad av något som självt är ofullkomligt. Denna plötsliga aversion får honom att förstå att han återupplever sitt förflutna med nuets energi.
För att säkra slutmålet för sin känslomässiga resa som med ett försäkringsavtal fattar han papper, penna och spleen och skriver en dikt som han förbjuder sig att kritisera eller analysera. Han låter orden vila i handens oavbrutna rörelse.
(Att färdas med detta strandade skepp?
Riskera mitt skinn, mina drömmar och synder?
Fort! Få det flott igen, låt det gå till sjöss.
För att återleva dessa bittra orkaner.
Hissa dessa rädslor, tårar, krämpor och kval,
Gunga på vägen jag så länge fruktat …
Ur själslig vånda och ett liv som galejslav
För att dränka kärleken, elden i mitt helvete.
Segla mot denna skatt av förbrukad tid.
Finna den på instinkt, sedan föra den med mig …
Till jungfruliga marker, vita av ljus.
Rita tusen och en gränser där med bläck.
Återupptäcka natt och dag dessa länder,
Dessa sorgsna trakter som låter sig betraktas.
De, vars vår bara är en svart vinter,
Ska trösta mitt liv från i går.
Smälta in där, i det förflutnas bilder.
Dricka havet, hon som glömt mig,
Tack vare detta skepp med vacklande sinne,
Som är mitt mörka, mer än bakvända minne.)
Nöjd med att ha övertygat sig själv om att inte ge upp sluter han ögonen. Som i en dröm ser han sig åter i tiden efter mötet med Mia, otålig. Liksom sin dagbok eller fotografiet betraktar han sig som en tredje person, som om han mindes någon annan.
— »Jag hör dig, Nielle! Ja, du är där! Din syster också.
Damien tvekade att visa sig hos sin musa; morgonen var alltför ung för ett sådant socialt kontrakt. Telefonens fräckhet, denna snok i privatlivets hemligheter, kunde ge honom en tillåtlig ingång. En ringsignal …! En till!
— Hon som nu delar ditt utrymme, lite av ditt liv. — Har Mia berättat vad hon tycker om min serie? Jag vill så gärna att du medverkar till texten. Jag vet inte om min charm har burit frukt, och nyfikenheten retar mig. Om jag ändå kunde nå den ena eller andra … — Men de är där! … Jag hör steg, till och med deras röster.
Drömmaren var skakad. Luften hade svårt att passera hans luftstrupe. Han drog ihop sig och darrade. Den dagen gjorde hans fullkomliga kännedom om morgonens tystnader att han urskilde varje ord i ett kort samtal mellan systrarna.
— Om det är Damien, säg att jag inte är hemma! Är det förstått, Mia? …«
Sjätte signalen! … Den sista? Han vågade inte lägga på, slagen av den intuition som hans musa visat. Hur visste hon? Hur kunde hon?
— Nielle, du har ingen rätt att bojkotta mig! Vad har hänt med ditt förtroende? … Har mina outtröttliga samtal efter stölden du utsattes för lugnat dig så mycket att du nu inte längre behöver mig alls?
— Hallå! … Hallå! … Vem är det …?
— … Mia? … Det är jag, Damien! Kan jag få prata med Nielle? … Trots sin stolthet ställde han denna fåfänga fråga. Han kunde ha avslöjat att han hade hört dem tala illa om honom; men det viktigaste var att bevara fördelarna med denna ljudförbindelse, genom vilken han kunde stjäla Nielles allra ljuvaste hemligheter.
— … hon är inte hemma just nu. Vill du lämna ett meddelande?
Som väntat bekräftade Mia sin solidaritet med systern. Kanske av medlidande lade hon inte på utan att först berätta för konstnären att hon hade lovordat både hans och projektets förtjänster.
Oväntad utveckling eller plötsligt bakslag? Drömpaten, överkänslig inför minnet av detta avvisande, tycks livlös. En välgörande chock? Ofta tudelad känner han åter sin personlighet splittras. Han undersöker jaget för att återfinna hela sitt själv.
Att vara vanlig utan att vara normal eller upprepa det självklara: han sliter på en helig kliché, det berömda citatet ur Shakespeare: »Att vara eller inte vara … eller bara vara icke-vara? … Jag? … Han? … Eller vi? … Där gömmer sig frågan!« Varför denna fråga? — Han söker sig själv.
— Vart har jag tagit vägen? Vem är jag? Vilka är Damiens verkliga goda sidor? Hans största fel? …
— Att se dubbelt utan att dricka!
— Vem talar?
— Jag, Damien!
— Men det är ju jag, Damien.
— Om du är jag, vem är då jag?
— Vi båda, det vill säga jag, Damien, den lille drömmaren. Han som när han dör drar dig med i döden. Och tvärtom.
— Du är ju beviset på att vi måste ta oss ur det här.
— Ja! Vi måste båda ta oss ur de kedjor som Nielle har flätat kring våra halsar.
Han vänder sig tvärt mot sig själv.
— Han måste göra slut på det!
— Vem är han? — Du? … Eller vi?
— Men var var vi nu? Jag menar, var var jag?
— Du menar var du är! För jag är »han« och du är »jag«.
— Ja, just det! Jag är Damien. Och du, »han«, har ingenting med verkligheten att göra. Du är en produkt, ja rentav en biprodukt, av min evigt deliriska fantasi. Du gör mig rasande! Ibland vågar jag önska att jag aldrig ägt denna förmåga att drömma överallt, under alla omständigheter. Jag upplever detta skenfenomen som jag varken är upphov till eller ens vittne till längre, men i vilket jag deltar direkt på ett ynkligt naturligt sätt. Jag kräver att du förvisas till dumhetens rike, underordnade alter ego!
— Nej! Nu är det jag som ska berätta om dig! För jag kommer inte att dölja något!
Skuggan tar kraftfullt över. Fortfarande opålitlig men sannare än han själv. Båda fastbundna vid samma livbojar, minnen som måste fiskas upp som bitarna i ett kinesiskt pussel.
Denna förmiddag, sorglig av avvisandet och deprimerande regnig, skulle inte ta slut utan att öka Damiens förvåning. — Lou Jobim skulle hysa en ung student. — Bruce Brouillette, som hastigt tittat in för att röka en haschjoint, berättade det i förbigående för Damien. Drömmaren ville gärna veta mer, men Bruce försvann med den blå röken som löstes upp. Slumpen gjorde dock att sonen Brouillettes avfärd sammanföll med kockens, som gick för att tjäna sitt bröd och redan visslade kärleksfullt till sina kastruller.
Damien, insvept i enkel oskuldsfullhet och barnslig uppsyn, rusade ut och sprang småskuttande mot Lou. Något förändrad av vad han intagit under morgonen glömde han med kropp och själ några grannar som stod på avstånd och bombarderade honom med mördande, hånfulla förebråelser.
— Hallå där, Lou! Hur är det? Du ska till jobbet, eller hur?
— Javisst, min vän, men jag har bråttom.
— Du har visst en inneboende?
— Nyheter sprids fort i det här kvarteret!
— Ja, de hinner nästan före händelserna. — Skämt åsido, jag skulle vilja tala med dig om något annat. En dröm.
— En dröm! … Skynda dig, jag ser bussen svänga runt hörnet på boulevarden, suckade han förargat och vände bort huvudet för att slippa möta Damiens dimmiga blick. Damien gestikulerade mer än han beskrev.
— … runt ett bord sitter Nielle och tre andra personer. Bakifrån ropar en röst: »Flickor som går på restaurang har redan ätit mycket!«
— Var det allt?
— Ja, men jag drömde om Nielle!
— Så intressant, och vilket märkligt sammanträffande: slutet på din berättelse sammanfaller med att min buss kommer. — Hej då!
Med blicken fäst på Lou och samma illmariga leende som beseglade repliken önskade Damien att han inte skulle finna någon ledig plats i den fullsatta bussen. Sedan undrade han oroligt om det verkligen hade varit klokt att så hastigt kasta ur sig enbart drömmens första del. Hur skulle han ha kunnat avslöja allt, när Lou spelade en huvudroll och betydelserna var mer grumliga, förrädiska och nästan komprometterande?
(Los Angeles. Jag går längs Sunset Boulevard. — På trottoaren finns fotavtryck. De är blå. Märkligt nog är de mina egna. Jag följer dem. Det gåtfulla spåret leder till en agora.
Stora genomskinliga slöjor avgränsar platsen och döljer knappt de höga pelarna med korintiska kapitäl. Några meter bort står på en bred estrad ett långt, brett bord med vit duk. Där står aptitretande exotiska rätter, uppbyggda skapelser på gyllene fat. Bakom detta gargantuiska utbud står Lou i kockkläder.
Mitt på scenen uppvaktas Nielle, klädd i aftonklänning, diskret av fyra män. Jag är en av dessa fyra kärlekstrånande smickrare. Jag har inte bättre nytta av min längd här än i verkligheten: jag är den lille lustigkurren som roar de andra.
Sedan bjuder Lou oss alla att smaka på sina fantastiska rätter. När han generöst serverat de andra gästerna kastar han föraktfullt några smulor på min flata tallrik.
Nielle dansar då med en av friarna, som om hon på rekommendation av Lous ordlösa signaler redan hade valt sin prins. Jag avundas sorgset de dansande. Jag är ensam och förkastad till och med i denna dröm.)
Bussen försvinner vid horisonten samtidigt som denna saga ur en enda sömn tar slut. Utan att plagiera kocken: »Vilket märkligt sammanträffande!«
Kylan, som började få Damien att huttra, förde honom tillbaka till verkligheten. På väg hem gick han med huvudet högt, rentav överdrivet högt, och spanade mot ett av fönstren med fönsterluckor på tredje våningen. Där föreställde han sig en silhuett som fick honom att längta. Nielles silhuett; hon måste ha passat på att smita medan hennes obeskrivlige granne på våningen nedanför var ute.