KAPITEL XVII
Efter ytterligare plågsamma årstider utan sin musa, då han bedrog Bichoune till och med i njutningar som han i tanken endast skänkte Nielle, efter månader av dessa låtsade samlag à la Gainsbourg, av falsk glöd beströdd med verkliga »… jag älskar dig. Inte jag heller«, då kvinnan han höll i sina armar inte ens förebrådde sig att hon ofta bedrog honom, kom ännu en sommar. — En solig och behagligt varm dag. — En alldeles vanlig tidig eftermiddag, då han tankfullt och oavbrutet blickade ut åt vänster…
Liksom på de fantasifulla barometrar där en liten figur kommer ut ur ett hus när regnet nalkas och blir stående när stormen bryter ut, hoppades Damien att en godhjärtad kvinna skulle visa sig ur den motsatta dörren och förebåda vackert väder. Mekanismen var ur funktion. Musan fanns inte där. Ändå var solskenet strålande.
En bil parkerade där, mitt emot infarten till gården som ännu inte hade förlorat sin gåtfullhet. Modellen: en kombi. Färgen och märket… kunde man glömma, ty i sammanhanget var de mindre värda att nämna än dem som steg ur.
Nielle? …! Nej, hon var inte med i sällskapet. Inte heller Mia, Carlos, Bruce eller någon av de andra. Främlingar, okända ansikten.
Nya ansikten, vars likhet med Nielles drag antydde blodsband. Familjedragen bekräftade det obestridligen. Hälsningar hördes från tredje våningen, och människorna besvarade dem med leenden som var så lika och så talande att de än en gång bekräftade den självklara släktskapen.
En gnistrande glädje förenade dem alla i deras iver att återse den älskade däruppe. Damien, som också gladde sig åt händelsen, kunde inte finna någon mer talande bild av deras reaktioner än stumfilmernas skådespelare, som uttryckte små lyckostunder genom nervösa blinkningar under alltför långa ögonfransar. Som inför dessa gamla filmsekvenser kunde han nu bara samtala med deras efterbilder; aktörerna hade redan lämnat scenen.
Vilka var de? … Föraren med det värdiga ansiktet, den milda blicken och den generösa utstrålningen: uppenbarligen hans musas far. Han ägde samma karisma, full av små förvärvade visdomar, som den gamla damen med långt vitt hår uppsatt i en knut, Nielles farmor eller mormor. Drömmaren tillskrev »hennes mormor«, som han roade sig med att kalla henne, samma intelligens och en pragmatism i närheten av barnbarnets. De yngre som följde med dem, ivrigare och mer angelägna om att sträcka på benen, nådde Brouillettes bakgård så fort att Damien varken hann räkna dem eller lägga deras utseenden på minnet. Han mindes bara deras entusiasm.
Drömmaren väntade inte på att bli utpekad av den person de kommit för att träffa, vare sig det var Mia eller Nielle. Han flydde risken att någon av systrarna skulle framställa honom som en bråkmakare. Tanken på att bli identifierad som någon som förstörde andras trevnad fyllde honom med avsky. Han förmådde inte möta den möjligheten, i synnerhet som han visste att han var förbjuden att älska dessa människor, som han aldrig skulle återse.
Alltmer äcklad av sina flykter in i marijuanan gav han sig, gripen av starka känslor, tillåtelse att söka lindring i sitt nya utlopp. Lagligt, diskretare och effektivare än drogen var detta föremål en väldig låda full av vanvett och njutning… pianot. Liksom under tidigare perioder av svårmod spelade han på det i timmar, utan att kunna spela. Han knackade på tangenterna och blandade sina förträngda känslor och bekymmer med falska toner, ibland avsiktliga, för att lossa sorgens spännen.
Något lugnad av sina dissonanta trettiotvåondelar skulle han just fullända denna läkande föreställnings verkan med en lättnadens suck, när telefonen ringde som en kontrapunkt.
— Hallå!
— Damien! Det är Bichoune. Jag ska inte prata länge, det är bara… äh! Ville bara säga att i kväll går jag ut med en… en tjejkompis. Så vi kan inte ses. Gör det nåt? …
— Tvärt… Hm! Nej, ha det så trevligt. Hej!
Han lade långsamt ned luren och släppte ur sig en malplacerad kommentar: »Det är ju ännu bättre så!« Uppiggad av att ha fått utlopp för sina känslor genom musiken, gnuggade han sidorna av halsen och nacken och rullade huvudet som inför en uppvärmning. Han förberedde sig på en lång vakt åt vänster… fri från sitt uppvisningssexuella livs grepp.
Sittande på tröskeln på en gammal bekväm kudde, med armbågarna stödda mot de uppdragna knäna, lät han armarna bära huvudet, som om han ville tvinga sig att vänja sig vid en enda ställning, den enda tillåtna riktningen.
Första iakttagelsen: bilen hade åkt igen. Besvikelsen skulle ha förföljt honom längre om han inte tröstat sig med att påstå att han ändå var ointresserad av att tävla i stolthet med sin musas far eller rubba mormoderns livserfarenhet genom en förförelsekonst utförd av en tillfälligt uppvaknad neurasteniker. Han hade velat vara Simson eller Goljat, rentav Louis Cyr eller Hulk Hogan, för att ensam kunna bära ut pianot på trottoaren… och spela mellan varje ord för att hämta nya krafter. Men verkligheten tvingade honom att böja sig.
Gatan verkade ödsligare än vanligt. Dagsljuset, som omärkligt trängdes undan av skuggorna från de sammanbyggda husen, avtog snabbt.
Redan vid halv nio på kvällen uppskattade Damien att det normala lugnet bara hade störts av sju bilar i timmen, i genomsnitt fyra främlingar som skyndade förbi av rädsla för överfall, tre respektabla grannar och två eller tre skvallertanter, alltid desamma, som stämplade sina rundor med knappt omstöpta förtal.
Alla dessa störande inslag… Damien hade räknat dem som i en opinionsundersökning, precis som han fortfarande räknade de cigarettfimpar han knäppt iväg med fingret. Med uppmärksamheten fortsatt riktad åt samma håll räknade han på samma sätt ut de skilda möjligheterna för kombin att återvända och kanske parkera mitt emot hans bostad.
Efter att alltför länge ha stirrat mot samma punkt vid horisonten började han känna lätta kramper nere i nacken, medan en optisk dimma, framkallad av ansträngningen att hålla blicken fixerad, ständigt försämrade synens skärpa.
För att justera synen och ställa in skärpan igen gnuggade han varsamt ögonlocken och sökte av omgivningen efter en fläck i stark färg. Synskärpan förbättrades först när han fokuserade på sin cykel i fluorescerande färger, ett avantgardistiskt påfund på den tiden, som han hade gett det lika iögonenfallande smeknamnet »Regnbågen«. Sedan vände han blicken mot en stor utomhusmålning som eftersträvade att vara en historisk fresk. Detta kolossala klotter kittlade hans stolthet: det var den sista kvarlevan av hans uppslag som organisatör av kvartersfesten.
Till sist, i jakten på den sista finjusteringen av synen, fastnade han för en lysande färg i landskapet. En gravid kvinna i röd mammaklänning dök upp i slutet av gatan. — Rött! Förbudets, varningens pigment. — Scharlakansrött! Kärlekens tonart.
Bländande! Som denna mors uppenbara ömhet inför barnet hon bar. Ja, scharlakansrött! Färgen på klänningen som dolde den underbara stora magen avslöjade lätt Nielles mer än avundsvärda graviditet. Hon ökade stegen, ännu rädd för sin före detta grannes oförutsägbara handlingar. Hon, överraskad mitt i en sällsam pånyttfödelse…, var också på väg för att besöka sin syster.
Ett hjärta, och mer därtill, flydde. Ett annat ville skrika. Men varken munnen eller strupen lydde känslan.
Det spelade ingen roll för honom vilken man som nu hade hedrats med att bli far till barnet i Nielles sköte. I sina illusioner förvandlades han, Damien, till en ärkeängel, till en sund ande…, och tog sig rätten att föreställa sig att han själv, i samförstånd med sin mer än sköna älskade, hade gett upphov till barnet genom att hon skulle ha önskat ett mystiskt förbund med honom. Utan att inse det plagierade drömmaren den plågsamma sagan från sin barndom.
Han skulle ha överöst Nielle med kärleksord, burit henne på smickrets vingar och ömt besjungit den majestätiska skönheten hos denna löftesrika mage…; men minsta tecken, minsta uppmaning till liv, hur omärklig den än varit, skulle för alltid ha släckt hans underkastelse inför denna skenbara fe, denna Nielle som bodde inom honom. Henne som han hade krönt i sina drömmars heliga fabler, henne som han svartsjukt vaktade inom sig som en girig trollkarl vaktar sitt alkemiska guld.
»Så förbannat illa!« vrålade han där han satt med armarna i kors och gång på gång ryckte kroppen fram och tillbaka, som för att rättfärdiga dess närvaro. Lik en trasig automat som inneslöt en från en människa stulen själ förkroppsligade han obeslutsamheten, känslornas feghet, rädslan för sanningen, skräcken över att inte längre kunna välja mellan kärleken till Nielle och den fantasivärld av trygghet han hade skapat som ersättning.
I timmar plågades Damien av skratt som vinden bar med sig, av glädjerop som avståndet knappt dämpade, av små lyckostunder som utestängde honom och strålade från översta våningen i Brouillettes hus. Han fångade upp stärkande vågor från rösten som slukade, förtärde och förstenade honom. När vinden tystade den sökte han inom sig efter liknande vibrationer som belägrade hans själ. Sedan förde han dem allt närmare varandra tills han darrade av yrsel.
Från jämförelse till konfrontation, medan otåligheten tilltog, övergick berusningen av denna opiatliknande röst i en annan törst. — Nielles ögon. — Begäret fick honom att vackla in i drömmarna… som en sömngångare.
— Tjena, Damien! Du ser alldeles bortkommen ut! slängde Bruce ur sig med ett cyniskt skratt.
— Mm…? Jaha! Hej, Bruce. Vart är du på väg?
— Är det nåt fel i skallen på dig? … Vadå, vart jag ska? Frågan är väl snarare vart du är på väg? … Fattar du inte att du står mitt framför vårt hus? …
— … Framför ert hus…? Drömmaren visste inte vad han skulle säga. Rösten hade dragit honom med sig, brett ut och förvandlat hans fanatiska behov till en allegori ända under fönstren på tredje våningen. En sirensång hade lockat honom som månen lockar haven.
Trots att han blivit lockad och fångad av sin drömvärld samlade han sig och låtsades vara normal trots att han förlorat sin klarsyn.
— … Och vad sysslar du med, Bruce?
— Inte mycket. Kollar på tv… Just det! … Jag såg din Nielle gå upp till Mia. Visste du att hon har blivit tjock? … Man kan säga att du verkligen älskade den där slampan!
— Bruce!
— Åh! Ursäkta mig, herr Damien. Du kanske älskar henne fortfarande, även med den där jättemagen! fortsatte den unge mannen, ivrig att reta honom för att fördriva tiden.
Han försökte tygla sin vrede utan att låta den unge Brouillette märka hur djupt han blivit sårad. Sedan svarade han med en svag röststrimma och ett lugn som skulle ha förvånat honom själv om han, genom att befinna sig på två platser samtidigt, hade kunnat iaktta sig utifrån.
— Men snälla du, tror du verkligen att jag fortfarande älskar henne efter all den här tiden? Hon har säkert hittat en man. Hon är för vacker för att leva ensam. Hon är förtjusande som gravid, eller hur?
— Äsch, jag…! — Du! Snart visar de en gammal kungfufilm med Bruce Lee, min idol. Vill du se den?
— Nej. Men gör det du! Sätt dig framför tv:n och… om det inte stör dig alltför mycket tänker jag ta lite luft här. Går det bra? …
— Inga problem. Trottoaren tillhör alla! muttrade Bruce, besviken över att inte ha värvat ännu en anhängare till kampsporten.
Medan »Karate Kid« hänfördes av taiwanesisk filmvåld och osynkroniserad eftersynkning, ältade Damien det ena och det andra med entonig röst utan att avbryta sig. Varken ljudstyrkan eller ordflödet störde tv-tittaren. Orden var inte riktade till honom. Genom sitt monotona, oavbrutna tal betedde sig drömmaren som en utvinnare av svävande sediment ur sitt känsloliv. På sätt och vis vågade han hoppas på ett svar ur sin musas barmhärtiga ögon genom sin envisa och intetsägande verbala inkontinens.
— Jag ska deklamera hela natten om det behövs! Även om jag riskerar att bli knockad av en blomkruka från fönstret, mumlade han halvhögt, ohörd av alla, försjunken i idealiseringen av sin negativism.
Ödets ironi: han hämtade andan ett ögonblick för att sedan låta sitt svammel klarna i en högre ton.
— …!
Däruppe inträdde plötsligt fullständig tystnad. Fastän kvällen förföll till natt och månen inte infann sig, lade sig märkligt nog ett hav av stillhet kring hans avbrutna recitation.
Då tog Nielle, med sin eftertraktansvärda blivande modersgestalt, ljuset som strömmade bortom ett öppet fönster i besittning. — Hon stod alldeles stilla. — Sedan gav hon ifrån sig detta kodade tillrop som bara Damien kunde översätta, detta utrop som hans sinne hade väntat på under tusentals inbillade år.
— Ba. Ba. Bi. Bo. Bi, nynnade hon i G-dur och lät sin förväntan sväva i ett förföriskt lugn med en underton av varning.
Han tvärstannade. Förstummad, häpen fick han inte fram någonting, varken något fåfängt eller, sorgligt nog, något välgörande eller målmedvetet. Hans ordflöde upphörde. Ingenting. Han trodde verkligen att han drömde. »Illusioner! Ännu fler illusioner!« sade han till sig själv, utan att återuppta pladdret, i hopp om att detta behagliga och fenomenala hörselunder skulle upprepa sig.
Nielle väntade fortfarande på ett svar som dröjde. Frustrerad och sårad i sin stolthet inför Mia och de övriga gästerna verkade hon övertygad om att Damien medvetet lät henne stå där och vänta, att han helt enkelt drev med henne genom sin hopplösa slöhet, av dumhet eller hämndlystnad.
— Stick härifrån, för fan! … Dra åt helvete! ropade Nielle med kunglig bestämdhet och dömde en redan förvisad undersåte till landsflykt. — Fönsterluckorna slogs våldsamt igen över hennes begripliga och häftiga förbittring, som de närstående knappast lyckades tygla. På bottenvåningen bad irritationen om ursäkt i ohörbara tårar.
— Men vad är det med dem där? … — Damien?! — Han har gått! — Fan vad tråkig han har blivit sen han slutade knarka med oss, muttrade Bruce utan att förlora intresset för spänningen och sjönk åter in i filmen.
Damien? … — Han gick genom den gråaktiga korridoren mot denna viljestarka kvinna för att be om förlåtelse och jämra sig vid hennes fötter. Hans musas brutala och ironiska vrede hade kopplat honom till verkligheten.
Onda skuggor smög sig mot honom från alla håll utan att nå fram. Han gick obevekligt vidare och kände bara glädjen över att få se Nielle igen: »Outsäglig salighet. Gudomlig njutning. Utsökt glädje. Paradisisk frid, äntligen min!« Gården låg stor och öppen framför honom: »Här är jag, Hard Headed Woman, musa över alla mina musor, sagolik inspiration, välsignad kraft. Ömma människa.« Hans fotspår smekte Nielles, hennes återkomsters liksom hennes flykters. Varje steg underströk hans bävan inför en berusning han aldrig upplevt: »Ja, jag ska vara din vän. Ja, jag ska vara din förtrogne. Ja, om du kan och vill, ska jag vara din älskare, din make, en far åt barnet som växer i ditt sköte.«
Drömmaren lämnar denna poesi under ett ögonblick i rumtiden för att granska sina fördelar och sina hinder.
— Om jag kunde tänja ut detta tomrum i tiden, kanske jag skulle finna styrkan att läka mina sår; offra detta icke-vara, fängslat inom mig, för den levande kvinnans skull, hon som återvänt. Ska jag intuitivt uppfinna eller avslöja? … Med hjälp av vår känslighet ska jag kunna avgöra vilka ord som är rätta, de ord med vilka jag ska hypnotisera min musa.
Tillbakavällande! Utslagning! Ett krampaktigt grepp! — »NEJ! Du får inte gå dit!« vräkte hans ondskefulla vålnader ur sig från mörkret, de som fötts ur hans lidanden och kriser och nu äntligen hade hunnit ikapp honom. Trappan tycktes vridas ur form och vägrade släppa fram honom. Hans fötter satt fast som i snabbt härdande cement. Det var omöjligt att gå uppför stegen. Damien kvävdes och sjönk plötsligt samman under tvivlens tyngd.
— … Tänk om hon bara ville håna mig och roa sig på min bekostnad? Vilket lättlurad nöt jag skulle bli! — Dra mig tillbaka innan jag gör mig löjlig! — Jag skulle inte orka med deras bitande skratt ännu en gång. Hur skulle jag reagera? … Vågar jag riskera en krasch, börja kämpa emot och traumatisera Nielle och det oskyldiga livet inom henne? — Om jag går därifrån nu kommer hon att säga om mig: »Orubblig!« och sedan ska hon medge att denna egenskap drunknat i hennes hat!
Ljudlöst, drömlöst återvände han hem för att försöka bryta den nya kedja som fjättrade honom inifrån och ge utlopp åt sina känslor på pianot, vars klaviatur tycktes låst och som han önskade skulle förbli stumt inför fler känslor.
***
Drömpaten närmar sig sitt farväl till intet. Men han tänker inte räcka det tungan förrän dessa eftersläpande sekvenser har passerat. En önskan: att få skymta en fantasi fri från alla bojor. En evig drömmare blir aldrig en obeveklig realist. Det vet han. Ännu några minnesbilder att plundra, sådana som inte kommer att ta livet av honom. Sista kurvan. En gonggong ljuder inför slutspurten.
Bichoune kom inte tillbaka till Damien förrän två veckor efter den där improviserade utflykten med väninnan… Båda satte värde på sin egen skuld, och ingen frågade efter den andres nöjen under de ointressanta dagar och månader som följde.
Damien hankade sig fram och lät dagdrömmarna vandra genom sitt ökenlika hjärta, där bara en oas gav honom svalka. Där drack han drömvatten i skuggan av illusionernas dadelpalmer. En osynlig växt, normalt skadlig för de ljusa vetefält som växte kring denna fristad, spirade nära en klar källa. I sin fantasi uppfattade Damien den som ofarlig, denna »Lychnis githago«, prydd med purpurröda blommor och frön som glödde av sin egen giftighet, vanligen kallad »nielle«, klätt. I hans själ, befriad från bitterhet och skadlighet, eller kanske utanför den, spred den en hypnotisk doft som fyllde hans vardag.
En annan växt, ett annat begär. Med mistelblad i handen gick han till Bichoune för att övernatta där på julafton och ställa den lilla oxen och den stora åsnan till rätta igen. Dessa fantasier på halmbädd hindrade honom dock inte från att tänka på Lysianne, och han förstod också att Mylène, som hade dottern hos sig, hade rätt till sin del av lyckan.
Han blåste med större kraft och magi i sin drömtrumpet, som en ängel bland bergen, och hoppades att hans önskningar skulle nå ända in i de mest olyckligas hjärtan: de fattiga, de sjuka, de utblottade, de ensamma; dem som struntade i honom, som Brouillettes familj på sin mottagning och den nye hyresgästen i ateljén, en man han inte ens kände; eller dem som förrått eller hatat honom, segrarna Lou, Carlos, Jonathan och Mia.
Han sände också goda önskningar till alla dessa främlingar som fått njuta av Nielles sinnliga generositet. De som oförskräckt passerade genom tunneln för att komma in i hennes värld… Som en vidöppen port till egendomliga vänskaper liknade denna gång, sedd från gatan, en målning som ständigt återgav samma dystra landskap: gamla grå och lappade skjul, krönta av de unga trädens toppar på grannlotterna som växte med årstiderna.
I denna inramning, där snön gav duken en enhetlig färg, dök en lång gestalt upp: Nielle. Hon stannade tvärt och tryckte sitt nyfödda barn mot bröstet för att skydda det, rädd för drömmarens reaktioner. Hon fruktade detta rabiessmittade djur.
Han fortsatte sin väg, förlåtande, längtansfull och öm, och bevarade de båda för alltid i minnet.
— Nielle, jag älskar dig! Jag älskar barnet som du för alltid förbjuder mig att lära känna. — Var inte rädd. Jag ska varken angripa eller närma mig er under resten av mitt liv. — Mina varmaste önskningar! … Min vördnad, min kärlek, min drottning, min musa!
Med en tår, frisk som daggen, högtidlighåller drömpaten detta avlägsna, sista möte, som förebådade den oändligt långa och ännu pågående tomma tiden utan att återse Nielle. För honom är det i själva verket fortfarande fråga om det mest dunkla, om nollans intetvärde. — Om och om igen i sina fantasier och drömmar levde han på sin föreställningsvärlds ö och förstorade där sina smärtor och sorger. Det enda motgiftet, som dessutom förädlade honom: att älska med sin ensamhet.
***
Damien bröt med Bichoune året därpå. Hon motsatte sig envist uppbrottet och förföljde honom utan uppehåll. Orsaken: att bli lämnad av en uppfinningsrik liten karl…, en fickintellektuell och fickkonstnär, tog glansen från hennes vampimage och urholkade hennes personliga prestige bland hennes androgyna väninnor.
Om inte hans mor hade ingripit — hon som bodde hos honom medan familjefadern låg på sjukhus för cytostatikabehandling —, om inte de båda kvinnorna hade drabbat samman i en svidande uppgörelse, en strid mellan två baggar!, skulle han fortfarande ha låtit sig ruttna i rollen som bedragen. Utan detta skulle den fege ännu ha undrat om han ägde något mod och aldrig ha märkt att hans sista riktmärke mot musan snart skulle försvinna ur grannskapet.
Mia, den enda av Nielles systrar som han kände, påminde honom i sin fantasi om en gradskiva när han fick njuta av hennes demonstrativa sätt, när han kunde frossa i hennes behag tills han nästan svimmade. Som vid ett rövande av förtrolighet tillägnade han sig hennes likheter med musan tills han slickade sig om läpparna i sina drömmar. Han nådde rentav nirvana när han med sina dömda ögon smekte den vackra demonens bak. Och snart skulle hon flytta till ett annat helvete.
Men Mia flyttade inte utan att först ha plockat upp ett sista livstecken ur posten. Ett brev från Damien, där han försökte tolka motiven till intrigerna mot honom och samtidigt uttryckte sin förtvivlan och sitt gillande av dessa upproriska och beskyddande handlingar till förmån för Nielle. Han kryddade brevet med livfulla detaljer om de värsta förvillelserna, övertygad om att han skulle förvåna henne. — Till sist undertecknade han avskedet med ett nästan högtidligt upprepande: sin kärlek till Nielle.
Bekännelsen skulle ha fått ett extranummer om han hade bifogat ett kort kassettband som magnetiserat den inspirerande lyssnaren med ett omtumlande »Ba. Ba. Bi. Bo. Bi.«, spelat utan sångröst på piano.
***
En plötslig vindstöt slår upp bakdörren. Som om en domare av vind, efter att ha brutit sigillet på ett kuvert, avslöjade resultatet av en lång överläggning: »… och vinnaren är…? … Den lille drömmaren! Alltför svag för att själv ta sig hit får herr Damien, före detta drömpat, hämta trofén i hans ställe.«
Återerövringen har slutat med seger. Allt har erinrats på nytt, nästan återupplevts, utan att han sprängt skallen eller tagit till den redan laddade revolvern, inlindad i en handduk och släpad med i den gamla resväskan där den låg intill dagboken och fotografiet… för den händelse allt skulle sluta i ett svidande nederlag.
Onödig! Damien, den lille botade drömmaren, vaknar på nytt till livet. Hans skräckslagna drömvärld håller redan på att stabiliseras. Ett snabbt tillfrisknande? … Bestående? Han anar det. Han vädrar själens frihet, med euforin i hjärtat. Genom sitt sökande inom sig har han frigjort sig från slaveriet under en oåtkomlig musa. Men ännu bättre! Aldrig mer dessa självmordstankar som sprutade ur hans somrar, förmörkade av fatalism vid minnet av hans första skrik. — Slut! Borta är julis och augustis veckor, dessa tidskorridorer med otaliga damoklessvärd hängande från taket, perioderna han kallade sina nostalgizoner. — Försvunna! Dessa stunder av uppror mot sig själv, då han klandrade sig för att ha lämnat dessa rum medan han förde ett skuggliv under Nielles steg. Var hon inte närmare då, trots allt?
Han ömkade sitt bristande »Damienism«. Han sörjde det ofullbordade, de femtio steg han aldrig tagit. Det försök som skulle ha fört honom till tredje våningen, bortom tretton trappsteg fyllda av ångest; detta avstånd med oändlighetens karaktär, som han kunde ha tillryggalagt naken och på knä, med en blomma i handen.
Med sitt samvete tillrättat tog han ett kyligt farväl av den storhetsvansinnige drömmaren och den vanvettigt förälskade mannen inom sig, och trotsade med en sista retning musans välbekanta undermedvetna.
— Nielle, var du än är, hör mig! … Glömskan? … Känner den inte! Men efter genomgången av alla mina minnen kommer jag hädanefter bara att fälla tårar av damm; och självmordet som hotade mig har förintat sig självt genom sin egen ondska, som en kamikazepilot som begår harakiri i sin cockpit.
Jag försökte tillskansa mig tiden genom att söva den mellan två pikosekunder i en dröm. Vilken fasa! Den visade sig lida av värre sömnlöshet än jag. Jag undersökte rummet som skilde oss åt och försökte förändra dess elasticitet. Men avståndet var alltför motståndskraftigt: i stället för att brista skilde det oss för alltid åt. Min vilja var så väldig, mina krafter så ynkliga.
Jag åtrådde dig så häftigt, spökmusa, att din ektoplasma kvävde min själ. Att mildra ditt avvisande genom att hålla fast vid ditt fotografi i självbefläckelse lät mig bara vänta. För länge?
Att dö är ofta att sluta leva så som man kämpat eller försvarat sig. Döden är den sista och tappraste livsläxa man kan ge andra, både dem som kommer att sakna oss och dem vi gör förbannade. Därför ska jag invänta gravens natt på samma sätt som jag väntade på dig: med resignation. Jag ska underkasta mig dess befrielse när den visar sig. Den, det vet jag, kommer att älska mig.
Små svaga fågelungar piper av skräck i sina mardrömmar. Instinktivt fruktar de morgonen, då de kommer att knuffas ut ur boet. — De kommer att flyga eller dö.
Hel och oskadd efter färden genom sitt mörker kan Damien nu skära av sig vingarna, som blivit överflödiga och besvärliga, och upptäcka nya horisonter. Men han är utmattad och blek efter att ha rensat och tömt sitt sinne och därefter renat sitt minne; han känner domningar och det tycks som om bröstkorgen drar ihop sig. Trots allt behöver han frisk luft, han, den nya människan.