KAPITEL XV
Fångad i sin egen tidsplan! Plötsligt ställd inför valet mellan att dö eller överleva, att implodera eller växa, hade han underskattat utmaningens omfattning. — Kärleken gör man sig inte av med, inte ens efter en omedveten havandeskapstid då den i mer än ett årtionde gnagt på honom som en cancer. Man gör sig inte av med detta Guds frö, denna kosmiska kvintessens; man befruktar det, förändrar det på gott eller ont, renar det eller förnedrar det.
Arton timmar! Han har sovit i arton timmar! … Ingenting är över!
Rasande på sig själv grälar han med tiden, som inte nedlåtit sig att somna tillsammans med honom. Detta obefogade vredesutbrott, denna obeskrivliga ilska, underblåser känslan av misslyckande. En dag har försvunnit. Än mer om han beslutar sig för att börja om från noll. Fyrtiotvå timmar borta. Allt på grund av denna välförtjänta men oönskade sömn.
Han samlar sig. Hade han trots allt inte betalat fyra dagars hyra i förskott för denna plats, där Nielles bild och röst flödar i överflöd? Den här gången ger han sig själv obegränsat med tid. Förlängningen av självrannsakan ska ske utan stressen från en klocka som mäter hans återerövring av sig själv.
Drömpaten unnar sig ett andra försök att slita sig loss från bördan som ännu håller honom tillbaka, från tumultet som hindrar hans känsloliv från att mogna. Han koncentrerar sig på den avslutade tillbakablicken, på minnena han redan genomletat dagen före och nu tar om från början. Uttömmande? … Nej, i sammandrag, som de teman som bildar ouvertyren till vissa operor.
— … Våra skuggor som hälsar på varandra. Ett möte eller en sammanstötning? — Den där tillfälliga hypnosen under kvartersfesten, den ömsesidiga blixtförälskelsen som ändå bara sårade ett enda hjärta, mitt. Misstag i fråga om person? Var Amor berusad? — Skilsmässan från Mylène, mitt livs första ängel… Ett oåterkalleligt skeende påskyndat av Nielles existens? — Det opassande och råa förslaget att sova med min granne… Vilket högmod! — De inblandade Bruce, Lou och Carlos försåt. Grymt överlagda? … — Ordern att avlyssna och ta hand om posten… Det värsta av knep! Den mest svidande av strategier! Men vem planerade den egentligen? — Samarbetet kring manuset, tillintetgjort av min otålighet, och det där kränkande försöket att återvinna hennes välvilja på Katarinadagen, genom den smaklösa frikostigheten med en simpel svartvit teckning. Två förolämpningar i följd i stället för ett frieri! — Nielles kurragömmalek för att undvika mig. Ett obehag som flydde smärtan? — Meddelandena, enkelriktade, i stereo. Ett svar! … Ferré: »… med tiden…« — Den humoristiska maskerade spadens vinteräventyr. Ett skämt! En ordlek utan genklang? — Jonathans återkomst! … En fälla? — Den erotiska drömmen. En söndersliten »wet dream«… Två nya liv utplånade!
Fast vid den sista sekvensen anser den sjuke drömmaren att de troliga orsakerna till hans olycka hittills är osynliga eller nästan omärkliga i minnet. Musans välvilliga uppmärksamhet, hennes omedvetna eller avsiktliga ömhetsbevis mot honom, hade fått honom på kroken. Nielles sällsynta ömhetsbetygelser, värda att samla på, hade kidnappat hans fantasifulla hjärta.
Dörrar och fönsterluckor är stängda. Utanför går solen ned som för andra gången samma dag. Drömpaten öppnar åter sitt innersta, som sidorna i sin dagbok. Det slitna fotografiet av Nielle får också liv på nytt. De båda föremålen sluter sig samman som vänner för att stödja drömmaren inför återkomsten av ett trauma från januaris sista dag…
— Han är galen! … Jag säger ju att han är galen! Den hårda anklagelsen trängde igenom alla väggar utan att skona någonting, inte ens drömmarens hjärta.
— Jag är… vad då? stammade Damien medan han fortsatte att släta ut bystens ansikte för att få det att glänsa: de sista detaljerna i modelleringen.
— Galen! Galen! Nielles röst blev allt skarpare och syrligare.
Att hans musa pekade ut vansinnet gjorde honom inte helt missnöjd: hon brydde sig om honom. Hon framförde denna allvarliga anklagelse hos familjen Brouillette. Där gick gränsen! … Det uppskattade han inte, och hennes högljudda beskyllningar förbryllade, förvånade och oroade honom; nu drog hon in andra människor i frågan om hans möjliga obalans.
Damien betraktade denna upprörande slutsats från Nielle som ett tydligt bevis på samförstånd mellan henne och hyresvärdarna. Han undrade varför hans »dolce« egentligen spred förtal hos dessa förslagna människor som när som helst kunde vända sig mot henne, såsom de hade gjort mot honom.
Den verbala attacken upphörde inte när hon lämnade sina hyresvärdars bostad; den tog slut först när hennes egen dörr smällde igen. Före detta ljud hade hon med eftertryck upprepat sin övertygelse, riktad mot tomheten bakom gardiner utan någon skymt av en silhuett… utan någon avslöjande rörelse.
I sin lilla lya gick han av och an för att lugna sig. Han vågade inte lämna hemmet. Att gå ut och få luft, vare sig för att skingra tankarna eller svalka den annalkande febern, verkade orimligt och farligt. Han fruktade att stöta på någon i familjen Brouillette, eller Lou och Carlos, eller Mia, eller rentav… henne! För vilka reaktioner skulle då explodera i ansiktet på var och en? …
Han visste att han var feg och beslöt därför att förbli det »ad vitam aeternam«. Så bekymrad att han glömde att äta slog han sig till ro i sin älskade feghet, inte utan skuldkänslor.
— Vad jag skulle vilja säga till dem alla, även Nielle, är precis vad jag tycker. Ja, definitivt! — Så här! … Jag skulle ställa mig framför henne, höja axlarna och skjuta fram bröstet, och där skulle jag tala om att jag hört henne kalla mig galen mer än en gång! … Sedan skulle jag säga… att hon har rätt, för jag älskar henne som en galning. Med fullständig idioti!
Den ekolösa monologen avbröts plötsligt av ett ihållande lätt knackande på bakdörren. Dörren mot gården, nödutgången som nästan var en sista utväg… Hyresvärden fortsatte att göra sig påmind. Damien öppnade innan mannen hunnit nöta sönder knogarna.
— Tjena, Damien! … Jag kommer å kollar va som står på. Tjejen däruppe — inget namn på Nielle, för säkerhets skull — gick just härifrån, förbannad som fan! … Hon sa att du e galen… Stämmer de? frågade han medan ett kort, illmarigt leende skymtade över kindknotorna.
Först sårad av Nielles dundrande påstående, sedan överrumplad av den objudna visiten från gamle Brouillette, blev Damien mållös. Tystlåten vältrade han sig i sin räddhågsenhet tills han lyckats bringa en smula ordning i tankarna.
— Jag… är inte… galen, herr Brouillette! … Fast jag medger att jag kan ge det intrycket. Om ni var i mitt ställe, hur skulle ni handla om någon försökte lura er genom att tvinga er att tro på lögner, eller ännu värre…? … Vad skulle ni göra om någon snodde brev ni skrivit? … Om man stal dem… mitt framför ögonen på er? … Och om det var hon som var galen? … Om det var hon, vad skulle ni göra då? …
Damien hoppades få hyresvärden, den gamle mannen som kanske själv hade begått stölden, att häpna. Men dennes list och erfarenhet vände på konstnärens farhågor och riktade mot honom själv de misstankar han ville frigöra sig från.
— Just de! Tjejen däruppe har problem med rören. Hennes diskho läcker, sa hon. Jag går opp å fixar de, å så… ska jag se om hon e galen. Okej? … Hej då!
Ivrig att fortsätta sin undersökning trots den obehagliga sysslan… att tjuvkika på de båda systrarnas harmoniska former, skyndade sig den gamle hanen, rörmokare av nödvändighet och chefsinspektör av tillfällighet, upp för att ringa på tredje våningen. Om han inte lyckats övertyga sig om sin hyresgästs vansinne, var han åtminstone nöjd med att ha misshandlat drömmarens bräcklighet och redan begränsade frihet. Dessutom hade han kunnat dra slutsatsen att en konstnär kanske inte är en normal människa.
Den vanliga ensamheten i lägenheten svek honom. Nielle hade just trängt in i det lilla utrymme och den självständighet han hade kvar. Han hade hoppats fånga sin musas intresserade blick, men intresset han väckt hade fått en kärv prägel. Berövad all hennes ömhet väntade han sig numera bara fler pilar riktade mot honom, pilar som skulle genomborra hans stolthet och klyva hans själ, även när han drog sig undan i sin lya.
Ensam i köket hörde han inte så mycket gamle Brouillette täta rören som hans utsvävningar och skrävlande. Efter att själv ha prövat hyresvärdarnas förhörsmetoder väntade han bara på att den tillfällige rörmokaren skulle börja samla upp vad Nielle kunde tänkas låta läcka ut… Stel som en staty stod drömmaren kvar, outtröttlig i sin väntan på att höra.
— Så där! … I tjugo minuter har han hållit på å täta…! Lagat läckan och pratat om ingenting. Så som jag känner honom borde han normalt ta upp saken nu. — Om inte en smula visdom plötsligt infinner sig och säger åt honom att låta bli. Låta glöden falna i stället för att hälla olja på elden. — Jag hör hur han lägger tillbaka verktygen i metallådan.
Nästan ohörbara, halvt dränkta i slamret från det vårdslösa undanplockandet, nådde den gamle kvinnokarlens ord Damien i brottstycken.
— … sa… inte galen… Du… galen!
— Va! … Vågar han påstå att jag är galen! Den där nollan vågade…! Jag hatar honom! Jag hatar honom! Men han är ju galen! Han är galen!
Detta berättigade vredesutbrott följde rytmen av Nielles klackar mot golvet. Hennes ihållande raseri, bekänt med stampande steg, borrade sig in i drömmarens medvetande ända till skuldkänslornas rötter. Damiens först frivilliga orörlighet började likna förlamning. Benen domnade tills det kliade i dem, buken spändes, bröstkorgen förblev helt utan andetag. Bara en rörelse var möjlig: att trycka händerna hårt mot öronen och låtsas vara döv. Mot denna konstgjorda tystnad bröt tårarna fram, suck efter suck, och rann längs sina invanda fåror, likt en flod som Nielles och hennes klans tidigare plågor grävt ut i hans ansikte.
Han orkade bara försäkra sig om att allt däruppe hade återgått till det normala.
Dold bakom kökets blommiga gardiner, som han hållit fördragna hela dagen, klädde han av sig och lät kläderna falla där han stod fastnaglad, som fängslad medan Nielles hat kom honom allt närmare.
Naken och likgiltig inför livet vred han sig runt och lyfte blicken mot taket, som blivit den enda spegelbilden av hans musa. Med kort andhämtning, hopsnörd hals och en röst som kvävdes av knutor tolkade han den sanning han kände på ett märkligt sätt. Äkta och oförställd var han på samma gång skådespelare, författare och ämne.
— Nielle! … Å, Nielle! Sänk blicken mot mig, jag är naken som en mask. Både min kropp och min själ. Se denna tomma pupill…, denna förtorkade hornhinna, inte av gråt utan av brist på ljus. Det sken som du rövat från mig när du låste in mig i intet, gömde dig, flydde så att jag aldrig mer skulle kunna fånga skönheten, det blå pigmentet i dina ögon. De ögon som gav mig smak för bläck…
Nielle! … Å, Nielle! Förbanna mig inte! Önska mig inte att brinna i helvetet. För med mina tårar skulle jag bringa självaste Satan ur fattningen. Mina jämmerrop, mina klagomål skulle vittna om frånvaron av din blick. Min förtvivlan är sådan att han skulle ångra att han härskar över Edens baksida; min sorg är så stor att han själv skulle bli den fördömde, syndabocken för det värsta lidande du kan önska mig: dina ögons eviga smekning.
En plötslig kraftlöshet. När Damien föll på knä kände han inte hur knäskålarna slog mot det hårda trägolvet, så upptagna var hans nervbanor med att sporra den inre smärtan och kasta dess skärpa mot framtida drömmar.
Medan gänget på tredje våningen åt middag, pekade ut nya fel och spann lömska slingor kring vansinnet, kring drömmarens förryckthet, kring originalet därunder, släpade han sig mödosamt till sängen.
Såsom fåglarna i berättelsen om Lille Tummen åt upp brödsmulorna som skulle visa honom vägen hem, slukade luften hans tårar genom att torka dem.
Hans katt kom och strök sig mot honom, i sin oskuld övertygad om att han ville leka. Sedan lät hon, som om hon blivit orolig, ett mjukt litet jamande tränga fram ur munnen, en tröst som påminde om en stor vänskaps existens. Hon följde honom tills han tog sin tillflykt till sängen, där han försökte dämpa sin förtvivlan genom att krama kudden hårt. Den blev snabbt våt av hans gråt.
Ologiskt nog påminde ödet honom om att om Gud var livets mekanik, så var han själv dess oförsonliga drivkraft. Utsträckt över sin ånger putsade han på tanken om ett slut på förnedringen: att fly från nederlaget. Men som om han vore isolerad i en öken och utsattes för Tantalos kval föreställde han sig, hägring efter hägring, sekund för sekund, en tanke, en dröm eller en oas där han kunde släcka sin outsinliga törst efter sin musa.
Fastsvetsad vid sängen av utmattning betraktade han otydligt, genom slöjan för sina fuktiga ögon, detaljerna i Marilyns byst. Han dröjde varken vid misslyckanden eller framgångar i modelleringen; han anförtrodde henne sina funderingar över den erotiska drömmen, dess oväntade verkningar och händelserna denna dag som aldrig tycktes ta slut. När andningen blivit normal igen berättade han för henne att han undrade om själen arbetade för eller emot sig själv, trots osäkerheten kring Nielles närvaro. Men i rummet ovanför var det rörelse, aktivitet. Man smidde planer!
Tillräckligt klar i huvudet uppfattade Damien att man däruppe, trots alla försiktighetsåtgärder för att undvika ljud, flyttade på två tunga föremål. Skarpsinnigt anade han ett ståhej, en egendomlig iscensättning. Mitt i rummet, nära de första föremålen, ställdes något mjukt ned, som en kudde. Runtom, som spetsarna i ett pentagram, placerades fem ting lika lätta som små ljusstakar. Därefter intog tystnaden platsen för denna manipulation under några plågsamt långa minuter.
Utan någon ridåöppning improviserade aktörerna en scen med en deus ex machina. Två gestalter: gud eller djävul, och helgonet eller den förhäxade. Nielle spelade den senare rollen. Sedan förkunnade en röst, med konstlat mörkt tonläge förstärkt genom högtalare — uppenbarligen de båda tunga föremålen —:
— Du måste lova att aldrig träffa Damien igen!
Nielles röst svarade: »Ja, men Herre, jag älskar honom!«
Varelsens röst fortsatte: »Om du vägrar att avlägga det löftet blir du fördömd!«
Efter en kort tystnad kom underkastelsen: »Ja, Herre, jag svär… för hela livet!«
En kort föreställning till en ceremoni på knappt tre minuter! Gruppen drog sig tillbaka till köket, där alla brast ut i hejdlösa gapskratt, utan minsta tvivel om att skämtet hade lyckats. I sin barnslighet anade de inte att Damien hörde såväl deras hånfulla skratt som rösten från den falske Evige, vilken ännu ekade… Slutligen flyttade gycklarna fram till vardagsrummet, från munterhet och förlöjligande till vanliga kommentarer.
Damien, som hittills varit tyst, föraktade inte att detta hat, denna småaktighet och dessa svek kretsade omkring honom, för medlidandet han kände med sina bödlar värmde honom i ljuset av hans egen självaktning. Denna komedi, framförd av grannarna ovanför… (?), gav honom nätt och jämnt kraft nog att hejda ett nytt utbrott av tårar.
Utan att försöka spåra deras avsikter såg han i tankarna ned på dem med sin själ.
— Hur kunde de ana att jag befann mig i sovrummet? … Slumpen? — Mia studerar film och det kan ha varit en scen till ett av hennes arbeten… Ja, så måste det vara, och rummet lämpade sig för det. Men hur förklarar jag då att de genast efteråt rusade till köket och skrattade så att de kiknade, skrattade som galningar… Varför upprepades mitt förnamn gång på gång?
Han riktade sina irriterade ögon mot avbilden av den döda förtrogna…, henne som han roade sig med att kalla sin första inspirationskälla, och välsignade hennes falska närvaro. En känsla av lera. För bara hon visste att hans psykiska jämvikt tillfälligt var…
— … Ur funktion! tycktes hon säga honom.
— Tror även du, Marilyn, att jag är galen?
— Det var inte vad jag sa! Dumbom! … Du befinner dig i ett känslomässigt tillstånd, dels därför att du inser att denna kvinna aldrig kommer att älska dig, dels därför att hon genom att försöka få dig att framstå som galen tydligt visar att ni båda tillhör olika världar.
— Men… du kommer också från ett annat universum och ändå älskar du mig, gnällde Damien.
— Nej! Jag älskar dig inte. Du vet mycket väl att det är omöjligt för mig. Jag kan inte ens ge dig det minsta tecken på ömhet. Där tog du fel igen, käre vän. Som vanligt inbillar du dig saker! …
Du älskar att drömma, att fantisera, så till den grad att du skaffar dig rykte som byfånen. Till exempel: du förvandlar en vanlig fluga till spion eller gudomlig prövning, beroende på om du bestämmer dig för att slå ihjäl den eller låta den leva. Ur en enda vattendroppe skapar du en fantastisk fantasivärld dit tyvärr ingen annan än du kan ta sig…!
— Ingen annan än jag och… Nielle, sköt han in som i en viskning åt sidan.
— Och jag då, har du redan glömt mig? … Och jag? … Och jag? deklamerade Marilyn i hans Fantasia.
Drömmaren blev plötsligt hängande i denna nya eter, inte för att han inte visste innebörden av svaret — hans egen replik låg redan på tungspetsen — utan därför att det var bråk däruppe. Där han aldrig fått äta middag på tu man hand med Nielle mörknade en häftig diskussion, likt ett oväder som blev en cyklon.
— Vilket oväsen de för! … Intet! Jag får inte lyssna på dem och göra mig ännu mer illa. Grälet handlar väl om att försöka fastställa graden av mitt delirium. Damien pressade händerna så hårt över öronen att handflatorna bleknade och öronmusslorna vitnade. Inombords hörde han sig själv tona ned grälet med en grov röst: »Kanske diskuterar de förra natten? … Den märkliga drömmen? … Jag vet inte. Och varför skulle jag nödvändigtvis stå i centrum för deras bekymmer just nu?«
Sedan lät han sin känsliga hörsel spionera fritt. På tredje våningen hade den ganska våldsamma ordväxlingen skärpts till en hetsig verbal strid. Professorn tycktes kämpa för att försvara något han ansåg sig ha vunnit hos Nielle: den beundran hon hyste för honom.
— Hur kan du älska en knarklangare? … En liten langare. Ser ni inte att han har ett gristryne! …
Tystnad. Vapenvila? Damien tillskrev genast det plötsliga lugnet denna sista mening från Jonathan, som uppenbarligen just hade gett den mest träffande beskrivningen av sitt eget utseende medan han anklagade någon annan för det frånstötande yttre.
Hastiga steg från den ena trappan till den andra. Dörren hade slagits igen våldsamt mellan dem.
Med näsan mot en gardinkant och ena ögat i springan sympatiserade Damien med den lärde som lämnade musan. Den smärta han just hämtat på sig utan att ana det, det lidande som skulle följa honom resten av livet, hade drömmaren redan erfarit.
När den förvisade satte foten på den frusna asfalten kastade han en kort blick mot fönstret där Damien iakttog honom, som om han hälsade en broder i en sekt som han just blivit invigd i. Sedan gick han vidare, kanske för att spela rollen som kuvad hund vid fötterna på sin unga hustru, som han måste ha lämnat några dagar tidigare.
Hade den lärde blivit bortstött? … Eller hade han självmant uteslutit sig från detta kristallslott innan han skar sig på desillusionens skärvor? — På arenan han flydde stred somligas bestörtning mot den lättnad som visslade genom de andras tystnad.
En våning längre ned suckade Damien av ett helt annat skäl.
— Den där knarklangaren… var det mig professorn syftade på i sitt vredesutbrott, mig som bara varit budbärare en enda kväll? … Eller talade han om Bruce Brouillettes alltför täta narkotikaleveranser till Nielle? — Hade inte Lou Jobim på restaurangen Gula Lupus varnat mig för att jag stod precis där jag inte borde stå, … mellan Nielle och den unge brottslingen? — Fan också! Stick härifrån, professorn! … Inte ens din avfärd hjälper mig! För många råttor i samma bur. Betahanen har gått, alfahanarna är kvar!
Han skakade på huvudet som för att få ordning på tankarna och tillät sig en ogenomtänkt slutsats. Utan att bli helt bestört förblev han chockad över tanken att Nielle kunde intressera sig för Bruce, om så bara i en flyktig och rent kroppslig kärleksaffär. Damien var desto mer upprörd eftersom familjen Brouillette hindrade honom från att återvända till verkligheten genom att i månader envist förneka Nielles närvaro inför honom. Även om deras förnekanden inte direkt påverkade drömmarens liv ökade de sonens förförelsekraft genom att göra honom lika lömsk i sammansvärjningen.
Damien återvände till sina fantasivärldar för att söka upp Marilyn. Han ville anförtro henne sina intryck av de senaste motgångarna och krävde i gengäld råd och tillrättavisningar.
— Du igen! … Vad vill du mig? … Älskar du inte Nielle längre? … Varför kommer du tillbaka till mig efter varje besvikelse? … Jag ersätter din mor, eller hur? …
— Nej, Marilyn! Jag älskar fortfarande Nielle men…, men också dig… — Jag vet inte längre. Jag vet inte längre! Är du den enda jag kan lita på?
Besvärad över att ha förnedrat skådespelerskans själ ända in i dess vila smekte han ömt den ena kinden och kysste den kalla, oljiga avbildningens panna för att försäkra sig om hennes överseende. Återhämtningen var vunnen. Sedan fortsatte han sin astrala vandring i samtal med hinsidesvärlden.
— Säg, Marilyn, … du hörde vad som hände nyss, eller hur?
— Ja, alldeles för mycket! Tyvärr ännu ett offer för din speldirigerande musa. Tärningarna är falska, min vän!
— Du måste ha fel. Nielle ligger säkert inte bakom…, i varje fall inte med avsikt. Är du övertygad? … sade han och gav samtidigt sin förtrogna en stunds betänketid, varigenom han skänkte modelleringen större auktoritet och mer verklighetsprägel än han själv någonsin haft.
— Fullständigt säker! Hon är olik dig i precis allt, utom i ett avseende. Hon har en lika drömmande själ som du! — Är detta en intuition som kan avfärdas för att den verkar orimlig? … Hon är rädd för att älska dig, eftersom hennes egen poetiska själ skrämmer henne ännu mer än din!
Kanske är just du den fulländade stackars missfostret, hennes livs kärlek. — Eller snarare! Du skulle ha varit det, om du inte i en hämndlysten handling vänt dig bort från de planer Gud serverade dig på silverfat.
— Menar du den erotiska drömmen?
— Vad annars? … Ja, den där berömda drömmen med de tre skivorna. — Idiot! — Du skulle hålla din förbaskade Nielle i armarna om du inte försökt överlista verkligheten med en hämndlysten lögn. Men nej! … Herren föredrog leken och lät sig dras iväg vid handen som ett barn. Vad blev resultatet? … Ditt samvete är förlamat av det ofrånkomliga giftet i denna osanning som lockade dig. — Har du ens tänkt efter ett enda ögonblick? … Har du vågat föreställa dig att du med ditt påstridiga försök att få Nielle intresserad av din lilla person kanske sådde oro hos henne? … En dos vansinne som inte går att utplåna? Oöverstiglig för någon så skör som hon?
— Nej! Jag har inte gjort henne galen! … Nej! Det är jag som är galen! … Nej, inte galen! — Marilyn, varför är du så grym? … Så skoningslös! — Du gör mig till slut nervös!
Han vred hastigt bort huvudet för att undvika skulpturens känslolösa, döda blick; av motvilja försökte han fly sanningen i sin egen spegelbild.
Händelsernas intensitet mätte han i suckar; avgrundens djup uppskattade han i tårar, som han långsamt lät falla för att fånga deras efterklang. Känslorna, samlade i bröstet, snuddade vid hjärtat för varje slag. Han berörde, kände på och samlade ihop sina felsteg, som om han lekte blindbock med skuldkänslans bindel för ögonen; vid varje fångst brast misstaget mellan hans händer, saftigt som rutten frukt. Hans tankevärld var upp och ned, precis som lakanen där han ännu vände och vred sig naken.
— Allt är mitt fel! sade hans svaga jämmerrop.
Mellan tystnaderna hördes andra röster. Vansinnet, tumultet och den parasiterande ensamheten hade skärpt Damiens hörsel. Det var som om trumhinnorna hade lärt känna hela husets akustik, från källare till vind; han behövde inte längre lägga örat mot väggar eller trägolv för att höra förtalet riktat mot honom. — Denna gång kom rösterna nerifrån; familjen Brouillette satt och pratade. Som vanligt talade man högt…
— Han e galen! … Jag säger ju de! … Den karln e inte normal! Familjens matriark drev som en hejarklacksledare på de anhörigas ivriga skvaller i sin obevekliga föreställningsvärld.
— Ja, jag håller med dig, mamma. Damien är sinnesslö! … Man borde låsa in honom! utropade Nadine förvånansvärt triumferande, stolt över sitt instämmande men framför allt nöjd med att för en gångs skull mildra sin bitterhet mot drömmaren som hon älskade i hemlighet.
Utan tvivel skulle till och med ett förslag om omedelbar lynchning ha följt, hur ogenomförbart det än vore, om inte Anne, en av de tre Brouillette-döttrarna, varit närvarande. Hon studerade psykologi och dämpade överhettningen hos domare och bödlar klädda i nattlinnen, pyjamas och morgonrockar.
— Personligen tror jag inte att han är galen. Jag tror bara att han är lite neurotisk.
— Vill ni veta va jag tycker? … För mej e båda två galna. Nielle å han! tillade gamle Brouillette, som knappt kunde dölja sin glädje över att tala illa om sina hyresgäster för att befästa sin ställning som familjens överhuvud.
Han stod inte längre ut med att höra dessa nedsättande ord om honom eller hans musa. Nya tårar kom och stelnade eftersom han inte kunde svara. — Plötsligt salig av självaktning? … Falskt! — Skymford efter sår, förolämpningar efter förtal, hat på hat. Hoppet om överlevnad löpte inte längre i hans ådror. Han snappade åt sig syre och hopp om räddning i små andetag som en astmatiker under ett anfall. Rädslan. Den vansinniga skräcken för detta hus blev som en direkt ingång till helvetets eld. Inälvorna vred sig som ouroboros, ormen som äter sin egen svans. Hans hara stod i brand!
Som om nervcellerna höll på att sprängas, på gränsen till ett våldsamt gråtutbrott, reste han sig och skyndade till duschen.
Först kall, sedan iskall, slog vattenstrålen mot plåten och studsade över kroppen, så att hans återuppväckta gråt dränktes. Likt en våldsam flykt dolde också detta syrliga vattenfall ord.
— Slut på bevisen för min passion för Nielle! Slut! S. L. U. T… med henne. Klättra upp, ta mig ur avgrunden. Överleva utan att vackla… — Bröstet brinner av ånger. Våga ta all skuld, frikänna dig, du Nielle, min älskade… — Inte vackla… — Aldrig! … Aldrig ska de lyckas begrava min kärlek i tvivel och med dess hjälp… Aldrig! … Om jag så måste acceptera att verkligen bli galen, att… leva med sjukdomen… den psykiska!
När kärleken återfått sin renhet, rensad från bråten i hans sinne, drev den honom till alltför många jämmerrop. Rädslan att överraskas när han visade sin smärta tvingade honom att behärska sig. Med möda stängde han kranarna och lät vattendropparna dunsta av sig själva från kroppen. På knä i duschen grep han tag i bilder av Nielle som kom till honom som livbojar, räckande ut stänger för att hjälpa honom upp och hålla sig samman.
Av den mödosamma, medvetna kvävningen av sitt lidande började han salivera ymnigt och hade fortfarande svårt att andas. Halvt andfådd gick han tillbaka till sovrummet och svepte in sig i lakanen, nedsmutsade av svett och tårar, och gömde sig som ett instängt djur som slickar sina sår för att läka dem.
Sårad i sin älskande stolthet av den älskades lättsinne, grannarnas fiendskap, bedrägerierna och sveken kände han hur huvudet förtvinade. — Ensamheten i kudden…, en fristad!
Hopkrupen på sin obäddade säng kände han hur lidandet trängde in allt häftigare. Hålla gråten tillbaka? Nästan omöjligt. Han led av att finnas till och av det sorgliga som redan inträffat. I dämpade stönanden bad han himlen att hans musa inte skulle höra hans plåga.
Hans beslutsamhet att dämpa styrkan i sina klagorop och jämmer intensifierade tortyren. Plågan blev så outhärdlig att Damiens motstånd förångades och sköljde över den farliga tystnad som han försökt bevara.
Det oundvikliga hördes!
Hans böljande klagorop hade till slut slitit sönder sömnen hos ett par främlingar som var på besök hos Nielle. I detta improviserade gästrum nåddes de av den krisdrabbade drömmarens växande förtvivlan.
— Men vad är det med honom, varför gråter han sådär?
— Jag vet inte! Men han måste ha fruktansvärt ont!
— Vad händer? frågade Nielle och Mia, väckta av sina gästers oroliga röster.
— Han gråter! Han har inte slutat gråta!
Musan visste nu att den hon inspirerat led fasansfullt. Utan att förstå orsaken kunde hon inte förneka detta första möte med den bortstötta känsligheten hos den utstötte som jämrade sig under hennes fötter. Utan att visa sin oro gick hon tillbaka till sitt rum, övertygad om att hon ändå inte kunde rå på konstnärens mardröm. Men! … Hon kunde inte sluta ögonen. Hennes hjärta rördes. Genom själen drog känslor liknande dem drömmaren en gång upplevt, den oförklarliga medkänsla hon själv känt när hon en sommarkväll kommit hem gråtande.
Men Damien visste ingenting om detta. Det bristande intresse som han trodde sig ha fått bekräftat och den samvetslösa avsikt han tillskrev musan att tiga var som att dricka den bittra kalken till sista droppen. Övermåttet av det han trodde sig uppfatta hos Nielle bröt ut. Under höga skrik drev han ur kroppen åtskilliga tunga snyftningar, hopklumpade av tidigare förtryck mot väggarna i hans sköra drömmarhjärta.
På flykt från sig själv utan krafter, på väg bort från den svaghet han förebrådde sig, strök han jagad längs lägenhetens väggar. Raglande och ångestfylld som ett sårat djur på flykt från en jägare som gömt sig i dess egen själ förlitade han sig på ett samvete förvandlat till en vansinnig kompass och irrade genom alla rum, desperat sökande efter något att hålla fast vid, … ett föremål, minnen starkare än han själv.
Ångesten väckte till liv rötterna till hans förtvivlan och han skrek, så att nyfikna öron träffades som av blixten: »Nielle! … Jag älskar dig! … Förlåt mig! … Du, mitt livs kärlek, du är inget spöke, du lever verkligen däruppe. Nielle, du är inte galen som jag, du har bara livlig fantasi. Inget mer.«
Ingen vrå i byggnaden var så avskild att dessa gälla klagorop, som slets ur Damiens buk, kunde tystna. Ingen vägg, inget golv eller tak var tätat mot den avgrundskyla som gled över deras samveten som en rysning och i samma ögonblick tvingade dem att avsky det trauma de själva hade orsakat.
Damiens ögon, svullna av tårar och brännande av irritation och lidande, utstrålade inte mer än ett blekt livssken, som smulor av hopp. Kroppen, tyngd av känslornas kur och det sentimentala sammanbrottet, släpade han mödosamt och motvilligt med sig. Dessutom skämdes han över att ha blottat hjärtat inför sina hårda och rovgiriga grannar och kunde inte förlåta sig att ha sviktat. Han kunde inte förlåta sig att ha erkänt sin utmattning i försöken att brodera fram likgiltighet. Han kunde inte förlåta sig att ha nått gränsen för sin uthållighet inför andras och sina egna fel.
Berusad av alla dessa utgjutelser återstod bara att söka tröst i vinterns famn. Han klädde sig med den påtvingade långsamhet som tillhör dem som dömts till schavotten och som man först skyndar på fem minuter före midnatt. Som om ingenting någonsin hänt gick han stillsamt ut med yttersta försiktighet.
Ovanför honom uttryckte Nielle, skakad av drömmarens trans, sin oro: »Bara han inte kastar sig från bron… Så som han mår, stackaren.« Men musans ångest skingrades snabbt, oron förminskades av Lou Jobims lugnande ord. Han hade just kommit hem från arbetet och hade missat hela händelsen, men gnuggade ändå händerna åt att hans planer hade förverkligats.
Om det regnat alldeles för mycket inomhus, snöade det ute tillräckligt för att den tilltagande nordvästvinden skulle kunna skapa drivor. Med minuterna och funderingarna återfick hans utdragna fotspår och deras synliga slingringar formen av en nästan normal gång.
Vinden som nöp Damien i ansiktet påtvingade honom vinterns verklighet. Men över knakandet från de isiga popplarnas grenar hördes också några snyftningar och vredesskrik som avslöjade hans egen verklighet, i protest och uppror.
Vid ett rött trafikljus såg han hur en snödriva bildades vid hans fötter; av ren poesi jämförde han sig med en snöflinga som fördes dit vinden ville.
— Vi är båda små. Pyttesmå. Dig placerar vinden där den vill; jag måste själv skapa blåst! … Du ska smälta; jag har redan smält… Du, lilla varelse, kan inte uppleva kärlek, du har ingen rätt till den; jag, lilla varelse, jag… inte jag heller. Du, så liten, kan tränga in överallt, till och med få dö i värmen hos min musa; jag, så liten, jag som skulle vilja dö i henne, för mig värdigas hon inte öppna sig! Vad kan jag då erbjuda henne annat än ett meningslöst kärleksbevis, … som att lämna henne och gå min väg? Eftersom min frånvaro behagar henne, hur skulle jag kunna avstå från att flytta? …
Ingen av dem fick veta att Damien kom tillbaka, efter att ha återfunnit en viss livskraft i snörökens vindbyar som valsade över den vita agoran. Natten flydde på nytt enligt sina gamla vanor. Han, som kände sig förkastad, trodde att den övergav honom, men han klandrade den inte, eftersom den hade gjort slut på hans plåga.
***
Middagstid. Kattens klagande jamanden uppmanade honom att stiga upp och stilla hennes hunger. Hon plågades av ett litet sug efter fisk. När han hade gett henne mat skyndade han sig att köpa tidningen för att läsa platsannonserna. — Lägenheter uthyres!
Samma dag ordnades allt: ett hyreskontrakt skrevs under, flyttkarlar valdes, kartonger införskaffades och packades nästan omedelbart, och hans hyresavtal med familjen Brouillette sades upp. De tvekade inte en bråkdels sekund att godta uppsägningen. (Nästa dag skulle han flytta.)
Redan samma kväll var lägenheten oigenkännlig. Ateljén och köket hade tömts på sina saker; båda verkade rymligare. Vardagsrummet tycktes däremot ha krympt, med allt metodiskt ordnat och staplat där. I sovrummet hade Damien bara behållit sängen för att sova en sista gång nära Nielle och sin Marilyn av syntetisk lera, för att utbyta intryck om dessa omvälvande stunder av dödskamp. Frivilliga.
Varken musik eller oväsen avslöjade hans sista närvaro för grannarna. Han rörde sig med samma långsamhet som en tai chi-utövare, besluten att vänja Nielle vid hans nära förestående frånvaro. Han drev sin hänsyn så långt att han inte släckte ljuset innan han lade sig, rädd att strömbrytarens klick skulle förstöra hans ursprungliga avsikt.
Övertygad om att han skulle gråta bultade han på kudden, som för att bättre dämpa smärtans uttryck än föregående dag. På örngottet fick blodfläckar honom att häpna, som lämningar upptäckta utan utgrävning.
— Kan jag ha haft så ont? … Älskar jag Nielle till den grad att smärtan märker mig med stigmata? … Varför lida ända till sublimering? … Varför finns det heliga och sakrala i mitt liv, … om inte för att föra mig närmare det profana inom mig? Ja, jag är bara en man vars kärlek avvisar alla böner! Ja, jag har ett underligt namn, Damien. Ja, Damien är bara en människa!
Utan brådska, medan han oupphörligt upprepade att han bara var en människa, medveten om de symboliska handlingar han stod inför, reste han sig och hämtade en burk röd sprejfärg ur en av de förseglade lådorna. Samma sprej hade använts till den berömda graffitin »Hard Headed Woman«. — Han stannade framför sin väggmålning, den fresk som han genom messianska påhitt hade lurat en präst att välsigna, gjorde korstecknet och betraktade under tyst begrundan en sista gång verket där han framställt sig själv som Kristos Anonymus.
Som om han upprepade en helgerånshandling fogade han arton röda bokstäver till ytan, bokstäver som skulle bli ytterst synliga och förkrossande när han före avfärden drog bort gardinerna från fönstren i en gest som liknade avtäckningen av en gravskrift.
— JAG ÄLSKAR DIG NIELLE!
Sedan, ännu mer drastiskt, vände han sig tvärt mot plasticinen och förstörde med ett brutalt grepp från sina vältränade tummar den stumma figuren, medan han utropade sina sista ord: »Det är henne jag älskar, Marilyn! Det är Nielle jag älskar!« Till sist somnade han, vaggad av ömma tankar på grannkvinnan.
Nästa dag bodde Damien, som planerat, någon annanstans än under sin musas steg.
***
En relativ befrielse för drömpaten. Vad är klockan? … Var befinner han sig? Den fullständiga okunnigheten består inte längre… Genom slutledning förstår han att beslutet att låta Nielle leva sitt liv genom att själv dra sig undan var gott för henne. Men för honom? … En omedelbar förvärring av det lömska förfallet! Om han hade haft modet att leva under isoleringens förtryck som en instängd eremit, att handla som en munk i kontemplation över hennes steg, skulle hans själ inte ha förblivit så ouppfylld. Det var inte så mycket flyttens direkta följder eller flykten från den kataleptiska atmosfären som drabbade honom, som de vibrationer han slitit sig fri från och aldrig skulle återfinna.
Tiden, denna varvräknare, denna hastighetsmätare över människans öde, förvärrade hans pina i stället för att befria honom från den. Ingen avgiftning möjlig. »Nej, Ferré! Det är ofta fel att påstå att man med tiden… glömmer.« Det är fel att hävda att musans stegs musik, ekot av den älskades röst och till och med skuggorna som försöker smita undan… suddas ut ur minnet.
Men! … Gud är inte mindre skyldig än Kronos! Varför lät han denna varelse vid namn Nielle stiga fram, som en ny kontinent att längta efter, i det sjundegradsliv som tillhörde Damien, kallad drömpaten, kallad konstnären, alias drömmaren?
Genom ett drag av gudomligt snille ställde den Högste utan minsta blygsel konstnären inför den otroliga påtagligheten hos ett underverk i den levande världen, så nära honom, sannare och avlägsnare än det absoluta; kärleken drev honom instinktivt att älska genom och med sin kropp, hur ful den än var. (En dubbel reinkarnation av Ringaren i Notre-Dame och Toulouse-Lautrec?) Han, Damien, som dittills bara hade njutit av intellektets nöjen, förstod genom denna prövning att livet får sin näring genom rötterna, inte genom självtillräcklighet.
Drömpaten ligger bland sina tårar och darrar i ångest över den förlorade tiden. Han anklagar sig själv för sina knäfall inför detta förklädda värde som innebär att berika livet genom skapandets, drömmens och konstens otacksamma vinning. — Misstag eller kallelse? Modernitetens nya religion? … Konstnärligt hjältemod?! — Redan från början hade denna blodfattiga moral fått honom att förlora Nielle genom en påstådd askes som skrämde och äcklade henne. Anspråket att nå fram till sin musa för tanken till två magneter med omvända poler som stöter bort varandra, men som på ett annat sätt placerade skulle förenas och svetsas samman av energi.
Blekande medvetande, bedrägligt vansinne och obevekligt minne. Till och med genom sin vansinniga frånvaro hade Nielle räddat honom från intet. Ändå sträckte hon omedvetet fram höger hand för att dra honom upp ur en avgrund, medan vänsterhanden, hjärtats hand, knuffade ned honom i en annan.
Berodde deras gäckande, ofta oförklarliga beteenden på en spontan smitta som uppstod när deras båda fantasifulla väsen möttes? Hon som bara varit harmoni före den klumpiga uppvaktningen, hon som gav uttryck för själens skönhet i minsta rörelse, hon vars naturliga generositet diskret delades ut med varje andetag, hon som påminde honom om barndomens feer. — Ja! — Nielle förblev sund, Damien hade inte fördärvat henne med sina fantasier. — Ja! Han var fortfarande bara en enkel drömmare. När allt kommer omkring är vansinne inget föremål man skänker bort, utan ett tillstånd man lever med, med eller utan smärta!
Drömpaten känner att den mest frätande, svåraste sträckan är avklarad.
Från soffan går han till en spegel, skinande ren, som den nuvarande hyresgästen — vilken för övrigt ännu inte hört av sig — av en slump fäst på rummets smalaste vägg. Just där Damien på sin tid hade hängt en liten reproduktion av Fragonards »Den läsande flickan«.
Under några sekunder ser han på sig själv utan att betrakta sig. Han uppfattar sig som en reskamrat man ska lämna; en vän som väljer en annan väg, ett oklart mål. Men det är ännu inte dags att ta farväl, bagaget är inte färdigsorterat; dessutom måste han fortsätta leta, söka efter sin biljett…