KAPITEL XII
Ett plötsligt beslut. Mot köket! … En grönsallad i all hast. En tugga, två … inte mer, och ett glas iste till. Han hade inte fått i sig något under hela dagen och sätter därmed punkt för sitt korta psykopatiska tumult, den tillrättavisade drömmarens fasta.
Ute på gatan skadar sig ett utmattat barn; vänster knä är uppskrapat. Ingen bön behövs, det reser sig självt. Det är livets läroprocess. Barnets smärttröskel höjs.
Damien, däremot, sneglar på fotografiet av Nielle som ligger platt på golvet. Som en genomskinlig fantasi vittnar det om att det har överlevt drömmarens skeppsbrott. Ändå tröttar föremålet ut honom. Blicken, som för alltid är riktad åt vänster, outgrundlig och envis, påminner honom om att de aldrig har färdats i samma riktning. Mot samma drömmar …
Genom sina ständiga betraktelser tar han avstånd från dessa dagars tomhet, från timmar berövade Nielles steg och de misslyckade skådespel som avslöjade henne.
— Denna brottsliga väntan torterar mig! Om jag kunde skulle jag jaga bort den förstelade tid som hypnotiserar mig som ett timglas, med vart och ett av sina sandkorn … kvicksand av mardrömmar.
Knuffad av min egen skugga har jag vräkt mig själv ur Nielles tillvaro, dragit mig tillbaka. Nu förbrukar jag all min kraft på att hålla tillbaka mitt eget spöke och dess onda avsikter. Om jag hade kunnat förutse ensamhetens lömska spökerier och hatet som sprider sig omkring mig, skulle jag ha hejdat och sopat bort dessa olycksbådande rester av min personlighet. — Till vilken nytta! — Inför detta ljuvliga vanvett, denna hejdlösa, barnsliga beundran för Nielles skönhet, infinner sig narkosen.
Och ändå ville hon, naivt oskyldig, offer för mitt förtvinade tålamod inför förförelsens alla förspel, hon som överlevt min förödande envishet i försöken att återvinna henne, hjälpa mig.
Varför erkände jag inte hennes generositet i alla de finkänsligheter hon skänkte mig? … Tilliten till andra, som hon ville lära mig att visa utan att muttra, utan frustration? … Intuitiv som hon var, därför att hon var kvinna, försökte hon inte rycka upp den besynnerlige varelsen inom mig, som sjuklig och besatt steg mot henne i förälskelse? Kort sagt en bakvänd tillvänjning till verkligheten och dess förväntningar, i hopp om en uppriktig och rak kommunikation.
I dag stöter hon bort mig som man stöter bort förgiftad honung! En galen, yrande konstnär! … Ändå är jag bara lite förvirrad i huvudet. Det är allt!
Klockan visar tjugoett. Återigen ångesten över att hålla sig vaken. Bara tre timmar kvar, sedan glömma den oroliga dag då spöken prövat hans förnuft, den lilla logik han har. Kroppen börjar känna av akinesin. Tröttheten? …
Symtom på mental sönderdelning, som han ändå tyckt sig behärska, förstärker den musik som flyter omkring i hans förvridna fantasivärlds eter och växer till groteska proportioner. Allt blir mer påtagligt utan att bli klarare. Hans kval, hans sår … allt är så levande och så verkligt att skallen verkar genomborrad av gravlika klangförändringar. Skuggorna, stegen, de fulländade rösterna förlamar hans obetydliga rationalitet. Han minns att han en gång förstorade dårskapen till dess yttersta höjd …
Utslungad ur en dröm lagade Damien kaffe som ett efterskrift till natten och drogs mot det vitaktiga ljus morgonen spred. Det snöade. Stadens smutsiga grå rustning förskönades redan av en vit öken: »Femton centimeters nederbörd …», meddelade radion.
Rädd att Nielle skulle halka, falla eller skada sig, men också sorgset nyfiken på om hon skulle få svårt att smita undan honom, bestämde sig Damien för att underlätta hennes nedstigning, hennes utgång, hennes dagliga flykt.
Med tom mage och hjärtat i halsgropen grep han en tung snöskyffel vars skaft skramlade i bladets fäste. Medan han utförde sin goda gärning lät han tankarna irra. Ett skyffeltag, en dröms uppflammande … Ännu en skyffel full av kristallisk förtrollning, född ur alla de snöflingor han flyttade, och ännu en, och flera till … Till sist glittrade vid den frilagda trappans fot inte det råa resultatet av tjänsten — en simpel snöhög — utan den poetiska summan av kyssar, tankar och hemliga smekningar. En anonym längtan i gnistrande vitt.
När arbetet var färdigt hämtade han andan och övervägde att berätta för Nielle att det var han som utfört den behagliga sysslan, att han för hennes skull hade förvandlat lite yrande snö till dröm.
I ett försök att sätta en anteckning i sin tid laddade Damien »Quijote» sitt vapen med magisk snö och stormade mot drakens gap. Dörren på tredje våningen. — Vakthunden vek inte en klo eller tand, den morrade inte ens. Djärvt drog Don Damien av en våt handske och skrev med sitt av köld stelnade pekfinger i det opalvita pudret som hypnotiserade det dödsspelande odjuret följande satiriska epitafium: »Den maskerade skyffeln». Han hoppades att drottning Nielle skulle förstå ordleken i signaturen, vars franska ljudlek förvandlade »La pelle masquée» till »L’appel masqué», »det dolda ropet».
Sedan bugade han sig ridderligt och bjöd in skyffeln att bistå honom i vinterns kommande strider. Han kallade den naturligtvis »Sancho». — Men det året snöade det nästan inte alls.
***
Ju längre han kommer i sina »återminnelser» … ju mer han med bävan begriper denna tids brister genom att skildra dem som clownaktiga illvilligheter, desto tydligare ser han att han stängde in sig i tendenser att känna sig övergiven. — Flocken som han längtade efter att tillhöra och identifiera sig med stötte våldsamt bort honom. För minsta sak uteslöt den honom, tvingade Damien till en sorts ändlös karantän och fick honom till slut att känna att den ville se honom dö som ett blodfattigt och smittsamt djur. Smutsig, bitter men eggande framträdde honan som skulle ha gett honom kraft och fått honom att skutta omkring som hjordens obestridda härskarinna, hon som berövade drömmaren hans stolthet …
Med klockans nålstick närmade sig födelsedagen. Den artonde december: ödesdatumet som erinrade om dagen då jorden inte slutade snurra när Damien skrek för första gången. Att skära av ännu ett åldersår och ensam träda in i en ny följd av dagar gjorde honom vilsen, som om en tradition hade berövats sin rätta ägare.
— Om fem dagar fyller jag år! Då blir det fest!
Damiens tillkännagivande överröstade varken en av hans skivbudbärares förstärkta ljud eller ens kattens diskreta spinnande, som tröstade honom när hon inte sov. — Förresten skrev han av humor och tacksamhet in henne, understruken och inom parentes, högst upp på gästlistan. Allra först, som ett privilegium som skämtsamt retade dotterns namn; sedan, av samma lekfullhet, Mylène och hennes älskare; som en ynnest som skämtade om ömsesidig trohet, deras gemensamma vänner; som en eftergift åt det ytliga, studenten med den vinindränkta poesin; och slutligen, av ren desperation, namnet »Nielle».
Under timmarna som följde skaffade han förnödenheter med samma iver som en tonåring som gör av med fickpengarna i en spelhall. Sedan ringde han sina närmaste och lät poängen för sin självkänsla stiga tills apparaten slog över i tilt. Men han kämpade ihärdigt mot en svart, huvudlös hjälte, sin egen skugga, som försökte få honom att överge bevakningen av musans rörelser. I detta sinnestillstånd gjorde han i ordning sitt trånga krypin och dekorerade det med all den fantasi som utopin om att få ta emot grannkvinnan skänkte honom. Nitton gäster skulle komma, men enligt hans informatör Carlos skulle just hon inte närvara vid festen.
— Om jag stöter på henne ska jag be henne komma på din fest! sade han och tillade en omständlig förklaring: »Jag är inte säker på att hon kommer; hon är ju nästan aldrig hemma.» Underförstått bekräftade orden för Damien att Nielle åtminstone ibland fanns i sin lägenhet.
Trots den välvilliga försäkran han tyckte sig höra i studentens tvetydiga formulering fortsatte den vänlige värden att hoppas att Nielle skulle ansluta sig till hans vänkrets. Han önskade att hon skulle komma överens med Lysianne och med viss förvåning få veta av Mylène, hans förtrolighetsängel, att han hade oväntade goda egenskaper. Han föregriper glädjeögonblick som imploderar när det står klart att hon inte kommer, inför besvikelsen över den efterlängtades frånvaro. Så gott han kunde besvarade han leendena som riktades mot honom och tog emot gratulationerna med ett och annat torrt skämt.
All mänsklig värme, all gruppens hjärtlighet kunde inte skydda honom mot föraktet, kylan från tredje våningen. Festens uppenbara munterhet mildrade inte den märkliga isande reaktionen. Musans långvariga, om än väntade, frånvaro; denna spricka i födelsedagens harmoni; denna tomhet i hans hjärta; kort sagt denna nåd som försmådde honom som en sträng jansenist, tömde hans överflödande glädje på färg och lät honom sjunka in i dramat redan vid de första avskeden.
Denna bedrövliga och otrevliga inställning till hans omgivning lättade inte förrän den siste gästen gick, i en blandning av upprymdhet och vemod. Utan att alkoholen hade flödat i strömmar hade den ändå till slut dränkt Carlos, som hela kvällen inte en enda sekund fått uppleva nöjet att hålla läpparna samman. Från de första klunkarna, under vinets herravälde, hade han trakasserat Damiens bästa vänner som om han ville så split, och skrutit inför dem om att vara hans allra närmaste vän.
Han bedrog ensamheten med hjälp av sin katt, som försiktigt kommit fram ur sitt gömställe när ståhejet tystnat. I nattens mildrade stränghet fortsatte han sitt lidande, som händelserna aldrig gav någon vila.
***
Drömpaten vågar bara betrakta den stigande månen, som liknar ett ombyggt vattenur drivet av ljus, tillräckligt oprecist för att slarva bort dyrbara sekunder men tillräckligt officiellt för att belysa hans selektiva syn på sin egen odyssé.
Hittills hade två saker, tack vare hans självlärda minnesteknik, verkligen skakat honom när de återkom: det musikaliska erkännandet — Ferrés »Avec le temps …» — och den oundvikliga, avväpnande frustrationen när Lou och Carlos hade lagt beslag på hans kärleksbrev. Det första antydde en viss hänsyn till andra hos hans älskade; det andra hörde helt enkelt till orättvisan. En kort avstämning för att lättare kasta sig mot de minnen han ännu måste tyda …
Ovillig att genast städa sitt krypin efter mottagningen, som enligt gästerna varit lyckad, återupptog Damien sina vanor först dagen därpå, sent på eftermiddagen. Storstädning, liten sorg. Det verkade knappt som om dammet som skingrats här och där inte redan av sig självt hade återvänt till sina gamla hörn.
Hans katt hade på eget initiativ tagit på sig att bevaka vardagsrumsfönstret och vilade efter sitt vaktpass, vaksam och fullt synlig på fönsterkarmen. Liksom sin husse lade hon sig, när arbetet var gjort, i sin flätade korg utan att äta och somnade där medan hon drömde med indragna klor.
Damien lämnade sin bevakning och slog sig ned i köket med sina två trognaste … och giftigaste stöd: kaffet och cigaretterna. De förskönade hans återkomst till de gamla frågornas famn.
— Varför kom hon inte till min födelsedagsfest? Hon behövde bara komma ner från sitt berg. Var hon rädd att tycka om det? Fruktade hon mina vänners sarkasmer eller våldet i dessa lömska ömhetsbetygelser som är hörnstenen i mina fantasier? Nu är hon i detta dunkla förhållande inte mer oskuldsfull än jag, inte mer oskyldig, även om våra sällsynta möten har genomsyrats och sönderslagits av det besynnerliga …
Han hade knappt börjat förebrå sig själv när hans uppmärksamhet drogs upp till zenit av hans egen horisontcirkel, mot en plötslig aktivitet, ett skevt oväsen i musans kök. Röster skrattade då och då mitt i uppståndelsen: Mia, Lou, Carlos och Nielle. Hon hade rätt att roa sig, ta emot vem hon ville och utesluta honom ur sina infall om hon så önskade; och han accepterade det, om än med svårighet, med ett slags instinktiv klokhet.
På FM-bandet, där inställningen fortfarande stod på klassisk musik, skingrades ensamheten med en underbar tolkning av Schubert. Den sovande katten, den återställda ordningen, den behagliga musiken och nostalgin efter musans fina drag: allt detta balanserade mot varandra och fick honom att anse omständigheterna gynnsamma för skrivandet … för ännu ett brev. Trots det envisa hotet från ordtjuvarna, trots det brokiga sällskap som Nielle så oskyldigt njöt av där uppe i denna stund.
Med pennan i handen pekade han ut i rummet, som om han visade inspirationen varifrån den skulle springa fram. Skämten som studsade fram och tillbaka genom skiljeväggen, om ämnen som de där uppe hånade, störde honom. Då riktade han pennan mot taket och siktade genom det, som med ett vågburet elixir, mot Nielles röst.
Kast i röstlägena förstörde glädjen i lyssnandet. Bitande prat slog till som skällanden som tvärt avbröt njutningen: just dessa frätande anmärkningar som kunde föröda Damiens sorglöshet. För att återupprätta sitt rykte, och utan spår av gårdagens dryckenskap i rösten, gick Carlos till angrepp mot drömmaren och vrålade oanständiga löften om honom som fick honom att rysa.
— … Och jag skiter fullständigt i honom! Jag ska till och med hjälpa honom att flytta ut sitt jävla skit!
Han satte punkt för sitt budskap med ett skratt som framkallade allmän munterhet, till grannkretsens förtjusning.
Som fastsvetsad vid stolen stirrade han dumt på den skärande ytan — taket — som för stunden skyddade honom från Carlos ursinniga hotelser. Han såg ännu den alkoholiserade studenten framför sig, när denne med händerna mot kinderna vrålade sitt brutala påstående ned mot våningen under och förgiftade Damiens lugn. Förbluffad lyckades drömmaren knappt följa sina egna känslor för att lossa dem från det trauma där de slog rot.
— Carlos! Carlos! Hur kan jag blunda för mina fel? Men vad har jag gjort dig? Riskerar inte det oförsvarliga hat du riktar mot mig att slå tillbaka mot dig själv? Kanske skulle du försvara dig genom att avslöja mitt dubbelspel, genom att påpeka att jag använder dig som springpojke för mina känslor? Då skulle jag påminna dig om ditt eget ansvar för missförståndet mellan oss, och om den enorma förlusten av alla brev som stals av dina händer … av ditt samvete.
Trösta dig, Carlos, du är inte ensam om att hata mig. Se dig omkring. Men vad är era ord värda när de slår sina illvilliga kullerbyttor, eller din sarkastiska »vänskap»? Ingenting jämfört med den torra öken där Nielle låter min själ förtorka! Att få se hennes ögon är inte längre en önskan, inte heller en besatthet … det har blivit mitt skäl att leva!
Han reste sig och gick mot ateljén medan han torkade bort en tår som började bildas i ögonvrån, i hopp om att förekomma de följande. Han tänkte inte gråta. Han gjorde kraftigt motstånd och övertygade sig själv om att ingen elakhet kunde nå honom, att ett modigt förhållningssätt som begränsade angreppens verkningar kanske kunde förändra Nielles uppfattning om honom. Till varje pris … spela den oskyldige.
När tårarnas svallning gått över återvände han till pennan och pappersarken i köket. Han mindes att han just hade tänkt skriva till sin hånfulla älskade innan denna oväntade förföljelse började.
Där uppe skrattade de fortfarande, men allt mindre, och gled så småningom bort från sitt favoritämne: Damien, syndabocken.
Han behövde inte längre peka med pennan på rummen omkring sig för att erövra inspirationen. Brevet skulle innehålla ödmjuka och machiavelliska bekännelser, uppbyggda för att locka fram Nielles låtsade frånvaror och samordnade tystnad. Damien satsade i själva verket på musans egen strategi, övertygad om att om han väckte hennes nyfikenhet skulle hon avslöja sig själv.
Likt en jagande örn kretsade drömmaren kring orden. När han upptäckte de mest gripande störtade han över dem med utspärrade klor. Sina blodiga byten, dessa ord som blivit offer, bar han sedan med utbredda vingar till boet av blekt pappersmassa, där han lade dem som tjuvjägarens troféer. Från det mest rörande till det mest ofelbara … Från det mest fängslande till det mest kritiska … Från det rakaste till det mest komplicerade …
(… Från sympatin till Nielles stolthet. Eftersom han var kortare än Nielle, vem av de två borde känna mindervärdeskomplex? Från den gömda hemligheten till det djärva avslöjandet av en löjlig missbildning: en förtvinad vad och en förstorad. Vem är Helan och Halvan? Från extrem intolerans till uppodlat tålamod. Avslöja att man får veta allt när man hör allt; eller hur man blandar sin egen tid med den andres ekon? Från begär till ånger. Sluta förfölja den sköna? För alltid? Om man inte blir älskad, stå ut med medlidande? Ett beslut som går att upphäva? …)
Efter morgonens ritualer lade han sin korta text, som fått ligga och dra i nattens råd, i ett av sina gulaste kuvert. Kärlek mot medömkan … som bytesvaluta.
För att avleda alla misstankar från musan iscensatte han avfärden till en långpromenad med tydliga ljud: låtsade telefonsamtal där han meddelade den ihållande kopplingstonen att han skulle komma tillbaka sent. Sedan klädde han sig så varmt att han knappt kunde andas, ifall Nielle skulle få syn på honom.
Han låtsades lämna bostaden men stannade i gathörnet. Där stod han på vakt och lät kylan färga ansiktet rött och frosten nypa honom i kinderna. Han gick tillbaka längs husen med ryggen mot väggarna, som en förföljd brottsling, tills han återfann scenen för sina ofarliga förbrytelser och lade sin bekännelse i den gamla trälådan, som andra före honom redan hade brutit upp och plundrat på en ovärderlig känslomässig skatt: Nielles leende.
Distraherad av just dessa frågor, av skälen som drev honom till sådana försiktighetsåtgärder och ett sådant hypotetiskt hyckleri, lät han stövlarna smälla i trappan och besudlade vinterfriden. Han hade knappt gömt sig under balkongen förrän det snabba ljudet av låset till tredje våningens dörr fullbordade slagverksmusiken.
— Har någon upptäckt mig?
Han hade väckt uppmärksamhet. Dörren stängdes. Han gick fram och såg i ögonvrån efter om kuvertet fortfarande låg i brevlådan … Borta! Någon hade tagit det. Men vem?
Han fruktade obehagliga följder av den damienska brevleveransen och stannade därför under trappan, skyddad mot nyfikna blickar, som om de stillastående minuterna i blåsten och kylan kunde sudda ut hans underskrift. Besviken över att hans föreställning misslyckats, och utan att bekymra sig om rollen som flanör som en torr snöstorm ändå tvingade honom att skyndsamt spela, hämtade han på två minuter en psykologibok i sin lägenhet, en bok han lånat av sin före detta hustru. Ett sätt att upprätthålla deras intellektuella förbindelse från tiden före skilsmässan.
När han stod framför sin gamla adress, knappt hundra meter från sitt bräckliga gömställe, mobiliserade han sitt situationsanpassade lugn för att kunna tala med Mylène utan att känslorna fastnade i halsen och utan sårad stolthet, trots att han fortfarande såg henne som en pålitlig förtrogen.
Just när han tryckte på ringklockan gick en rysning genom hela kroppen, som om någon kardade hans nerver. Utan någon synbar anledning riktade slumpen hans blick mot ateljén, först upp mot himlen och sedan mot fönstren på tredje våningen. Nielle stod där med brevet i handen och spionerade på Damien.
Som en mullvad som känner dagsljuset och av självbevarelsedrift gräver sig ned i sin gång stängde hon jalusierna och drog sig undan i motvilja.
Överraskningen fördubblades och drömmarens klarsyn galopperade utanför alla ramar; musans hallucinatoriska aura hängde kvar vid fönstret. I ögonblickets glädje, i en enorm eufori, skulle han djärvt ha klättrat uppför palatsets murar … Men det behövdes inte: den varma känslan skingrades redan till förmån för lyckliga slutsatser. Alltför nyfiken hade hon just skakat, kanske rentav raserat, grunden till lögnernas kartell; genom att visa sig för Damien av en slump motsade hon ironiskt nog alla som förnekade hennes närvaro.
Men hade hon brutit mot sina egna regler av nyfikenhet på en av Damiens känsligaste hemligheter: en missbildning av hans ben? Hade hon gått i fällan för att av medlidande se konstnären en sista gång, lugnad av hans löfte att inte längre besvära henne? Eller hade hon helt enkelt stirrat på honom och önskat honom olycka, otur och allt möjligt annat, eftersom hon fortfarande sjöd av insikten att grannen där nere kunde höra lika mycket av det som sades på andra våningen som hon själv?
Sann, påtaglig och sund visslade en annan sorts kärlek en melodi från verkligheten till honom …
— Hej, pappa!
Lysianne kysste honom på tröskeln och bjöd honom att komma in.
— Hej, Damien! Vad glad du ser ut! Du måste ha goda nyheter att berätta!?
Barnets mor hade genast lagt märke till det. Hon kysste vänskapligt sin före detta make, intresserad av hans sällsynta stunder av munterhet.
— Så där ja! … Hej! Kom in nu. Med den här kylan blir huset snabbt kallt.
tillade älskaren med sin djupa röst och avbröt den gamla familjekretsens ömhetsbetygelser genom ett kraftigt handslag.
— Ursäkta mig, glädjen gör mig disträ … Det är kanske inte varmt ute, men mitt humör visar minst trettio grader över noll!
Alla fyra samlades kring en kopp örtte av järnört, och Damien berättade om sina senaste äventyr. Med detaljrikedom och inlevelse skildrade han de senaste bedrägeriernas uppläggning och de lögner som följt, brevets innehåll och hans märkliga metod att leverera meddelanden. Men framför allt berättade han, i ett känslosvall som vällde fram under orden, om Nielles oväntade, oavsiktliga och smärtlindrande uppenbarelse.
— … Underbart! Där ser ni ett tydligt bevis på att jag inte är galen! Hon har inte flyttat; hon bor fortfarande där! Förstår ni? Jag har genomskådat deras strategi, trots deras elakhet, trots den list som skulle förvirra mig och få mig att som en idiot svälja påståendet att hon bodde någon annanstans. Till och med hon …
— … hon har skakat om dig ordentligt.
kastade François in. Han förvånades själv över sitt svar på drömmarens känslosamhet och förde subito presto samtalet in på mer handfasta områden, som om ingenting hade hänt.
— Damien, jag skulle vilja be dig om en tjänst …
— Gärna. Vad då?
— Jag skulle vilja färdigställa ett kassettband med Beatleslåtar som jag inte lyckas göra klart här …
— Vill du använda min skivspelare?
— Ja. Nålen på min är felinställd och din är ny. Jag vill ha högsta möjliga trohet mot ljudet, högsta möjliga musikalitet.
— Äsch! Jag har inget emot det … Men du måste hålla koll på volymen så att Nielle inte tolkar dina val som en stor uppvaktningsoffensiv. Det kan förvärra förvirringen och förstöra effekten av mina förhandlingar med hennes känslighet.
sade Damien medan han kliade sig i nacken, som om han letade efter ytterligare rekommendationer i sitt undermedvetna.
— Var lugn, jag ska vara försiktig, även om jag fortfarande tycker att hon bara är en sirenkvinna som försöker förgöra dig.
— Snälla du! …
För att glömma att denna sanning gjorde honom illa vände han sig genast till Lysianne, utan att låta ens en sekund lämna sitt märke i tiden.
— Packa dina väskor till i morgon; vi ska åka ut på landet över jul, eller hur, min flicka?
— Ja, pappa! … När kommer du och hämtar mig?
— Jag vet inte exakt. Men säkert mot slutet av eftermiddagen.
— Hon längtar verkligen. Hon har pratat om att få träffa sin kusin Natasha igen i minst en vecka.
förklarade Mylène, som smekte sin dotters långa hår och med denna moderliga gest bekräftade barnets entusiasm ännu tydligare än med sina ord.
— Säg, Damien … om du lämnade nycklarna till din lägenhet hos mig skulle jag kunna spela in medan du är borta …?
— Bra idé! Lysianne har förresten en extranyckel.
Damien trivdes i detta sällskap som inte följde tidens sociala normer. Ibland fick sammansättningen honom rentav att känna sig som en patriark. Men lägenheten, som han vandrat genom i nästan tio år, gjorde honom sorgsen. En tomhet tyngde honom. Han tog därför farväl med faderliga kyssar och sina sedvanliga narraktiga bugningar för att i sitt lugna gömställe återfinna de förirrade vågorna, dessa livsfragment som Nielle skulle sprida på sina vingar. Där skulle han undersöka sin egen himmel, sitt personliga firmament, som ändå skymdes av ett moln av vita träpaneler. Men hjärtats radar skulle fortfarande fånga glansen från en stjärna. En enda. Flykting från en mörk nebulosa … Alltid där, under stjärnans strålning, skulle drömmarna samlas och förenas till mer än en planet … ett paradis! Ett outsägligt Eden, så rikt på världar och underverk. Sedan skulle hans bilder från ett annat universum flyga mot musan för att fylla henne med ny energi i hopp om en nystart, som ett evigt kretslopp, en outsinlig näring.
Ändå hade drömmaren en glupande, gargantuisk aptit; han vräkte i sig och slukade girigt alla ljud, alla Nielles ord, utan att någonsin bli mätt. Men denna lyssnandets girighet, denna ofarliga lycka, gick redan den kvällen över i en olycklig ådra, som en god egenskap förvandlad till fel när man förlorar kontrollen över den.
Efter det sista brevet såg han sig tvungen att dra sig tillbaka, upphöra med alla poetiska eller musikaliska lovprisningar av musan, helt avstå från sina informella förförelseförsök. Han kunde inte längre använda musiken för att slita sig ur dagdrömmarna eller försöka döva sin längtan. I detta lidande som liknade extas måste han hädanefter avstå från att kommunicera. Tvinga sig att vara tyst och gömma sig ännu bättre än Nielle.
Den första tiden av denna avvänjning präglades av nästan fullständig sömnlöshet. Han kunde bara somna genom att föreställa sig det ljuva fraset av sidenlakan som strök över gudinnans kropp och förseglade hans drifter för natten.
***
Mitt på dagen. — Steg i trappan, som ett alarm. — Mer av reflex än av vana rusade han till vardagsrumsfönstret. Utan att generas av sin nakenhet — en drömmare sover alltid naken — såg han på andra sidan gatan Nielle, Marc och hans son som gjorde sig redo att resa bort under julhelgen.
Alla tre hjälptes åt att ordentligt och prydligt placera Nielles bagage bredvid sitt eget i bagageutrymmet på bilen som tillhörde musans mest regelbundne älskare. Denna förtjusande tillfälliga moder tycktes genom sin närvaro väcka Marcs sons växande libido. Oskyldig och naiv, med ansiktsuttryck färgade av drömmar som påminde om drömmarens, log han hela tiden när han talade till henne. Men Nielle verkade tydligt upptagen av något. Hennes uppmärksamhet delades mellan den lyckliga familjestämningen och konstnären som hon utan illvilja iakttog i ögonvrån.
Han själv, fortfarande utan minsta förlägenhet, både åskådare och skådespel, stod orörlig och gratulerade sig till gårdagens genidrag. Han var säker på att musan tänkte på honom, inte på grund av hans rena, bleka hud som solstrålarna framhävde, inte heller för brevet med avslöjanden och avsked som han hade skrivit till henne. Nej. Han var övertygad om att hon var helt utom sig, vilsen därför att hon inte längre behövde gömma sig för honom, eller ännu mer besvärad av att inte veta hur hon skulle göra det i dessa människors närvaro. Dessa närstående kunde uppenbarligen inte i ett slag förvandlas till nya medbrottslingar. Tack vare sin fantasi kunde Damien läsa Nielles förlägenhet medan hon funderade över trollkonstnärers assistenter och hur de viker ihop sig i de väldiga lådor där de skenbart sågas itu. Men hennes väskor var redan packade och instuvade.
När Marcs gamla europeiska bil försvann påminde avresan Damien om att också han måste börja göra sig i ordning för att åka och fira jul med Lysianne hos sina föräldrar.