”Teofiktion”: varför? (Ett grundläggande behov?) Idén om ”teofiktion” ... ett skydd? Men vad är det egentligen? ”Teofiktion” eller ”deofiktion”? Något nytt, eller inte? Är det bara benämningen som skulle vara ny? Redan sett? Den här texten förklarar hur jag uppfattar ”teofiktion”.
Namnet ”teofiktion” kom till mig spontant, utan något tankearbete. ”Deofiktion” hade för övrigt varit mer korrekt, eftersom det ordet helt har latinskt ursprung. Jag medger att jag inte gjorde någon undersökning för att kontrollera om detta sammansatta ord redan förekommer i olika slags texter.
”Teofiktion” kan såväl föregå som följa på den ”heliga leken”. Dessa idéer är intimt förbundna. Man kan dra paralleller till drömmen, eftersom det är mänskligt att vilja höja sina hjältar, vägvisare och djärva förebilder till skyarna. Ur dessa första föreställningar föds ”teofiktionen”.
Precis som den ”heliga leken” är ”teofiktion” tillgänglig för alla som har god fantasi.
Jag gör inte anspråk på att vara teolog. Jag är en konstnär som funderar över det andliga livet. Religionen var mycket betydelsefull under min barndom, och än i dag kittlar den mina tankar, eftersom den på en gång formar, informerar och deformerar. Den har fått mig att både handla och reagera i mitt skapande. Det är som ett slags lek mellan de religiösa principerna och mitt skapande, därav uttrycken ”helig lek”, ”spiritufil konst” och ”teofiktion”.
Låt oss föreställa oss skapandets värld som en trakt eller ett land i fantasin, en värld där man kan skapa vad man vill. Där finns bilder eller tredimensionella modeller som inspirerar oss på dessa platser. De är våra erfarenheter och allt vi lärt oss. Men ... där finns också hantlangare och vakter som ställer till besvär när vi bryter mot platsens lagar. Det är samvetskvalen som uppstår ur religiösa och sociala principer, hopade inom oss från barndomen fram till i dag. Ändå finns det konstnärer som tagit sig genom denna mur av ordningsvakter. Jag nämner här, kanske naivt, Madonna.
”Teofiktion” är också en omformning av sägner eller drömmar som berättats runt en eld: mer eller mindre invecklade strukturer som människan föreställt sig för att besvara sina existentiella frågor, från mänsklighetens början till i dag. Men den kan också vara så enkel som en science fiction-berättelse som skildrar gudomliga världar — deras ursprung eller uppbyggnad — utan att vara tänkt att tillämpas i någon ”helig lek”.
”Teofiktion” kan vara medveten eller omedveten. Den är medveten när den gudomliga strukturen har övervägts, föreställts och föreslagits. Det räcker att tänka på olika läror från skilda länder. ”Teofiktion” kan vara omedveten om grundidén springer ur ett behov i det undermedvetna.
Men är ”teofiktion” oumbärlig?
Det finns ”teofiktion” med ett allvarligt, rentav strängt syfte, som tjänar vissa religiösa organisationer. Det finns också en rolig, ja till och med oskyldig ”teofiktion”, som i versionerna 1.0 och 2.0 av min tecknade serie. Det är sant! Jag lät mig ryckas med av leken. Liksom många andra har jag skapat ”teofiktion” (”deofiktion”), men jag har inte gett mig in i den ”heliga leken”, utom lite grann, på ett utanförstående sätt. Avslutningsvis ... låt oss alla vara hjältar, var och en på sin nivå. Och om deras efterkommande eller samtida bestämmer sig för att skapa ”teofiktion” ... ja, då får de skylla sig själva, för de kommer att leka med andras samveten! Det jag glömde berätta ... är att jag har två krucifix hemma. De påminner mig om min uppfostran, och jag håller mycket av dem. Nu får ni skratta!