PROSATÅRAR

Gud! Vad är dessa prosans tårar ... ... som glimmar på mitt ansikte? Mitt liv som förenas med månens speglingar, med kärlekens hemlighet, i förbifarten? Är det en beslöjad hemlighet i ett budskap, som ljustårar under runornas tecken? Ord från hennes hjärta vore min förmögenhet!

Bläcktårar som turvis vattnar varandra, sväller och brister, avvisar mina brister, ni kallar på den andra, återkallar den ena. Ett skall i jakten, från skugga till bild, iklätt döden som skrämmer mig, som jag vågar ... vågar älska de tydliga förebuden. Men Gud! ... Är döden en talarstol?

Ska jag tala med henne innan jag går förlorad? Erbjuda mig som en glöd åt hennes milda fantasi. Åt Lien, som stänker ut sina hotelser under intervjun, när den frågar: ”Stoft, vem är ni?” Skulle jag svara: ”En ensam, tillbakadragen prins, som landsförvisar sig ur en kropp han förlorat ur sikte. Persona non grata i sitt eget liv, inget mer!”

Och under hennes genomträngande, fega blick som dödar ... skulle jag tillägga som en bortglömd fabel: ”Är det åldern? ... Jag minns, jag var trogen drottningen utan löfte. Ja, jag, prinsen utan rätt till den första natten, på jakt efter en drottning utan kung, i detta tilldelade land, den grymma slätt som är min jagade ensamhet, som nu drar sig undan i slutet, en mindre svår isolering!”

Hon skulle lyfta sin mantel som en svartsjuk ond ängel och sluta: ”Men vad väntar ni på? ... Gå och förena er med de 99 andra galningarna! Eftersom ni var så många vansinniga som dyrkade detta liv, så ska jag bli det eviga dårhuset för er hyllning! Ni 99 dårar, spridda överallt. Ni fromma, ni ska drömma om kvinnan med 99 ansikten!”

Jag skulle svara henne: ”Dessförinnan! ... Alltså! ... Ja, människoätande jättinna! Jag var en riddare som sökte inom mig och utanför. Utom där jag stod framför, upprätt. Jag levde ensam med det jag trodde var döden! De var 99! Sedan dess är vi hundra! Hundra som förenas, som sluter sig samman för att gifta sig med hägringen ... av en kejsarinna som denna kväll överlämnar sig åt ödet.”

Skuggornas skugga ska falla ihop under mina ord och slumra mjuk, darrande och genomsvettig! Kisa med ett halvt slutet öga, riktat mot mitt ansikte, som ett leende som sockrar hennes bittra sömn, likt en oskyldig och fånig ramsa om underverk. När hon ser mig som det hemska odjuret som döljer sin fulhet, ska hon döma sin uppgift fåfäng inför den ojämförliga utmaningen.

GULDBOKSTÄVERNA

Storslaget! Stjärnan bär ett guldpläterat namn, som lyser på dagen i den azurblå himlen, berövar författarens namn dess tron ... kung Arthur. Månen och hennes berömmelse lyser upp min ändlösa natt, mer än konstens eller sportens magi, mer än alla gudinnor eller hjältar. Till och med Garbo, Madonna, Lennon eller DiMaggio!

Skam över mig! Hennes namn gör mitt blekt. Det klingar som järn men har tennets färg, vid dopet spottades det i min hand. Senare förseglade jag det i min handflata, och kastade en förtrollning över mig som allmosa. Ja! Jag skändade ödets grav, fläckade månstenen med blodet från ”Côme”.

Vad heter de 99 listiga dyrkarna, som smickrade det Eldorado som var hennes kropp? De som också hoppas på den ljuvliga balsam, som ska ge vårt syfte halmtak, förgylla vårt namn bredvid hennes, rökelsehylla vårt slut som argonauter, efter ett sista felsteg! ...

BIOPSIBLUES

För länge sedan flög drottningen bort, och efterlämnade i chocken av sin vila hängda beundrare och förskräckta fiender. Varje undersåte, som tyckte att den andre var överflödig, tog på sig att särskilja sig, genom böcker, rosor och krukor. Men ingen erkände sin längtan efter hennes krona.

Så väljer historien med tiden ut prinsgemåler bland hennes lyckliga älskare. Ändå glömmer den, eller förkastar genom att tiga, dessa 99 dårar, och mig i min avskildhet. Vi som av kärlek knutit oss till stjärnan. Vi, på alla håll, som på ödmjuka vis ... putsar våra liv och navlar ... så att de ska glänsa.

Skit! ”Fuck and shit!” åt de andra! Må de vältra sig i utsvävningar eller oskuld! Jag deltar ensam i bådadera, på min egen mark. För jag är min missions dåraktige apostel, profet för min apokalyps och vittne till mitt slut. Inget val mellan hennes kärlek och mitt vin, för kalken och bägaren är våra!

Men hur ska jag förena mig med evigheten? Fylla tomheten utan att svika det oändliga? Inte genom gudarnas dans här nere! ... Jag hatar deras hot och tvivlar på garantierna! En universell smältdegel för överlevnad? Vad gör det mig! Efter döden råder demokrati! Mitt stöd? ... Bara hennes liv.

Beviset ... till och med mitt uppskakade undermedvetna struntar i att återfödas, och mitt tygellösa medvetande i att se sig uppstå igen, höljt i rökelse! Inget val att gå ända till det heliga. Inget val, inför den bevingade döden, att slåss, att möta den.

Ja! Jag erkänner! Jag, den förhäxade, tror på denna eviga, ödesbestämda kärlek. Låt dem håna mig och skratta högt! Låt dem hålla mig för galen om jag säger: ”Galenskapen avslöjar mitt förnuft.” Jag ska kämpa för denna upphöjda dröm, även om min fantasi måste blöda?

Jag ska kalla fram lyckan, genom ställföreträdare ... tack vare dessa konstgrepp som binder mig, som vaggar mig med hennes liv. Medan jag driver ut demoner ur mitt hjärta ... ... ska jag förvandla illusionen och dricka min själ ... till sista droppen.

KLICHÉ

Förföra det otillåtna ... Dessa fotografier som låter sig betraktas, som trovärdigt berättar om hennes liv. Och tänka på hennes slut, utan ett ”Adjö!” Ja! Våga allt för det omöjliga. Försöka allt för ett spinkigt hopp. Till och med älska henne utan att kunna bevisa det för henne.

Men jag är här, i tiden, och färdas genom den som i en tunnelbana. Och på detta årens tåg betraktar jag ett av hennes fotografier. Jag dreglar och svettas i rörelsen ... ... från min libidos klara blick. ”Säg mig ... är jag för mycket för tiden?”

När mina ögon tycks vara bisaker och dansar över det brännande papperet, visar sig döden för mig i aftonklänning, stryker förbi evigheten, denna spegel. Då föreställer jag mig att jag speglas där, förklädd bakom min mask av sand och mina isdrömmar som småpratar.

Det är som de gamla ”Chaplin”-filmerna. När de gamla filmerna får liv, skrattar man inte åt det förgångna, med skådespelaren, clownen, mimaren ... Man vill glömma att leva för att roa sig! Projicerade som obetydliga skuggor på evighetens fläckfria duk!

LIVETS FLYKT

Sikta! ... Jag förblir fastlödd vid tiden, detta korn. Mitt i prick! Jag ska nå oändligheten! Ska vi vara där tillsammans eller gifta? Varje dag samma längtan. Jag plågar mig med samma drömda glädje, som vattnet som lockar kan förstöra elden som värmer ...! Jag begär henne!

Men här grumlas mina ögon, redan utan njutning, av mina händer utan värme. Ingen skönhet, ingen sinnlighet. Ingen kropp att lägga under mitt hjärta ... Ingen röst, inga ord; inget att höra, att upprepa. Inget av mina andetag ska blandas med hennes suckar, inte ens fläkten från min sista stund.

Jag går vidare utan att överväga, utan att tänka, att jag alltid ska drömma om henne, utan stöt, utan blygsel, utan att svikta. Och detta trots den märkliga skuldkänslan av att röja en hemlighet som jag måste förråda. Kommer hon att glömma mysteriet som följer? Förlåt! Jag är inte liten, jag är låg!

Åh! Ni, mina fängslade tankar! Ni, med årtusendenas uttryck, som darrar och fladdrar i min själ, ni som forsar fram som en ström, av era vågor blir jag berusad. Kom igen, dagdrömmar! Jag besvär er, bitter.

Lämna mig varsamt, utan missförstånd, i samma fart som min önskan, denna bris. Schas! Ge er av framåt, bakåt, eller allihop på en gång, frivilligt. Mitt hjärta bringar er i samklang, förgyller er med sammanhang i det som det satsar.

Kasta er ut över havet, över berg, dalar och atmosfärer. Som en bön, rör den föräldralösa till ömhet. Var som ett oroande mantra, ett valspråk, förbarma er, nå henne som jag söker, henne som hela mitt väsen föreställer sig att åtrå. Säg henne: ”Jag älskar er, Marilyn!”

DAGDRÖMMARNAS FLYKT

Äntligen är ni här, sköna drottning! Länge har vi färdats, sökt från zenit mot horisonterna, genomskinliga i ömma toner. Ett fint vibrato blir en enkel refräng, er själ, som en andhämtning utan andedräkt, leder vår körs amen vidare.

Vårt syfte är att frambära bönen från vår drömmande herre som längtar efter läkedom. Vi är en fåfäng bön som når fram till er, hans sista chans. Vårt uppdrag: att rädda honom ur den plåga där han kämpar. Vi alla, hans tankar, hoppas plikttroget och hedervärt att han ska befrias från sin sorg.

För att nå er, i er hamn, blev vi regndroppar. Sedan, blandade med denna rena livskälla, en morgon i Eden då ni drack av den, flöt vi in i er, trängde oss in. Denna mildhet, aldrig förr känd i er själ, är en främlings kärlek, vår väns.

Hans röst och ord, silade genom döden, ska vibrera som rop och böner när de frigörs i det mystiska ekot från hinsides. Och aldrig ska någon röst, genom tiden, på denna plats som är förbjuden för allt som är sten och kropp, ha tagit över på detta sätt, i en önskan om att överleva.

Vi tvivlar starkt på att kunna övertala er att lyssna till detta löjeväckande hjärta, att gråta över dess häftiga klagan, att dricka av dess vilda och oroliga begär, eller att glädjas åt dess sammetslena lycka. Ändå är detta vårt budskap, som en bibel ... några ord att uppenbara ...

FRÄMLINGENS ORD

... I hopp om att mina ord, även översatta utan förnuft, stör och skrämmer de officiella andarna. Må de vara Guds prakt, hans godhet eller hans gloria. Må de ha djävulens glans eller plågan från hans eld.

Vår kärlek, en oförutsägbar lidelse, ska bedra dem till och med i deras sammansvärjning. De som i tyst samförstånd, likt spioner, båda två har delat enstämmigheten mellan sig. Var det för en banal arbetsuppgift? Nej! För att dela denna skörd: känslans obeskrivliga makt.

Vi ska bli som ett bröllop mellan galaxer, mina märkliga drömmar blir deras fascination, era vågor ska föda skratt och upphöjelse. Till sist ska de då förstå att vi är våra egna messiasgestalter. Ty ni är mitt alfa, deras paradis. Jag är vårt omega, er egendom.