INLEDNING

En kvinna, men framför allt en inspirationskälla som lever kvar i en konstnärs tankar; ibland en modell som för honom mot ett skapande präglat av ny och särpräglad kreativitet; ofta också en vän vars ”välde” ger konstnären en anledning att finnas till: där har vi det väsentliga i bilden av den enda, särskilda musan. Allmänt och enklare uttryckt är en musa en källa till stark stimulans, som får den som har en viss skapande förmåga att uttrycka de känslor personen väcker. Denna behagliga spänning, denna lust att skapa, kan bestå under en kortare eller längre tid, ja till och med ett helt liv. Oavsett kön.

KONSTNÄRSBEGREPPET! … ETT NATURLIGT VÄRDE

Det är onödigt att breda ut sig om vad som gjorde det möjligt för ”Naturen” att i sina planer förutse … att det skulle finnas varelser med en utpräglad förmåga till abstraktion och en djup önskan att ge dess resultat konkret form. Konstnären finns. Vi vet att vissa människor föds med särskilda gåvor; den unge Mozart är det tydligaste exemplet.

Vi vet också att ”Naturen” har planerat … för sin överlevnad … jämvikten. I en natur som förlorat balansen skulle mänskligheten inte finnas.

MUSAN … DET OUMBÄRLIGA KOMPLEMENTET

Konstnärens naturliga komplement är alltså musan: en varelse som gör det möjligt för konstnären att frigöra den skaparkraft som bor inom honom. (Kanalisering av hans energi eller indirekt inspiration.) I många fall är det också mot henne han riktar denna kraft (direkt inspiration).

Venus från Willendorf! Hur märkligt det än kan låta är det fullt möjligt att Venus från Willendorf för flera tusen år sedan var resultatet av en särskild känsla mellan en man under paleolitikum och en kvinna från hans tid. Även om man vanligen anser att denna kalkstensfigur utgör en av de tidigaste mänskliga framställningarna av fruktbarhet, kan vi betrakta dessa två stimulerande tankar som förenliga.

De gamla grekerna upplät en del av sin rika mytologiska himmel åt tänkta kvinnor — naturligtvis —, fantastiska gudinnor som rådde över tidens fria konster. Det är Muserna. Var och en förknippades med en av dåtidens ädla konstarter. Den betydelse som antikens grekiska idévärld, en ”hörnsten” i dagens kultur, har haft förklarar att föreställningen om att stå under musernas beskydd ännu lever.

Vi måste också konstatera att en annan stor civilisation, utan att uttryckligen säga det, genom sin kultur underförstått har erkänt vikten av denna princip, ”musan”. Den rollen innehades i början under en kort tid av män och sedan av kvinnor med altruistiska dygder och en självuppoffrande trohet mot sina herrar. Den förkroppsligas tydligt av geishorna, vars blotta historiska existens understryker dessa varelsers avgörande betydelse för konsten att väcka drömmar. Kan man verkligen föreställa sig japansk kultur utan dessa exotiska personligheter? … Eller teckna japanska träsnitt ur minnet utan dem?

På samma sätt: hade inte renässansens kurtisaner kunnat ha samma lyckliga inverkan på de målare som var knutna … till hovet och tjänade nyckfulla men estetiskt sinnade kungar? Föreställ er följande: en hovkonstnär arbetar i veckor med att måla en ung drottning. Hon poserar i sina allra finaste kläder. Deras blickar möts och hon ler mot honom. Kommer han inte att berika verket med detta upplevda ögonblick?

Även om det alltid kommer att råda tvivel om modellens identitet, och trots att denne geniale konstnär också konstruerade krigsmaskiner, måste Leonardo da Vinci utan tvivel ha känt något alldeles särskilt inför Mona Lisa. Oavsett alla hypoteser om målningen och modellens ursprung råder det knappast något tvivel om att Mona Lisa var en verklig musa.

Historien rymmer ett stort antal sådana kvinnor. Här kommer bara några av de senare exemplen, presenterade i kronologisk ordning.

— George Sand, författare från förra seklet; hon inspirerade Frédéric Chopin till flera verk under de sju år deras förhållande varade. En liten påminnelse: Sand var feminist. ”Ett obestridligt bevis för att musan inte nödvändigtvis är någon vek fantasifigur eller en passiv princip!”

— Gala för Dalí. För den berömde, närmast gudomlige målaren gick allt genom Gala. Efter hennes död 1982 försämrades konstnärens hälsa. Med tanke på hennes betydelse som musa bör vi påminna om att Gala, innan hon mötte Dalí … var gift med poeten Paul Éluard.

— Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Intellektuellt par! Vem var musan? … Den enes inspiration hämtade utan tvivel näring ur den andres analytiska fördjupning av sina erfarenheter.

— Marilyn Monroe (se även längre fram) för Arthur Miller. Det är känt att författaren hämtade inspiration från sin berömda hustru till filmmanuset ”The Misfits”. Även om han helst drog sig undan till sina egna rum för att fantisera … måste hans själ ha varit genomsyrad av ångorna från de mest extraordinära samlag med denna upphetsande kvinna. ”Men hur lyckades han skriva på maskin?”

— Jane Fonda för Roger Vadim. Man skulle utan tvivel kunna nämna andra musor i denne store filmregissörs liv, såsom den alltjämt häpnadsväckande Brigitte Bardot. Men låt oss säga att en djärv och mycket tydlig ädelhet lyser fram i fru Fondas ansikte, något som säkerligen inte undgick att inspirera regissören.

— Yoko Ono och John Lennon. Denna kvinna, en målarkonstnär med obestridlig talang, gav den enastående John Lennon möjligheten att intensivt uppleva fenomenet att ha en musa i sitt liv. Utan att kommentera Lennons verk ”före Yoko” eller under ”Yoko-perioden” kan vi konstatera att hans poesi tycks få en annan färg och ett annat språk efter hennes ankomst. Den underbara sången ”WOMAN” skulle aldrig ha varit densamma, eller kanske aldrig ha funnits, utan Yokos närvaro vid hans sida.

Och säger man inte också att det bakom varje stor man finns en … kvinna? Varför inte formulera om talesättet så här? … ”Bakom varje stor man står ofta en kvinna … som är ännu mer enastående än han.”

ATT UPPTÄCKA EN MUSA

Låt oss till att börja med anta att Botticelli i ”Venus födelse”, denna framställning av den italiska gudinnan, allegoriskt uttryckte mognad, inspiration, charm och skönhet: just de egenskaper som krävs för musans ”särskilda kall”. Målaren jämför alltså Venus — som också väcker föreställningen om en musa i den manliga fantasin — med en sällsynt pärla.

Denna symbolik antyder att en varelse med sådana egenskaper inte uppstår över en natt. Hon hittar inte sin gåva i ett flingpaket. Hennes upptäckt av sig själv är resultatet av en komplicerad utveckling. Detta ”djupa uppvaknande” är i själva verket mycket sällsynt, och reflexen att använda gåvan sätts inte automatiskt i gång.

På liknande sätt kan dessa två fullständiga individer, vilkas liv löper parallellt, ofta bara frigöra sig och stråla genom sin symbios. Vissa kvinnor känner sig helt enkelt smickrade av att få en dikt, inspirera en sång eller stå modell för en målning, utan att förstå att de framkallar energier som kompletterar konstnärens skaparkraft. Genom deras tystnad får konstnären hela äran. De får inte del av följderna av ett offentligt erkännande av att de är en källa, ett ljus, en katalysator för begåvning. Är musorna till sin natur diskreta varelser?

MUSANS MEDVETENHET OM SIG SJÄLV

En musa som förstår betydelsen av sin existens för en viss konstnär … eller rentav av sin drivkraft inom en konströrelse, till gagn för kulturen, har en stark historisk medvetenhet. Hennes översinnliga närvaro och samlade inflytande kommer att märkas i den skapande utvecklingen och i alla verken … och ibland rentav visa sig i geniala drag.

OSYNLIGA TECKEN OCH SUBLIMINAL GRAFFITI

Vem vet … om vi, när vi som betraktare grips av en stunds drömmeri, när vi nästan svimmar av hänförelse inför ett verk som vi ser eller hör, egentligen just har dechiffrerat ett poetiskt ögonblick som upphovspersonen upplevt … Som en läsning på det undermedvetnas nivå …

Vem vet … om vissa utsökta och privilegierade ögonblick under verkets tillkomst, likt vittnen till samförståndet mellan konstnären och musan, inte är inskrivna i det, som ett subliminalt meddelande?

Vem vet … om vi i dessa ögonblick inte har trätt in i en zon bortom kritisk analys och etablerade mönster … Som att bli medveten om ett osynligt språk och ett osynligt ordförråd, unikt för varje verk. En koncentration av tecken som avgör kvaliteten. ”Mästerverk eller kludd?” Och varför inte? …

Vem vet … om vi människor, som bara är en liten aning mer än djuren, inte har förmågan att prägla livet med spår av vår existens på ett sätt som är unikt för vår natur; ett sätt vars förnimmelse i dag försvagas av vår kemiskt rubbade jordiska omgivning?

Vem vet om dessa märken, som påminnelser om att vi funnits, inte utgör en psykisk förlängning av vår mänskliga reaktion att fortplanta oss?

Vem vet om denna instinktiva önskan inte är förankrad i våra gener?

Och vem kan till sist bevisa att musorna inte besitter denna oroande kemi som får konstnären att gå bortom det rent djuriska, sätta spår i tiden och ge sina drömmar ett tecken?

MÖTET

Under sådana förhållanden, vilken konstnär hoppas inte på ett sådant möte? Vilken konstnär skulle inte drabbas av en stark känsloreaktion vid den överväldigande upptäckten av en musa? Denna reaktion, som avslöjas av tecken eller mer subtilt av det undermedvetna, som en projektion av hans själ, kan få konstnären att omedelbart lägga märke till den varelse ödet ställer framför honom, förutsatt att han inte är upptagen av annat.

Utan att tillskriva konstnären ett tillstånd eller en känslighet som skiljer sig från hans medmänniskors, kan vi betrakta honom som någon som ständigt försöker föreviga varje särskild relation som berör honom. Han är uppmärksam.

Men paradoxalt nog söker denne individ ständigt ljuset samtidigt som han håller sig själv i ett tillstånd som liknar hypnosens första fas. Han kan vara ”månaktig”, tankspridd.

Detta tillstånd av halvt medvetande gör det möjligt för honom att uppfatta en varelse som naturligt kompletterar honom. Han kan urskilja glansen av stor känslighet hos denna varelse. Denna insikt växer fram när han upptäcker ”myllrande landskap” i hennes ögon. Han kan föreställa sig att detta drömlika fenomen fortsätter efter det första mötet. För han vet att musan kan bli en förbindelse, en väg, ett sätt att närma sig det rena skapandet.

Om förhållandet drivs till sin yttersta spets kan skaparna börja betrakta denna ”andra hälft” som oumbärlig, rentav livsnödvändig. (Dalí och Gala.)

Eftersom det är osannolikt att en musa själv identifierar sig som sådan, inleds den ”kemiska processen” först hos konstnären, till hans förvåning. Den motsatta rörelsen (att musan är säker på sin egen förmåga att inspirera) skulle vittna om stor självgodhet.

Hans intuition kommer, likt en inspirationsvåg, att säga honom att han står inför en musa. Eftersom hans förväntade reaktioner liknar dem vid kärlek vid första ögonkastet kan han bli klumpig i sitt uppträdande om han saknar självförtroende, eller outhärdlig om han är inbilsk. Att skilja mellan kärleksfenomenet och igenkännandet av en musa kan vara svårt, eftersom båda innebär att man generöst ger av sin tid och upplever stundens betydelse.

UTBYTET

Det är nämligen bara de berörda själva som, genom känslans intensitet eller varaktighet, kan skilja mellan dessa två underbara företeelser. Om kärleken omsluter förhållandet mellan de båda, förstärks i det senare fallet musans naturliga inflytande. Den uppriktiga och djupa kärleken mellan dem kommer att avspeglas i skapandets kvalitet och omfattning.

Kort sagt! Om vi för ett ögonblick bortser från kärleken kan en djupare relation ändå uppstå, om musan äger visdom och mognad eller, som motsvarighet, den djärvhet som krävs för att plötsligt bli medveten om sin gåva. Denna egenskap antar så att säga formen av en makt och ett inflytande. Men musan själv kan tvivla på sin förmåga att inspirera eller anse den betydelselös. Under sådana omständigheter bör konstnären betänka att denna person kanske redan har fallit offer för en ”musatystare”, någon som tystar musor (se längre fram).

Vem vet om … denna omärkliga kemi hos musan för konstnären helt enkelt inte framträder i hennes ansiktsdrag?

Detta tal om en kemisk process, detta påstående om en särskild kemi, kan uppenbarligen varken bevisas eller motbevisas. Här går vi bortom verklighetens ramar och når fram till konstnärens egen värld: det dynamiska universum där en musa inspirerar konstnären. Det är planeten för fabulerandets medvetna utveckling, fantasins höga sfärer och de omsorgsfullt odlade fantasierna.

De flesta konstnärer känner gränserna för sin begåvning. Om skapandet plötsligt sinar beror det inte nödvändigtvis på musan! Styrkan i den magnetism som en musa besitter kan variera med hennes ”kemiska struktur”, mottaglighet och avsikter. Om relationen alltså fortsätter och leder till ett ömsesidigt erkännande kan kärlek eller en stor vänskap födas.

FÖRVANDLINGAR UTAN MUSOR

I den dramatiska situation där musan inte känner igen sig själv som sådan, vare sig för honom eller för någon annan skapare, måste konstnären förlika sig med att avstå. För konstens skull bör han ändå behålla hoppet om att hon, även när han inte längre finns i hennes liv, en dag ska förstå omfattningen av det underbara som ryms inom henne. Konstnären kan använda skapandet som utlopp för sin olycka. Men han måste akta sig för att fastna i att oupphörligt odla sin plåga! Även om han vet att en avvisad vänskap ofta är ett tecken på förträngning, åtminstone i någon liten utsträckning.

Genom yttersta ansträngningar, projektioner och överföringar, med hjälp av inspirationens placebo — olika för var och en, där alkohol och droger är två sorgliga verkligheter —, kan konstnären ändå skapa. Men han kommer aldrig att nå den naturliga och instinktivt eftersträvade passionen, denna nästan religiösa avsikt, hängiven mänsklighetens instinktiva kärlek, sitt kall till konsten och, med lite tur, framför allt sin kärlek till musan.

Att skapa utan att inspireras av en bestämd musa är en enkel verklighet. Andra ting kan lyfta konstnärens själ och låta ett verk växa; ett ideal eller naturen kan vara en sådan källa. Det är ett faktum. Ur detta kan värdefulla verk uppstå. Men måste man, för att verket under sådana omständigheter ska bestå genom tiden som något enastående, tro att konstnärens fantasi förkroppsligas i hans drömmar som en kvinnlig symbol? Ett slags drömlikt utlopp, där hans passion överförs till gestalten av en inre musa? En ambassadör, en förmedlare mellan det medvetna och det undermedvetna?

DE SOM TYSTAR MUSORNA

Ett av mänsklighetens allvarliga problem, ett hinder för dess utveckling, är att vi män i århundraden framför allt har varit sådana som ”tystat” musorna. En bitter sanning! De första som tystar musor är ofta konstnärer som, i sin konsts namn och för att tillfredsställa sina normala sexuella behov — kanske till och med utan onda avsikter —, använder list för att locka. ”Ni inspirerar mig!” ”Jag vill måla av er!” Vi känner till klichén. Ändå är det lätt att undvika fällan: ta sig tid att undersöka situationen. ”… försiktighet i kärlek …” Efter övergreppet börjar blivande musor tvivla på sig själva. (”Jag trodde att jag inspirerade?”) Utvecklingen av deras gåva avbryts.

Den andra kategorin är förförarna som saknar all begåvning men utger sig för att vara konstnärer. ”Ni inspirerar mig!” ”Jag vill måla av er!” ”Jag skulle kunna skriva en roman!” De åstadkommer bara lite klotter medan de pratar i telefon eller skriver en enda dikt på fyra ”rader”. ”Men det finns ju också kärlek …” Efteråt går dessa personer, som kunde ha varit musor, i försvarsställning (”Jag tänker aldrig låta mig luras igen!”) och sluter sig slutligen inom sig själva.

Den tredje och värsta kategorin: kvinnomisshandlarna. Dessa människor förgör mer än musor! De förgör livet! Kärleken mördas med knytnävsslag! Det är ”mord på själen”. Det är ”den sataniska urholkningen av människans och hennes känslighets utveckling”. En broms för mänsklighetens utveckling.

MARILYN MONROE: EN ODÖDLIG POPCORN-MUSA

Som tidigare nämnts hör igenkännandet av musan ofta till skapandeprocessen. Till detta kommer följaktligen också drömmen och drömmeriets tillstånd, som inspirationskällans ”bild” sätter i gång i konstnärens undermedvetna. Den bild hon förmedlar till konstnären är avgörande för produktionens kvalitet och omfattning.

Hur ska vi då förklara fenomenet Marilyn Monroe? Hon är inte en modell som motsvarar dagens modeideal och konventioner. Och gudinnan gjorde det inte heller för tio, femton eller tjugo år sedan! Hur kan hon då fortfarande förföra? Hur kan hon fortfarande väcka drömmar? Hur förklarar man att hon hör till mitten av nittonhundratalet, när hennes bild framstår som tidlös?

Många konstnärer världen över har inspirerats av henne bortom … hennes död. Också i morgon kommer nya idéer att poppa upp överallt i skaparnas fantasi och lyfta fram henne. Det är popcorneffekten!

Paul Claudel sade: ”Till och med intelligensen fungerar fullt ut endast under begärets inflytande.” Skulle Marilyn ännu väcka begär, trots medvetenheten om att hon är borta? Hon var i sig en inspirationskraft.

De chockerande ekona från hennes privatliv, de mjuka vibrationerna i hennes röst, luften som sattes i rörelse av dessa suggestiva höftrörelser — allt detta och mycket mer är som de första vingslagen som sätter fjärilseffektens dynamik i gång.

Många år efter hennes bortgång inspirerar hennes bild fortfarande, och denna särart blir på sätt och vis en konstgjord förlängning av hennes andedräkt och hennes önskan att bli älskad. Denna förföriska egenskap, som för oss närmare hennes själ, och hennes ”undermedvetna” alkemi tvingar oss att räkna henne till de odödliga musorna.

Konstnärer från Marilyns egen tid och från vår samtid, berömda eller okända, har känt förtrollningen i detta ogripbara, särskilt marilynska, och fört över sina intryck till sina verk. Sången ”Candle in the Wind”, skapad av Elton John, är ett vackert exempel. Därtill är det ett verk som jag skulle kalla ”spirituphilt” (se Philo på denna webbplats). Att dess andra version tillägnades Lady Diana förändrar ingenting.

Ingen kan betvivla att man med alla föremål och publikationer om Marilyn Monroe, och framför allt med hennes eget kulturella arv, redan nu skulle kunna ägna henne ett museum. Oundvikligen måste man då också lägga till en avdelning med några av de verk som sprungit fram tack vare hennes inflytande som musa. Låt oss slutligen inte dölja att denna extraordinära närvaro också har sin grund i ”stjärnsystemet”. Men låt oss inte heller dölja att Marilyn Monroe hade en mänsklig egenskap, en gåva som ingen organisation någonsin kan återskapa. Inte ens genom kloning! Under sin konstnärshud var hon en musa.

FÖR ETT ERKÄNNANDE AV MUSORNA

Hur skulle världen se ut utan musorna? Vad vore skönheten och majestätet hos världens alla civilisationer utan dem? Har inte musorna förtjänat att erkännas officiellt? Det finns säkert de som betvivlar själva föreställningen om inspiration och därmed också musornas existens. Till dem säger jag: ”Behåll för er själva er värld, steriliserad från allt drömmeri, och om ni är djupt olyckliga vet ni nu varför! Ni saknar poesi!”

Om dagens civilisationer, om så bara likt vattendroppar som nöter ner en sten, helt enkelt erkände inspirationskällans betydelse i varje skapares liv — med regeringarnas officiella medverkan genom sina kulturdepartement —, skulle det vara ännu ett steg framåt för mänskligheten. För allt som rör den sociala utvecklingen för ”Människan” måste hädanefter gå genom de steg som Kvinnan tar.

Men det finns inte bara stora musor. Det finns mängder av vanliga kvinnor som helt enkelt uppmuntrar vanliga män att utveckla sina talanger. Precis som det finns vanliga män som uppmuntrar vanliga kvinnor att utveckla sina. Allt i det ödmjuka syftet att förbättra deras miljö och deras villkor. På sitt sätt, inom sina respektive konstarter, talar konstnärerna om dessa musor, lever av deras närvaro och hämtar själslig näring ur den. Tack vare dem berikar de också andra människors liv genom att helt enkelt förbättra sina egna.

Musor: Louise L. och M. M.

1 — De grekiska muserna: Kleio för episk diktning och historia, Euterpe för musiken, Thalia för komedin, Melpomene för tragedin, Terpsichore som vakar över dansen, Erato för elegin (den sorgsna sången), Polyhymnia för den lyriska poesin, Urania som tronar över astronomin och slutligen Kalliope som stimulerar vältaligheten.

2 — Hypotesen om tingens inbördes samband, enligt vilken luftförflyttningen från en fjärils vingslag i Kina ”skulle kunna” leda till en våldsam storm någon annanstans på jorden genom en exponentiell effekt.