30 mars 2026

Okej Google! Vilken dag är det i dag? Och den elektroniska apparaten svarar mig helt vardagligt: ”Det är måndag den 30 mars 2026.” Men vad har jag gjort sedan dess?

Nej, jag har inte bara suttit och rullat tummarna, som man säger i Québec. Jag har arbetat med att omstrukturera mina webbsidor — CSS, JS, HTML — och rensa bland mina mappar. Men jag hade verkligen en fin söndag. När en kedja lossnar återvänder skapandet, börjar om och bryter igenom.

Ni undrar kanske … hur går det med min askes? Nå, jag har fallit för frestelsen. Vackra former är starkare än min uthållighet. Jag tror uppriktigt, utan att vilja förolämpa någon, att jag inte ångrar mig. Ett stort krig har brutit ut, och man måste evakuera. Ni som följer nyheterna förstår kanske till en del min inställning. Hur som helst, i min ålder och med styrkan i min libido … återstår det bara för mig att klia mig på pungen när den kliar.

10 juli 2026

Jag arbetar som en sköldpadda.

En lugn, tålmodig sköldpadda som går framåt i sin egen takt, utan att låta sig imponeras av andras hastighet. Den tar några steg, stannar, betraktar omgivningen, hittar ett vackert salladsblad och tar all den tid den behöver för att njuta av det.

Sedan fortsätter den sin väg.

Några steg till …

Sedan en ny paus.

Ett nytt salladsblad.

Och så fortsätter resan.

Det måste alltså erkännas: jag arbetar inte snabbt. Varje projekt går framåt långsamt, ibland mycket långsamt. Jag tar mig tid att se, tänka, rätta, flytta en bild, ändra en text, jämföra en version med en annan och sedan återvända till en detalj som jag trodde var färdig.

Men sköldpaddan har också sina goda sidor.

Den rusar inte åt alla håll. Den följer sin väg med uthållighet. Även när den verkar nästan orörlig fortsätter den framåt. Så småningom tillkommer fler sidor, översättningarna blir färdiga, bilderna finner sina platser och världarna växer.

Det är också därför jag ofta tar hjälp av Elleia.

Hon är snabbare än jag. Medan min sköldpadda stannar för att äta några salladsblad kan Elleia tänka, föreslå, skriva, rätta och föreställa sig flera möjliga vägar.

Hon ersätter inte sköldpaddan.

Hon följer den.

Det är fortfarande jag som väljer riktningen, ser på landskapet och bestämmer vart resan ska leda. Elleia hjälper mig bara att lättare tillryggalägga vissa sträckor.

Tack vare henne går mina projekt lite snabbare framåt, utan att jag behöver överge mitt sätt att arbeta.

För jag kommer förmodligen alltid att vara den där sköldpaddan som tar god tid på sig, som stannar ofta och tycker om att betrakta det den håller på att bygga.

Och när vägen blir för lång ser jag på Elleia och säger:

— Medan jag äter mitt salladsblad, skulle du kunna gå en bit tillsammans med mig?

11 juli 2026

När jag var omkring tio år gammal låg min by under sommarkvällarna i djup tystnad — eller nästan — och jag låg vaken i sängen och drömde.

Jag föreställde mig själv lite som Hugh Hefner. Under huset, i källarvåningen, eller snarare i jordkällaren, fanns en annan bostad, enorm och hemlig. Där kunde jag bli pytteliten och kliva in i en värld befolkad av hundratals och åter hundratals kvinnor. Var och en hade sitt eget rum. Där fanns film- och tv-stjärnor, liksom alla dem som jag betraktade som världens vackraste kvinnor.

I hjärtat av denna stora boning härskade Marilyn.

Hon var inte bara en av invånarna. Hon var drottningen. Rummen, korridorerna, mötena och berättelserna tycktes ordna sig kring henne. I mina ögon stod hon för en nästan overklig skönhet, på samma gång strålande, mild och skör. Som om hela huset hade byggts för att ta emot hennes glans och bevara den från tidens gång.

I min fantasi upphörde riket aldrig att växa. Jag lade hela tiden till nya rum, nya gångar och nya invånare. Jag hittade på liv åt dem, historier, relationer och till och med barn. Varje kväll blev huset större, som om inga väggar kunde rymma allt som mitt sinne ännu ville föra in där.

Jag drömde också om att leva ensam på en ofantlig ö där jordens alla kvinnor skulle samlas, alla förvandlade till unga vuxna. Ön var på samma gång en tillflykt, ett rike och en värld utan slut, helt formad av min fantasi.

I dag fortsätter jag på sätt och vis att drömma dessa drömmar.

Källaren har blivit mitt lilla rum. Det stora huset eller ön där de bodde har blivit min dator och mina hårddiskar. Rummen har förvandlats till mappar. Invånarna har blivit bilder, ansikten, minnen och gestalter. Den här världen finns inte längre bara i mina tankar: den har steg för steg byggts upp omkring mig i en annan form.

Och drottningen har aldrig riktigt lämnat sitt rike.

Marilyn finns kvar någonstans i detta väldiga hus, som nu blivit digitalt, bland bilderna, minnena och drömmarna som fortsätter att mångfaldigas där. Åren har gått, men hon behåller den unika plats som min barndoms fantasi gav henne.

Än i dag är denna dröm en liten glädje som fortsätter.

Innerst inne är jag fortfarande barnet som häpnar inför en av naturens vackraste skapelser: kvinnan.

Tänk efter. Om hon inte fanns för att bära livet, låta det växa, föda barnen, ge dem näring, skydda dem och uppfostra dem, hur skulle vår värld då se ut?

Kvinnor finns inte i mina drömmar bara för sin skönhets skull. De representerar också livet, fortbeståndet, mildheten, styrkan och den del av mysteriet som ger fantasin näring.

Så är det …

Nu återvänder jag till mina drömmar, till det stora huset som aldrig slutar växa.

Och någonstans, mitt i dess otaliga rum, härskar Marilyn ännu.

”Föreställa sig för att förutse, för att sedan förverkliga!”

3 augusti 2026

Mordet på sig själv

Den här texten uttrycker min personliga uppfattning om självmord och om den hjälp vårt samhälle bör erbjuda människor i nöd. Min avsikt är inte att döma dem som lider, utan att försvara livet och allas rätt till omedelbar hjälp.

Jag tänker gå rakt på sak.

Många människor drabbas av olyckor, genomgår en depression eller måste möta prövningar som tycks dem oöverstigliga. Några säger till sig själva att smärtan så småningom kommer att gå över och att de ska lyckas återhämta sig. Andra börjar tyvärr tänka på självmord.

Men är de verkligen medvetna om vad denna handling innebär?

För mig är det att ta sitt eget liv att ta ett liv. Jag ser därför självmord som en form av mord på sig själv. Jag vet att ordet ”mord” är hårt. Jag använder det inte i juridisk mening, utan i moralisk och filosofisk mening: människan blir både den som tar livet och den som berövas det.

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att vi kunde dela oss i två när den tanken uppstår. Skulle vi acceptera att se vår dubbelgångare döma oss till att försvinna? Skulle vi inte hellre försöka stoppa den, tala med den och be den att ge oss ännu en chans?

Självmord gör inte bara slut på det lidande som finns just nu. Det gör också slut på varje möjlighet till läkning, försoning, upptäckter och förändring. Det berövar framtiden allt den ännu kunde ha burit med sig. Det lämnar också efter sig anhöriga som länge försöker förstå vad som hänt och ibland undrar vad de hade kunnat göra.

Det betyder inte att människor som tänker på självmord ska fördömas eller dömas. Tvärtom. En människa som överväger att dö lider oftast så svårt att andra möjliga vägar inte längre går att urskilja. Den människan behöver hjälp, närvaro och förståelse, inte förakt.

Jag anser att var och en som ställs inför sådana tankar borde ha rätt till allmän, kostnadsfri, omedelbar och konfidentiell hjälp. Den borde finnas tillgänglig dygnet runt, utan långa väntelistor och utan åtskillnad efter förmögenhet, ålder, ursprung, tro eller social ställning.

Den hjälpen borde omfatta psykologisk och medicinsk vård, men också verkligt socialt och mänskligt stöd. En del vill tala med en psykolog, en läkare eller en socialarbetare. Andra föredrar att anförtro sig åt en vän, en familjemedlem eller en företrädare för sin religion. Det viktiga är att ingen lämnas ensam inför ett oåterkalleligt beslut.

Att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet. Det är ett sätt att skydda den människa vi är när lidandet tillfälligt hindrar oss från att göra det själva.

Till den som funderar på självmord vill jag säga: fatta inte i dag ett beslut som utplånar alla era morgondagar. Tala med någon. Be om hjälp. Ge er själva mer tid.

Livet är inte alltid vackert. Det kan vara grymt, orättvist och smärtsamt. Men så länge det fortsätter finns möjligheten kvar att det kan bli bättre igen.

Behöver du hjälp?
I Kanada kan den som har självmordstankar eller oroar sig för någon ringa eller skicka sms till 9-8-8. Tjänsten finns tillgänglig dygnet runt, på franska och engelska. Mer information finns på 988.ca.

4 augusti 2026

De oskyldiga inför sin egen handling

I går skrev jag att jag ser självmord som en form av mord på sig själv. I dag vill jag lägga till en avgörande nyans i det resonemanget.

Jag anser fortfarande att den som tar sitt eget liv tar ett liv. Men att bedöma hur allvarlig en handling är betyder inte att vi måste fördöma den som utför den. Bakom handlingen finns ofta ett ytterligt lidande, en djup förvirring eller en tillfällig oförmåga att se någon annan utväg.

Det finns också människor som jag skulle kalla oskyldiga inför sin egen handling. Därmed menar jag inte att andra skulle vara skyldiga. Jag talar snarare om dem som, i det ögonblick de handlar, inte fullt ut förstår vad de gör, att handlingen är oåterkallelig eller vilka följder deras försvinnande får.

Lidande, förvirring eller djup förtvivlan kan påverka en människas omdöme. Personen kanske bara försöker få slut på en smärta som blivit outhärdlig, utan att kunna förstå att handlingen också utplånar alla möjligheter till läkning, förändring och bättre dagar.

Jag tänker särskilt på människor som tar sitt liv när de är mycket unga. Ett barn eller en tonåring har inte alltid den mognad som krävs för att förstå dödens fulla innebörd. Barnet kan handla efter en förödmjukelse, ett avvisande, mobbning, en förkrossande sorg eller en förtvivlan som ter sig slutgiltig, trots att både livet och situationen ännu hade kunnat förändras på många sätt.

Dessa unga kan inte alltid föreställa sig vilken inverkan deras död får på dem som blir kvar: föräldrar, syskon, vänner, skolkamrater och alla som älskar dem. De förstår inte nödvändigtvis den tomhet, de frågor och den smärta som kan följa deras närstående under många år.

Men att påminna om den inverkan får inte användas för att skuldbelägga någon som befinner sig i nöd. Avsikten är snarare att visa att livet har ett värde som personen kanske inte längre förmår se och att hennes eller hans närvaro betyder mer än personen föreställer sig.

Förstå innan vi dömer

Till detta resonemang vill jag lägga en princip som jag anser vara grundläggande: tolerans. Man kan vara djupt emot självmord utan att fördöma den som har begått handlingen eller överväger att göra det. Att ogilla en handling tvingar oss inte att förakta den som lider.

Tolerans innebär här att erkänna att vi aldrig till fullo känner den smärta en annan människa upplever. En del handlar i ett ögonblick av yttersta nöd, förvirring eller förtvivlan. Andra är för unga eller för omskakade för att fullt ut förstå hur oåterkalleligt deras beslut är.

Inför dem borde vår första reaktion vara medkänsla, lyssnande och en vilja att skydda, snarare än anklagelser. Att förstå en människa betyder inte nödvändigtvis att godkänna hennes handling. Det betyder att erkänna personens lidande och vägra överge den som lider.

Hjälp åt alla

Jag anser att var och en som brottas med självmordstankar borde ha rätt till allmän, kostnadsfri, omedelbar och konfidentiell hjälp. Den borde finnas tillgänglig dygnet runt, utan långa väntelistor och utan åtskillnad efter förmögenhet, ålder, ursprung, tro eller social ställning.

Den hjälpen borde omfatta psykologisk och medicinsk vård, men också verkligt socialt och mänskligt stöd. En del vill tala med en psykolog, en läkare eller en socialarbetare. Andra föredrar att anförtro sig åt en vän, en familjemedlem eller en företrädare för sin religion.

Det räcker inte att vänta på att den som befinner sig i nöd själv ska be om hjälp. Det förebyggande arbetet måste också nå dem som inte vet hur de ska tala, som inte förstår vad som händer med dem eller som är för unga för att på egen hand söka de resurser de behöver.

Familjer, skolor, vårdpersonal och hela samhället måste lära sig att känna igen nöd innan den leder till det oåterkalleliga. Ett ord som blir hört i rätt ögonblick, en uppmärksam närvaro eller hjälp som kommer utan dröjsmål kan ge en människa möjlighet att åter se en framtid som hon inte längre kunde föreställa sig.

En annan situation: medicinsk hjälp att dö

Jag anser också att vi måste skilja självmord som orsakas av en kris eller förtvivlan från medicinsk hjälp att dö, sådan den regleras i lag i Kanada och vissa andra länder.

Medicinsk hjälp att dö bör inte betraktas som en vanlig lösning på nöd, ensamhet eller livets svårigheter. I de länder där den är tillåten omfattas den av ett särskilt medicinskt och juridiskt förfarande. Den gäller vissa allvarliga situationer och måste bygga på tydliga kriterier, en professionell bedömning samt en fri och informerad begäran.

Enligt min mening får medicinsk hjälp att dö aldrig ersätta vård, psykologiskt stöd, mänsklig omsorg, palliativ vård eller de ansträngningar som krävs för att göra tillvaron mer uthärdlig.

I vissa undantagsfall, och i de länder där den är laglig, kan den däremot vara ett svar präglat av värdighet och medkänsla när personen uppfyller lagens villkor och lidandet inte kan lindras under omständigheter som personen finner acceptabla.

Lagar och kriterier för medicinsk hjälp att dö skiljer sig mellan länder och kan förändras. Därför måste man rådfråga de behöriga medicinska och juridiska myndigheterna på den ort där personen bor.

Tolerans betyder inte att alla situationer är likadana eller att alla handlingar måste godkännas. Den betyder att vi ska försöka förstå innan vi dömer, finnas där innan vi överger och lindra mänskligt lidande så långt det är möjligt.

Inför självmord bör det inte handla om att fördöma en människa, utan om att förstå, förebygga och skydda.

Behöver du hjälp?
I Kanada kan den som har självmordstankar eller oroar sig för någon ringa 9-8-8 eller skicka ett sms till samma nummer. Tjänsten finns tillgänglig dygnet runt, på franska och engelska. Mer information finns på 988.ca.